Mitt första
möte med invandrare var på ett dagis i Kungälv. Där blev jag bästis med en
jämnårig fransyska. Jag fascinerades av hennes utmärkta svenska med en svag fransk
brytning. Hon var troligen en av mycket få invandrarbarn på den dagisavdelningen.
Jag vet att jag också noterade alla italienare, turkar och jugoslaver som kom
till Sverige under 70-talet för att jobba på Volvo eller SKF. Jag kände ingen
av dem, men hörde de vuxna berätta om att de bosatt sig i Göteborgsregionen för
att det fanns jobb här. På högstadiet hade jag klasskamrater vars föräldrar varit
krigsbarn i Sverige på 40-talet eller som lämnat Ungern 1956. På 80-talet när jag bodde i Uddevalla noterade
jag alla finska invandrare som flyttat hit för att jobba på varvet. Finska
föreningen i Uddevalla var en av de största i Sverige. Jag växte upp med det
svenska industrisamhällets behov av arbetskraft. Minnesbilden är att vi
svenskar alltid pratade gott om arbetskraftsinvandringen. Vi gillade att
italienarna tagit med sig de första pizzeriorna till Sverige. Vi förstod
sambandet - med mer arbetskraft i industrin kan hjulen snurra snabbare,
välståndet öka, skatteintäkterna strömma in och vi kan tillsammans bygga något
bra i Sverige.
Min
generation växte också upp med världssvälten och de ökade flyktingströmmarna. Minnesbilderna
från Etiopiens stora svältkatastrofer på 80-talen är svåra att sudda ut från
näthinnan. Jag minns när mamma irriterades över min eller mina syskons ovilja
att äta vid vissa måltider.
- - Tänk
på barnen i Etiopien, sa hon och drämde ilsket tallriken i bordet.
Ibland kom
mamma nerfarande från vinden med stora blöjlådor från vår spädbarnstid.
Blöjorna hade fått ge plats åt våra överblivna kläder, som skulle gå till
fattiga i Polen eller till Röda Korsets insamlingar till Afrika.
Jag tror att
de flesta svenskar känner igen sig. Vi växte upp med arbetskraftsinvandringen,
flyktingströmmarna och vi var dessutom beredda att hjälpa på plats ute i
världen.
Någon gång
innan valet 1991 förändrades bilden av Sverige. Ny Demokrati kandiderade till
riksdagen och Ian Wachtmeister började prata illa om det politiska systemet,
kastade skit på demokratin och svartmålade invandringen. Sedan dess har jag
hört tongångarna ganska ofta. Det var politiskt laddat i Sverige när krisen på
Balkan bröt ut. Jag fick aldrig någon känsla av att svenskarna välkomnade exempelvis
kosovoalbaner. Mot alla odds fick de till sist stanna i Sverige. Stämningen mot
invandring började ungefär då. Sverige hade tillhört världens absolut rikaste
nationer under hela 70- och 80-talen – tack vare invandringen. Det argumentet
bet inte längre. Folk lyssnade mer på Ny Demokrati. Och dåvarande statsminister
Göran Persson spädde på kritiken när han varnade för ”social turism” från
Baltikum precis i början av 2000-talet. Ingen blev förvånad när
Sverigedemokraterna dök upp i riksdagen.
Om vi hade
tackat nej till italienare och turkar på 60- och 70-talet, om vi minskat antalet
flyktingar på 80-talet och tagit till oss av vad Ny Demokrati ville i valet
1991 så hade Sverige stannat av, fått stänga framgångsrika fabriker, fått hålla nere produktionen, då
hade vi fått dra ner på tillväxt- takten, fått minskade skatteintäkter,
tvingats dra ner på skolan och haft mindre resurser till sjukvården.
Visst vi har
betalat pengar för att ta emot flyktingar. Det kostar miljontals kronor att
bygga flyktingförläggningar, de nyanlända ska ha mat och kläder och slippa
svälta. Men kostnaderna är ännu högre om vi stänger gränser och bygger murar. Gränskontroller
och övervakning vid gränsen kostar också pengar. Många gnyr över tiggeriet som
ökar. Visst, det går säkert att förbjuda. Men det betyder knappast att
tiggeriet upphör, bara att några slipper se det. Tiggeri, flyktingströmmar och
politisk oro finns omkring oss hela tiden. Vi kan välja att se det eller att
blunda. Vi kan välja att ta hit invandrare enbart när de uppträder som söta
fransyskor på ett dagis eller hjälper oss att fylla skiften på SKF. Men ett
sådant samhälle vill ingen ha.
Alla människor
kostar pengar ibland- när vi saknar möjlighet att försörja oss eller när vi
blir sjuka. Alla vet att människor bidrar till välfärden ibland. När vi kan försörja
oss och betala skatt.Varje flykting och varje invandrare
som knackar på vår dörr kan kosta eller bidra. Det vet ingen i förväg. Vi kan
bara bestämma oss för om vi ska ta emot invandrare. Eller argumentera för
stängda gränser. Jag är så glad att statsminister Fredrik Reinfeldt bröt
tystnaden i sitt sommartal. Han gjorde klart att det kommer att kosta att ta
emot fler. Han vill att vi ska säga ja till både utgifter och intäkter för
invandring. Så som vi alltid gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar