En regering som gjorde allt rätt. Men uttryckte sig fel.

Det som jag gillar mest hos Allianspartierna som nu har regerat landet i åtta år är deras fantastiska sinne för ansvarstagande. Varje krona av utgifter är finansierad samtidigt som de sänker skatter på områden där vi verkligen behöver sänka skatter. 

Tidigare i moderaternas historia var synen på ansvarstagande ett helt annat. Moderaterna kalkylerade med stora skattesänkningar som det saknades täckning för. Huvudorsaken till att epoken Bo Lundgren tog slut i samband med valet 2002 var helt enkelt partiets orealistiska ekonomiska politik. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har sedan dess byggt sin politik på ett mer ansvarsfullt sätt. De skattesänkningar som genomförts med Allianspartierna är sådana som stimulerar arbete, som omvandlar svarta jobb till vita och som ser till att antalet arbetade timmar blir fler. Alliansregeringens arbetslinje har varit oerhört framgångsrik. Så framgångsrik att Socialdemokraterna knappt ifrågasatt jobbskatteavdragen. 

Annie Lööf gjorde en fantastisk stark insats i valrörelsens slutskede. Ungefär lika stark som Maud Olofsson gjorde i spurten 2010. Strategin var ungefär densamma då som nu, dvs att fokusera stenhårt på de frågor Centerpartiet är starka i - dvs jobben och miljön. Skillnaden nu är att Centerpartiet har förlorat regeringsmakten. Moderaterna tappar rejält och ingen av de andra alliansbröderna har förmått fånga upp besvikna moderater. Egentligen är det en stor paradox att regeringen blir omvald 2010 när finanskrisen fortfarande hänger över oss och tappar makten 2014 när vi tagit oss igenom finanskrisen och står starkare än någonsin.  I New York Times och i the Guardian är förvåningen stor och man menar att svenskarna skulle ha fått dåligt samvete och därför är benägna att rösta fram en (s)- ledd regering. Centerpartiet och Alliansen förlorade på samma fråga som skapade framgången. Väljarna tyckte sannolikt att vi blev alltför kamerala, alltför duktiga på ekonomisk politik. 

Annie Lööf utpekas nu som den nya borgerliga ledaren och jag tror att Centerpartiet har världens chans att bli ett samlande parti för en delvis omdefinierad Allians. En (c)-stafettpinne som tar över där Fredrik Reinfeldt lämnade in. En allians som kan komma tillbaka 2018 med ett delvis annat uppdrag. 

Valet 2014 blev ett val där experterna förlorade mot amatörerna, där teoretikerna förlorade mot de verklighetsnära, där akademikerna förlorade mot småfolket. Ingen hade en agenda för valrörelsen 2014, som Per Schlingman sa i TV på valnatten. Det gjorde att antidemokratiska krafter, militanta feminister och kommunister kunde håva in segrar. 

I Alliansregeringen tillhörde Centerpartiet alltför ofta de "duktiga", men samtidigt har Centerpartiet en stark tradition av bondförnuft och entreprenörskap som då och då plockas fram. Det blev aldrig tillräckligt tydligt varför jobbskatteavdrag och miljöbilspremie gynnade Centerpartiets visioner. Dessutom stördes våra försök att vara jordnära och folkliga genom ett illa genomtänkt idéprogram. Det var de socialliberala värdena som förlorade i valet 2014. Inte för att de socialliberala värdena saknades, utan därför att de kläddes alltför mycket i termer av arbetslinje, jobbskatteavdrag och sänkta skatter. Tänk om Alliansens politik i stället hade klätts i termer av t ex mer skattintäkter till sjukvården, mera sunt förnuft för småföretagaren och ökad klimatsmart handel i industriföretagen ?! 

ÖKAD FOLKLIGHET OCH MINDRE BYRÅKRATI

Centerpartiet är det enda partiet som kan ta tillvara Alliansregeringens arbetslinje och sätta in den i ett verklighetsnära sammanhang. Entreprenörer på landsbygden måste tydligt kunna se att minskat krångel och lägre skatter är en väsentlig del av en helhet. Uppfinnare och innovatörer ska vara hjältar i Centerpartiets ögon. Alliansens arbetslinje byggde i hög utsträckning på att stimulera människor att söka jobb. Centerpartiets entreprenörstanke bygger i hög grad på att stimulera entreprenören att utveckla idéer och skapa mervärden i produktionen. Det förutsätter att många stuprör rivs och att många byråkratiska regler tas bort hos myndigheter och verk. Så har inte skett i tillräckligt hög grad under de senaste åren. Vi som är verksamma i kommuner, landsting och regioner har fått fler pekpinnar, inte färre. Moderaterna har haft en ganska centralistisk syn på att staten sköter saker och ting ganska bra. Försäkringskassor har förstatligats och alla förslag om regionalisering av makt har lagts i papperskorgen. Människor har efterfrågat folklighet vid valurnan och när Alliansen har levererat för lite decentralisering har väljarna paradoxalt nog röstat fram en (s)- regering som vill ha ännu fler regler, mer förbud och utökad byråkrati. Nu har Centerpartiet chansen att presentera en politik där regionalt självstyre och mindre statlig detaljsyrning är ledstjärnan. Det är närodlad politik! 

INTERNATIONELL SOLIDARITET 

De senaste månaderna har världen skakats av politisk oro och övergrepp mot mänskliga rättigheter i bland annat Ukraina och i Syrien. Centerpartiet behöver inte ta tag i utrikespolitiken för att öka på sin folklighet, utan för sin trovärdighets skull. Under åtta år i regeringen har Centerpartiet inte prioriterat utrikespolitiken högt, men det är helt nödvändigt om vi vill bli ett större parti. Alliansregeringen ska ha all heder åt att man så tydligt presenterade kostnader för et kraftigt ökat flyktingmottagande i sin budget. Kanske var det denna uppriktighet som slutgiltigt fällde Fredrik Reinfeldt? Kanske anade han utgången redan under sitt briljanta tal i Almedalen? Han bestämde sig för att vädja till svenskarnas hjärtan. Kanske hoppades han att väljarna skulle belöna honom för ärlighet om kostnader för flyktingarna. Om svenskarna inte ville belöna honom skulle han tacka för sig. Nu sitter Stefan Löfven och funderar på var han ska hitta kontot för att ta emot fler flyktingar. Jag är oerhört stolt över att tillhöra det regeringsalternativ som tog ansvar också för den sista kronan för flyktingmottagandet. Det är verklig solidaritet! 

ETT DYNAMISKT BIOSAMHÄLLE 

Centerpartiet plockade väljare från miljöpartiet i valrörelsens slutskede. I valmanifestet formuleras att vi har uppnått Resultat för miljön. Det blir svårt att värja sig när man ser resultatet. Utsläppen minskar, vindkraften har tiodubblats, vi utpekas till en av världens mest ambitiösa länder inom klimat osv. Men mycket återstår för att formulera visionen om ett biosamhälle, ett dynamiskt samhälle som mindre sluter sig i fysikens begränsningar och mer öppnar upp för en biobaserad ekonomi. När många debattörer pläderar jordens undergång ska vi visa på den biologiska produktionens oändlighet och dynamik. Här är den stora möjligheten för Centerpartiet. 

JÄMSTÄLLDHET OCH SOCIALT PATOS 

Det var med ett nödrop vi slapp Gudrun Schyman i riksdagen igen. Militanta socialister förklädda till feminister övertygade över tre procent av väljarkåren. Det vilar knappast någon folklighet i att ta sats mer i jämställdheten, men utan en tydlig jämställdhetspolitik öppnar vi för nya socialistiska rörelser. Den moderna människan accepterar inte stereotypa föreställningar och gammaldags normer på arbetsmarknaden. Det behövs en  mer liberal människosyn som delvis måste vinnas genom ökad jämställdhet, kanske via fler regelringar i näringslivet eller i politiska församlingar. 

Alliansregeringens viktigaste förtjänst är knappast arbetslinjen som sådan och knappast de nya jobben heller, utan alla de nya skatteintäkter som vi i kommuner, landsting och regioner förfogar över- tack vare arbetslinjen. I Västra Götalandsregionen handlar det om drygt åtta friska miljarder. Vi skulle ha använt dessa resurser med ett större socialt patos, inte bara i handling utan också på plakaten och i möten bland de äldre och de sjuka. I bland undrar man hur det står till med alla konsulter och PR-byråer. Vem beskrev de nya miljarderna som strömmat till i sjukhuskorridorerna och som botat cancer, undvikit stroke och hjälpt funktionshindrade. Ett socialliberalt parti som gör anspråk på att leda Sverige från och med 2018 måste veta hur den sociala profilen ska formuleras. Det misslyckades alla Allianspartierna med. Det kostade oss makten. Ibland tänker jag att Alliansregeringen gjorde allt rätt, men uttryckte sig fel.