Människor vill vara med och förhandla om problemet. Den nordiska välfärdsmodellen har byggts upp av smarta metoder för att lösa konflikter. Det säger Halvard Vike från Oslo universitet som jag träffade i går i samband med ett möte hos Sveriges Kommuner och Landsting.
Jag är ledamot i en beredning i Sveriges Kommuner och Landsting som ska djupdyka i frågeställningen om hur stora skillnader vi kan acceptera mellan olika kommuner i olika delar av landet. Ska vi hävda det kommunala självstyrets rätt att besluta om det bästa för sina egna kommuninvånare, oberoende av vad kommuner i andra delar av landet kommer fram till. Ska olika landsting exempelvis ha helt skilda syn på subventioner av preventivmedel utifrån eventuellt lokala behov eller bör en sådan fråga vara omgärdad av rekommendationer eller rentav lagstiftning så att alla landsting tar ut exakt lika avgifter ?
Så sent som idag kom en rapport från Villaägarna som visar på stora skillnader i Sverige när det gäller kostnader för småhusägare för exempelvis vatten och avlopp. Tjörns kommun nämns som ett exempel på en kommun där invånarna får betala höga avgifter för sitt vatten, trots att vattnet inte har högre kvalité än jämförbara kommuner. På beredningens möten har vi haft besök av företrädare för olika brukare, tex handikapporganisationer. Hur ser de på att invånare med funktionshinder möter olika regler för t ex handikapphjälpmedel. Deras svar förvånade mig. Flera av dem uttryckte irritation över hur de blir bemötta i samtal med kommunen eller försäkringskassan. De uttryckte också tydligt att de för länge sedan gett upp hoppet om att lokala politiker ska hjälpa dem att hamna rätt. På gårdagens möte gick vi vidare med våra frågor till en forskare som tittat på detta med lokal demokrati. Harald Vike från Oslo Universitet har forskat på den nordiska välfärdsmodellen och menar att det finns grundläggande orsaker till att det finns skillnader mellan kommuner.
- Välfärdsstaten bygger på dialog och lokal kunskap, understryker han.
Lokala politiker lyssnar på medborgarna och skaffar sig information om läget. Invånarna bidrager inte bara med kunskap om barnens önskemål eller de äldres behov av service. Dialogen i sig själv är grundläggande för den nordiska välfärdsmodellen, menar han.
- Den tillit som uppstår i dialogen är välfärdsstatens modell för att lösa konflikter, fortsätter Harald Vike.
Denne norrman fortsätter sin beskrivning av hur många människor upplever en frustration över att välfärden inte längre fungerar.
- Människor upplever att de allt oftare möts av en kall byråkrat som inte ger några svar. Eller svarar på något helt annat än det som medborgaren frågat efter.
Hela legitimiteten för demokratin undergrävs, menar Harald Vike.
Orsaken till att det ändå fungerar hyggligt i Norden är människors enorma tålamod. Sjuksköterskor som sliter i sjukvården och som blivit utsatta för omorganisationer i femton års tid har ännu inte gett upp hoppet.
- Det finns en politisk optimism som fascinerar mig, säger Harald Vike.
Alla de offentliganställda som sliter hoppas att kakan ska öka. Men tålamodet är inte oändligt och demokratins infrastruktur undergrävs stegvis.
- Kommunerna absorberar ansvar på ett sätt där de nästan aldrig sätter gränser. Oavsett hur illa det är kommer kommunerna att anstränga sig inom ramen för sin dubbla identitet. De är advokater för brukaren och lojal med ekonomin på samma gång.
I det kommunala beslutsfattandet går den lokala kunskapen allt oftare förlorad. Förtroendevalda i kommuner, landsting och regioner funderar på vilken lagstiftning de ska försöka leva upp till.
- Kommunerna har blivit av med sin autonomi, fortsätter Oslo- forskaren.
Staten utfärdar order om vad som ska göras, stiftar lagar och ställer krav. Kommuner anpassar sig till villkoren och påtar sig okontrollerade kostnader. Och framför näsan på kommunerna tar staten ömsom åt sig äran för kommunernas ökade effektivitet och ömsom skruvar de lite till i kraven.
- De har fräckheten att säga till de lokala politikerna att ert arbete inte är gott nog.
-Frestelsen att ta vinsten av det kommunerna gör är stor hos staten. Kampen om den politiska legitimiteten pågår allt mer intensivt, menar Harald Vike.
Välfärdsstaten upprätthålls just nu av små enheter som administreras av människor med en stor byråkratisk kompetens. Långsiktigt kommer välfärdsstaten inte att kunna upprätthållas, fortsätter Oslo- forskaren.
-Den lokala autonomin måste vara stor. Och vi måste omvärdera vad som är kvalité i välfärden. Vi måste vara beredda att nagga lite på proffesionalitet och kompetens för att i stället bereda plats för det lokala samfundets egen process, understryker professor Vike.
Han menar att deltagandet i en process i lokalsamhället har ett egenvärde.
- Människor vill vara med och förhandla om problemet, men de har nödvändigtvis inte några stora krav på lösningen, resonerar Harald Vike.
Han berör svårigheter att omdana välfärdssamhället i en tid när kraven ökar och resurserna minskar.
- Invånarna blir aldrig nöjda, men den lokala dialogen leder till att människor avstår från att uttrycka missnöje när besluten är fattade. Medborgarna är aldrig fullständig tillfreds, men om de deltar i en lokal dialog blir de förhoppningsvis överens om att uppgiften är att fördela knappa resurser.
Tilliten i det nordiska välfärdssamhället är resultatet av smarta sätt att lösa konflikter.
I de ögonblick som knappheten är överväldigande och den lokala dialogen uteblir prövas välfärdsstaten. Tills vidare hålls välfärdsstaten vid liv av en ensidig statlig kontroll, som ofta välsignas genom ett uttryck som kallas för solidaritet. Men solidaritet har inget att göra med begreppet tillit som byggde upp välfärden i Norden, understryker Harald Vike.
Ett annat sätt att upprätthålla välståndet är den tilltagande privatiseringen, men det har inget med deltagaridentiteten att göra, tillägger Osloforskaren.
- Lokal demokrati utgör en tredje arena, bortom staten och kapitalet- en mötesplats där människor kommer till insikt om att de ingår i ett överlappande nätverk, avslutar Harald Vike.
Vår gäst har sagt två saker
1. att vi måste hitta ett beslutsfattande där det finns verklig autonomi, dvs att en kommun, ett landsting eller en region ska ha eget handlingsutrymme att faktiskt fatta beslut för sina egna medborgare. Annars urholkas välfärden.
2. att den lokala tilliten måste byggas upp från grunden i demokratiska processer. Invånarna har inte några överdrivna krav på att styra besluten, bara att få vara med i ett samtal. Annars urholkas välfärden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar