söndag 29 mars 2015

Om Löfvens löften och statens stuprör

Denna vecka har jag för första gången lyssnat live på statsminister Stefan Löfven sedan han tillträdde sitt ämbete. Han staplar frågor på varandra. Allt ska lösas. Fler bostäder, bättre infrastruktur, fler heltider i offentlig sektor, bättre sjukvård och fler jobb, förbättrad kompetensförsörjning och ökad kvalité i skolan inklusive mer forskning. Men han säger inget om varför eller hur.
Någonstans här finns politikens dilemma. Det är lätt att säga att alla ska ha jobb och tillgång till sjukvård. Men det är svårare att peka på den serie av incitament som ska hänga i hop för att stimulera den utveckling som förordas. Hur ska resurser mobiliseras? Förutom att det blir otydligt hur de politiska ambitionerna hänger ihop när statsministern talar uppstår snabbt en mentalitet bland oss i publiken, tillresta förtroendevalda från hela landet som undrar; ska han stå där och inteckna löften i välfärden och bara kallt utgå från att kommun- och landstingspolitiker genomför allt som sägs?! Eller ska han skicka med nya statsbidrag?
Man kan ha sina funderingar om statsministerns ambitioner är realistiska. Om vi utgår från att målen går att uppnå kan man tvivla på hur leveransen av resurser från statsministern ska nå sitt mål, exempelvis hur statsbidragen till skolan ska leda till att elever ökar sin läsförståelse via skattemedel som vandrar från staten till kommunerna, som i sin tur fördelar medel till skolböcker och lärarlöner. Hur kan man effektivt administrera massor av löften via en statsminister som via departementen fördelar skatteintäkter via fler hundra statliga myndigheter, till 21 länsstyrelser och 290 kommuner för att så småningom komma folket till del?
Allmänheten undrar emellanåt helt berättigat vart skattepengarna tar vägen. Det riskerar också bli alltmer diffust att arbete lönar sig om effektuerande av beslut och myndighetsutövning sker på ett onödigt krångligt sätt. Hur ska en medborgare veta att ytterligare en arbetad timme och ytterligare en inbetald skattekrona leder till mer välfärd när det är helt omöjligt att förstå hur skatteintäkterna vandrar? En misstänksamhet kryper omkring hos allmänheten om att de surt förvärvade inkomsterna stannar i meningslösa uppgifter på någon myndighet, istället för att leda till exempelvis ökade resurser för bättre läsförståelse hos dagens skolungdomar.
De flesta anser att en statsminister faktiskt ska garantera resurser till vägar eller skolor. Diskussionen är inte OM statsministern ska lova, utan HUR systemet för distribution av resurser ska se ut. I min förra blogg skrev jag att systemet måste garantera en dynamik mellan samhällets två spelplaner. Ett gott samhälle får aldrig bli enbart en massa stuprör av skattemedel som enkelriktat transporteras från staten till kommunerna. För att överhuvudtaget få in skattemedel krävs ett samspel mellan entreprenören som å ena sidan skapar resurserna och å andra sidan statsministerns statsapparat som ska genomföra löftena. När en minister står i en talarstol och delar ut löften är det lätt att få intrycket att resurser uppstår av sig själv i stuprören. Ett gott samhälle behöver en ständig diskussion om hur resurser mobiliseras och fördelas.
Systemet där staten kanaliserar sina resurser behöver vara lättbegripliga och effektiva. Varför behövs exempelvis Tillväxtverket, Vinnova, Boverket, Naturvårdsverket och Energimyndigheten när de delar ut resurser till nästan samma typ av satsningar? Lägg ner eller slå samman en mängd myndigheter till några få! Det leder till att statens insatser kan bli mer tydliga och effektiva, men också att den andra planhalvan, dynamikens igångsättare lättare kan jobba med utvecklingen.
Om samhällets insatser är ett gytter av stuprör som ramlar ner i form av statsbidrag, företagsstöd och käcka projekt hämmas utvecklingen. Om statens insatser är breda, kraftfulla och långsiktiga samt bidrar till att stödja en våg av dynamiska effekter så förstärks troligen individens drivkrafter, istället för att dämpas. Gör om de statliga stuprören till strategiska utvecklingsinsatser, slå ihop eller lägg ner myndigheter med snäva och tveksamma uppgifter så att statens insatser kan bli mer av incitament i en helhetssyn än pengapåsar som aldrig når fram.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar