En överintelligent och naiv socialist

Jag hade knappt hämtat mig från Henrik Bergrens bok om Palme. Så kom det en film om Palme. I går såg jag filmen. Tankarna mal i huvudet om hur svensk politik egentligen bedrevs åren före och under Palmes år vid statsministerposten. Jag var knappt 18 när han skjöts ihjäl på öppen gata. Jag minns att vi fick skjuta upp distriktstämman i CUF 1986 då jag skulle bli vald till ordinarie ledamot för första gången. Stämman skulle ha hållts samma dag som Olof Palmes begravning. Vi fick flytta fram stämman en vecka. Thorbjörn Fäldin hade avgått som partiledare för Centerpartiet året innan. Nuvarande statsminister Olof Palme var död. Expressen skriver i sin recention av boken att Socialdemokraterna ännu inte har hämtat sig efter krisen 1985 när dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt,(s) lämnade regeringen i protest mot Palme. Det handlade om ekonomi och svårigheter för Kjell-Olof Feldt att få gehör för nödvändiga strukturförändringar inom främst den ekonomiska politiken, det har vi kunnat läsa om i Feldts memoarer och också lyssnat till via Stog Malm, Harry Schein m fl under årtionden.

Efter att ha läst boken och sett filmen inser jag att det handlade om så mycket mer. Palme var intelligent och naiv på samma gång, tänker jag när jag ser bilder på hur han skakar hand med Cubas Fidel Castro och demonsterar med Vietnams ambassadör. Kjell-Olof Feldt, (s) berättar i filmen och Henrik Berggren skriver i boken att Palme inte ville ha några löntagarfonder, men han stegade fram till LO och argumenterade kraftfullt för löntagarfonder ändå. Annars skulle arbetarrörelsen komma att splittras, heter det. I går förstod jag för första gången djupet i IB-affären och Geijer-affären. Palmes bekymmer med en son som pluggade på ett välrenumerat universitet i USA nämns inte i boken. Och övertrampen mot Palme från högerkanten är en svart fläck i svensk politisk historia. Olof Palme har gått på djupet med sina åsikter tidigt i livet. Misst sin far, blivit skickad på internat, reste tidigt genom hela den amerikanska kontinenten och blev därefter övertygad demokratisk socialist, som han benämner sin hemvist. När han debatterar Vietnamkriget, fördömer fascister i Spanien eller lägger ut texten bland kårhusockupanter i Stockolm så är det med enastående övertygelse han demonstrerar rågången mellan demokratisk socialism och kommunism. Samtidigt glider han vartefter längre vänsterut än vad han innerst inne vill. Det är löntagarfonderna ett bevis på. Men teoretiskt skulle besöket på Cuba också kunna vara ett sätt att hålla ihop arbetarrörelsen och se till att Vänsterpartiet inte fick fotfäste i Sverige. Palme har uppenbara problem med strejkerna i LKAB redan första året som partiledare. Där finns krafter som vill dra Arbetarrörelsen ännu längre vänsterut. Strejkerna i LKAB i slutet av 60-talet i sig en gåta. Sverige hade stått utanför andra världskriget. Hela 50- och 60-talen som kallats rekordåren var en period som få gruvarbetare kunnat drömma om. Kanske hade gruvarbetarna ännu inte fått tillbaka av allt det välstånd som Sverige, bland annat genom gruvorna, levererade vid det laget.

Palmes stora period av reformer var näst intill naiv- det hävdar Anders Ferm och Ingvar Carlsson i filmen. Takten på införandet av alla sorters transfereringar var enorm och byggde på att gruvarbetarna inte nämnvärt skulle höja sina löner, men att de skulle kunna leverera järnmalm i en aldrig sinande takt under resten av 1900-talet. Så blev inte fallet. Eller rättare sagt, svenskarna höjde sina löner, Palme lovade och verkställde reformer i en enorm takt, men konkurrensen på världsmarknaden hårdnade och i mitten av 80-talet gick det inte längre. Kjell-Olof Feldt lämnade in handduken och kort därefter var Palme död. Det känns som att vi sölade bort sådär 15 år av Sveriges välstånd på en pojkspoling som mest var utomlands och froterade sig med kommunister. Under tiden avtog investeringarna i svensk industri och även vårt politiska förtroende utomlands. Därmed minskade konkurrenskraften och överskotten från rekordåren var som bortblåsta. Palme var intelligent och lyckades tillfälligt hålla i hop Arbetarrörelsen. Men han sköt alla obekväma inrikespolitiska beslut framför sig medan han predikade vackert om demokrati och mänskliga rättigheter. Klimatet i Sverige hårdnade, istället för att förbättras. Oppositionen i Sverige imponerar inte. Thorbjörn Fälldin blev den person som tllfälligt kunde samla småföretagare, landsbygdsbor och kärnkraftsmotståndare. Men den begynnande varvskrisen, oljeprischockerna och en allt sämre fungerande offentlig sektor kunde han inte lösa på kort tid. Till viss del har Sverige återhämtat sig idag. Men det är synd att vi sölade bort så många av de goda efterkrigsåren.