Kom just hem från Indien. Ett kontrasternas land fick jag höra hela veckan i Dehli och Bengalore som vi besökte. Kan verkligen hålla med om det. Eller också håller Indien på att springa om oss. Så kallar vi det för kontrasternas land för att vi ska invaggas i tron att de ligger långt efter oss.
När jag blickade ut över Dehlis slum var det enkelt att göra bedömningen att de ligger efter oss i alla avseenden. Gatubilden är ett fullständigt kaos av bristfälliga godstransporter på gammaldags fordon, som försöker ta sig fram på dammiga och ojämna gator bland ohygieniska, nästan förfallna restauranghak och marknadsplatser där passiva, troligen arbetslösa människor blockerar framkomligheten. De som inte är totalt passiviserade gör olika försök att försörja sig med försäljning av citroner från en trasig träkärra eller genom att kränga blekta vykort till turister.
Men tittar man närmare så bär många av dessa människor en mobiltelefon och efter ett intensivt samtal stoppar de ner den i hela och rena klädesplagg. Ordet "värdighet" kännetecknar den genomsnittlige indiern. Kvinnorna bryter av stadsbilden särskilt mycket när de glider fram i sina enastående klänningar, stiligt och omsorgsfullt insvepta runt ben och mage för att stickas fast i en färglad topp över bysten. Marknadsplatserna med färsk frukt i naturens egna färger samt stånd med färgglada tyger, väskor och sjalar lyser upp i gatuvimlet. Man ser inga indier i jeans, de bär sina egentillverkade skjortor och byxor med stolthet. Bakom den fasansfulla fattigdomen, som inte skapar resurser till att underhålla fastigheter och nyinvestera i asfalt och stenbeläggningar på gatorna, finns en stolthet kring de egna traditionerna, som ytterst är det som indierna ska leva av.
Vi köper några kuddfodral, väskor och sjalar med motiv på indiska elefanter. En kvinna med vältränade försäljaregenskaper har fått tillräckligt för att klara livhanken den dagen.
I Sverige vill vi gärna göra den lilla befolkningen till en fördel och då är snabbväxande länder med miljardbefolkning per definition en nackdel. Men när en miljard indier ska finansiera exempelvis en stor nationell investering, som tunnelbanorna i Dehli, så går det ganska fort. Med ett par miljoner resor om dagen så drar man snabbt in intäkterna för att finansiera gigantiska tunnelbanenät. Fösta etappen på dessa väldiga infrastrukturnät är betalade på fem år, fastän den enskilde indiske resenären bara betalar några fjuttiga rupier per resa. Det internationella kapitalet vill gärna vara med och finansiera, efter som avkastningen kommer så snabbt. Den förvärvsarbetande indiern som går till tunnelbanan i Dehli varje morgon, tjänar mindre på ett år än vad du och jag tjänar på en månad, men alla indier sammantaget finansierar ett tunnelbanenät på fem år som vi svenskar hjälpligt kan skrapa ihop på en mansålder.
Indierna cyklar och åker moped. De kör bil också, men gatubilden domineras av cyklar eller mopeder, med en liten enkel vagn efteråt, oftast med naturgasdrift. Fordonen är skitiga och av äldre årsmodell, men indierna har snabbare än västerlänningarna fattat att köbildningen blir mindre om alla har ett litet fordon, än om alla kör en skrymmande personbil. Alla har inte hjälm, många barn sitter helt oskyddade och 134 000 indier dör i trafiken varje år. Men chauffören på motorcyklar och mopeder har i princip alltid hjälm. Det är säkert en tidsfråga innan passagerarna på indiens fortskaffningsmedel också reser mer skyddat. Indierna tar inte den dyra omvägen via dyr fast telefoni och kräver inte heller en personbil åt alla. De bygger sin infrastruktur på cyklar och mopeder och tunnelbanor. Indierna ligger efter, men de springer snart om oss.
Alla indier ska få ett personnummer. Vi ställer frågor till de ansvariga i Dehli om detta när vi får höra om världens största projekt för kartlägging av individer. Via nätet ska alla indier kunna registrera ett personnummer, som de ska kunna använda vid besök hos sjukvården, vid skolstart för barnen eller i kontakt med myndigheter. Vi ställer frågor om integritet, men inser snabbt att integritetsfrågor inte går att formulera i ett land där ingen som helst kartläggning sker idag. Hur ska världens största nation, som inte har en aning om hur många som föds eller dör idag- kunna registrera alla sina medborgare och framför allt finansiera ett integritetsmässigt tillförliligt system. Vi bygger upp det för tre dollar per person, förklarar de ansvariga. Om alla indier får ett personnummer som ger access till en mängd rättigheter, som de flesta indier idag inte vet om att de har, har man tagit ett viktigt steg för ökat välstånd.
Vi besöker världens största hjärtsjukhus, som ligger i Bengalore. Hit kommer 500 patienter om dagen och ungefär 30 hjärtoperationer genomförs varje dag, varav ungefär tio är barn. Det betyder att 3000 barn med hjärtfel får sina liv tillbaka varje år. Indien har överskott på folk, minst sagt, men de använder också sitt stora befolkningsunderlag för att bli bäst i världen på hjärtkirurgi. Infektioner och stora misstag förekommer inte. Orsaken är enkel, de har inte råd med misstag, de kan inte köpa in stora doser antibiotika eller i övrigt finansiera misstagen. I stället bestämmer de sig att utbilda flest läkare i världen och överglänsa länder som Sverige när det gäller kvalité och effektivitet i prestigefylld läkarvetenskap som hjärtsjukvård.
Vi ställer frågor om skatteuttag och organisering av fackförbund, medan de ägnar sig åt att rädda liv och bättra på sina vårdprocesser. De tar emot donationer och gåvor, bygger upp ett slags microförsäkringsbolag där varje indier som har möjlighet betalar 4 kronor i månaden i premie, som drar runt finansieringen av sjukhusets verksamhet. Men vi nekar INGEN som behöver operera sitt hjärta, säger Doctor Shetty, som imponerar på alla besökare som vallfärdar till Bengalore för att studera hans ledarskap i sjukvården.
Vi åker på en utflykt bland Dehlis gator. Killen som skjutsar oss trampar på en sliten cykel, iklädd gul sidensjkorta och vi lutar oss tillbaka i hand takbeklädda vagn. Han kan ingen engelska, men berättar kortfattat med några enstaka inlärda fraser hur Dehlis affärsgator är organiserade. Bokhandlarna på en gata och frukthandlarna på en annan. Enda bekymret är nog kastsystemet, tänker jag medan vår guide trampar på. Jag frågar honom om han gått i skolan. Han skakar på huvudet och säger "no", lite förläget. Jag ångar på med min västerländska, lite ohövliga framtoning; "skulle du vilja gå i skolan?". Han mumlar något som låter som; "not in this life".
Jag tycker synd om honom, men försöker kasta bort tankarna på att jag kan göra något år kastsystemet i Indien. Förr eller senare kommer de att göra sig av med sitt skråväsende, precis som Sverige och många andra länder har gjort genom historien. Kanske inte i min livstid, men troligen under mina barns. Då är det kanske inte mina barn som tycker synd om inderna. Då kanske indierna tycker synd om de där stackarna i norra Europa som är så få att de knappt kan dra i hop medel för att finansiera sin infrastruktur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar