Om vinst i välfärden och katterna i Kalles kök

Idag besökte jag ledningskansliet vid Sahlgrenska Akademien.
Vi pratar om mellanrummet mellan offentligt och privat.
Att hålla en döende patient i handen är självklart,
men det skrivs inte i avtalet mellan landstingen och vårdföretagen.
Det finns ett kitt bortom offentligt och privat som avgör
nivån på välståndet. Nobelpristagaren Arvid Carlsson var beroende av stora
forskningsresurser för sina upptäkter.
Men vägen dit avgjordes kanske av styrkan i det civila
samhället i Arvid Carlssons liv. 

Varje julafton under 70- och 80- talet bjöd vår familj hem Kalle på julmat. Han tackade motvilligt ja på telefon när mamma ringde, ofta samma förmiddag. När han kom stod han i farstun någon minut och tvekade. Efter några minuter hittade han in till köket och slog sig ner. När Kalle skulle komma fick han alltid en bestämd plats bredvid pappa i köket. Han såg lite ansträngd ut till en början, men när han smakat på skinkan och hört oss barn bubbla av lycka över att det äntligen var julafton gick mungiporna upp lite. Drog han på munnen tillräckligt mycket kunde vi se att Kalle saknade många tänder. Han tog aldrig av sig jackan. Den svarta skinnpajen hade nog varit fin som ny, men den värmde dåligt i decemberkylan. Kalle bar alltid den svarta skinnjackan, ute och inne, vinter och sommar. Den gröna kepsen släppte han inte heller ur sikte. Han tog av den och hans kala huvud blottades. Kepsen låg i knät under jullunchen. Han placerade händerna över låren, som om han inte visste var han skulle göra av dem minuterna innan vi började äta. Jag tror han kände sig obekväm med att sitta i någon annans kök. Det blev inte så ofta. Samvaro hos andra eller med andra människor var inget för Kalle. Han hade ingen livskamrat, inga barn och höll sig mest hemma. Ibland pratade han med en granne och han hade katterna. 

Några gånger har jag klivit in i Kalles kök i ett ärende med mamma eller pappa. Då hoppar det en katt ur köksskåpet och en andra katt ur diskhon, en tredje katt sitter i kökssoffan och den fjärde i Kalles knä. I sovrummet skymtar ytterligare ett par katter, de bor i sängen och redan i Kalles farstu känns en svag lukt som sprider sig när någon glömt kvar sanden i kattlådan. Ja, Kalle hade många husdjur, men i övrigt levde han med ensamheten. Han var en skicklig hantverkare och grovarbetare. Pappa lärde sig nog en del av Kalle. Han var bekväm med att arbeta, men inte med att sitta med en hel familj inklusive några livliga barn på en jullunch. 

Han närmar sig långsamt julmaten i vårt kök, suckar lite, drar händerna över låren igen så att kepsen över knät vinglar till. Så suckar han en andra gång på sitt alldeles speciella sätt.
- Ja, ja, säger han långsamt.
Ibland är frasen något längre. Han tycker inget. Han bara konstaterar. Som om han gett upp. Livet blir som det blir. Kalle har ett svar på de flesta tilltal.
- Ja, ja, det är bara så, säger han och gungar med hela kroppen.

När han skär av skinkan och stoppar i munnen darrar de valkiga händerna. Tungt grovarbete har format hans lemmar. Kalle bodde på en liten gård ett stenkast från oss. En enda gång var jag inne hos djuren i hans ladugård. Jag minns det som ett foto helt i trä, och Kalle står i dörröppningen när vi kommer, ungefär som siluetten av Tomten av Viktor Rydberg. Kalle är klädd helt i grått. Inredningen i ladugården har inga nymodigheter eller lättskötta bås i betong eller stål. Pappa och några yngre bönder i byn har låtit sig influeras av 70-talets lantbruksrådgivning att investera och specialisera sig. Pappa får lite hjälp av Kalle med enklare grovarbete när jordbruket ska expandera hemma vid. Men hos Kalle är gårdsplanen, ladugården och uthuset sig likt. Innanför dörröppningen skymtar några träkättar med en gris och bås med kalvar.

Höjdpunkten närmar sig hemma i vårt kök. Vi kastar oss över julklapparna, säkert 4-5 stycken var. Det blir 20 prylar och lika många julpapper en hög på köksgolvet. För ett ögonblick stannar vi upp i julkappsinfernot. Vi ger Kalle julklappar, som mamma omsorgsfullt köpt åt honom. Efter ett par timmar i vårt julfirande drar Kalle sina händer allt mer intensivt över låren. Det är hans sätt att markera att nu räcker det. Det går inte fort, men klivet från köksbordet och greppet efter kepsen är bestämt. Han försvinner hemåt igen. Till ensamheten.

Jag var i 5-10 års åldern och förstod inte alltid mamma och pappas goda avsikter att skänka Kalle en stund av gemenskap. Det var svårt att smälta att en tandlös gammal man med jacka på, som överhuvudtaget inte tillhörde familjen, alltid skulle vara med vid vår jullunch. Idag tänker jag ofta på vilken stor insats vi gjorde för Kalle. Framför allt gjorde mina föräldrar en insats för mig, lärde mig att förstå att varje människa har något att tillföra stämningen vid en jullunch. Idag minns jag knappt vad mamma eller pappa sa eller gjorde under måltiden. Jag minns inte vad vi syskon bråkade om mest eller ens vilka julklappar vi gillade. Jag minns bara Kalle. Han var den färgstarka.

 För Kalle spelar det ingen roll om samhällets service är offentlig eller privat, om vinsterna plockas ut av storföretag eller om de försvinner i kommunens röda siffror. Kalle var aldrig en del av välståndet. Han slet för försörjning och efterfrågade vare sig pension eller bostadsbidrag. Han hade kanske önskat någon att dela livet med. Nu blev det inte så. Kalle växte upp i en stor barnaskara. Kalles pappa var skomakare och hans syskon dog tidigt, eller i alla fall betydligt tidigare än Kalle. Kalle levde tills han var 93. Jag ångrar att jag inte var mer nyfiken på skomakarsonens bakgrund. Jag skulle vilja höra han berätta mer ingående om det enkla livet för hans familj i skarven mellan 1800- och 1900- tal. På Kalles fåordiga berättelser förstod vi bara att han var djupt besviken på samhällsutvecklingen. Inte på bristen på service, utan på alltför mycket överhet och präktighet. Kalle fick svälta när han var barn, det är jag övertygad om. Men Kalle berörde aldrig frågan.
- Ja, ja det var så på den tiden, sa han helt kort om mamma eller pappa började ett samtal.

Vi gick till grannen för att låna socker när vi skulle baka. Vi sprang över ängen för att knacka på hos pappas faster när mamma och pappa inte riktigt hade tid. Vi cyklade till idrottsföreningens träningspass på den egenhändigt iordningställda gräsplanen när det inte var möjligt att ta sig till idrottshallen. Vi tittade på film i den ideellt drivna gamla skolan när ingen kunde köra oss på bio och vi samlade in pengar till Lutherhjälpen för fattiga på andra sidan jordklotet. Och vi bjöd hem Kalle på julafton.  Jag är uppväxt med ett civilt samhälle. Människor i byn avlastade mamma och pappa i deras föräldraroll. Och mamma och pappa deltog i föreningslivet. Det civila samhället erbjuder ingen lyx och minskar inga orättvisor. Det erbjuder ett golv, ett gemensamt rum, som gör att det sista fotfästet aldrig eller nästan aldrig brister.  Min bullerbyromantik kommer aldrig tillbaka, tänker jag och avfärdar idealet om ett starkt civilt samhälle på 2010-talet. Men som en bumerang ramlar minnena över mig när jag läser om ensamhet, utslagna och bedrövade människor som inte får den hjälp de behöver från vare sig offentlig eller kommersiell service.

Det finns ett mellanrum mellan det offentliga och det kommersiella. Den informella ekonomin eller den tredje sektorn. När debatten om vinst i välfärden blir som hetast uppstår ett missförstånd. Några förfasar sig över den privata aktörens tillkortakommanden, några andra hänvisar till den offentliga aktörens otillräcklighet. Så glömmer vi att båda spelplanerna är beroende av kontakt med den tredje sektorn. Idag har jag suttit på Sahlgrenska Akademien och pratat med en person i ledningskansliet där. 
- Det står inte i avtalen mellan regionen och vårdföretaget att vi ska hålla en döende patient i handen, men det är självklart för de flesta, säger han med eftertryck och påminner mig om vad det civila samhället utgörs av.

Jag tänker på 40- och 50- talets sociala kontroll i städerna där hemmafruarna hängde ut genom fönstret så fort småkillarna på gatan var i slagsmål. Nu finns det inte längre några hemmafruar, bara förskollärare som möjligen hänger ut genom fönstren från samma gator men med det professionella och avgränsade uppdraget att ge pedagogisk fostran till 2010- talets småkillar under ett visst antal timmar på dygnet. Några av dessa förskollärare tar även på sig uppdraget att de fostra individer också utanför arbetstid och utanför förskolans staket. Några andra tänker inte ens tanken att uppgiften ingår i ett modernt samhälle. De som saknar föräldrar och samtidigt fostras i det strikt profesionaliserade samhället riskerar bli utan vuxna förebilder vissa timmar på dygnet.

När Bo Rothstein for ut mot tiggeriet häromdagen kom tankarna krypande igen. Om vi förbjuder tiggeri förbjuder vi även den sista utvägen för de som är allra mest utsatta. De som aldrig blivit omhändertagna vare sig av privat eller offentlig sektor, men som på något sätt ändå tagit sitt liv i egna händer går ut på gatan med en burk i handen. Förbjuder vi tiggeri beslutar vi slutgiltigt att avskaffa det civila samhällets sista utpost, men också dess innersta drivkraft- människans möjlighet att tillfälligt försörja sig genom andras välvilja. Förbjuds tiggeriet slipper vi se samhällets misslyckande längs gatorna och vi kan bekvämt ropa på polisen när dessa inslag visar sig i gatubilden. Då blir tiggare hänvisade till arbete med slavlöner och annan försörjning, t ex prostitution som är sämre än tiggeri. Tiggeri är ett fattigdomsbevis, men tiggeri är också en plågsam och nödvändig påminnelse om att det civila samhället inte fungerar. Med tiggeri på gatorna kan vi inte bara tränga undan tanken på att det civila samhället försvagas, då blir vi förr eller senare tvungna att göra något åt det. Ungefär som att bjuda hem Kalle på jullunch.

Förra veckan lyfte jag upp plånboken för tiggarna i Göteborg för första gången på flera år. Antingen för att jag var arg på Bo Rothstein eller för att tiggarna allt oftare uppträder i form av riktigt unga flickor. Jag försöker prata med ett par av dem, en på Odinsgatan och en i Brunnsparken, men de markerar tydligt att de vare sig kan svenska eller engelska. När jag överlämnar sju kronor till den ena, gissningsvis en rumänska, funderar jag över vilka alternativ hon har:

1. Att försöka få ett jobb, vilket som helst på en arbetsplats för en slavlön och utföra ett jobb som inte kräver svenska språkkunskaper några månader och dra ihop en viss förtjänst åt sig själv. Därefter åka hem till familjen i Rumänien igen.
2. Att passivt invänta en offentlig sektor som ännu inte bestämt sig för hur man ska hantera flyktingar, administrera illegala invandrare och förhålla sig till människosmugglare. Många socialkontor betalar flygbiljetter och färdbiljetter på färjor för att skicka hem tiggarna igen. Det anses vara billigare än andra åtgärder.
3. Att söka sig till Stadsmissionen, leta upp sjömanskyrkan eller knacka på hos någon annan förening för att få hjälp med viktiga kontakter på en arbetsmarknad som normalt inte klarar av att ge invandrare jobb.

Svaret är att varje samhälle behöver alla tre alternativen för att möta människors behov, oavsett om vi pratar om tiggare eller individer utan direkt ekonomisk nöd. Kanske skulle vinsterna i den privata välfärden anses mindre provocerande om det civila samhället var starkare och omvänt skulle offentliga sektorn bättre kunna utföra sina tjänster om det civila samhället tydligare kompletterade med insatser. Så vad gapar vi om? Kliv fram och delta i föreningslivet, ta uppdrag i Röda Korset, arrangera aktiviteter för grannens ungar eller bjud hem ensamma människor på julmat. Att argumentera för vinster i välfärden eller enbart utöva solidaritet via skattsedeln räcker inte.