söndag 13 september 2020

Att blunda för trakasserier i vardagen och ropa på polisen när det nästan är för sent

Mitt emellan de båda skolbyggnaderna ligger en grusplan där det nästan alltid spelas fotboll på rasten. 


Just denna dag händer det. En fotboll kommer flygande rakt mot mig. Och det välriktade skottet leder till att fotbollen får mig på fall. Jag hinner förfasa mig någon sekund över tilltaget från en av killarna i årskurs sex innan jag tappar balansen och ramlar ner i gruset. Varför sparkar han medvetet fotbollen rakt mot mig, fastän min promenad skett i utkanten av skolgården, bortom den egentliga fotbollsplanen, tänker jag medan tårarna tränger fram i ögonvrån. 


Jag stör aldrig deras spel, har iallafall ingen avsikt att göra det, funderar jag medan min lilla kropp släpas några centimeter i det grova gruset, smutsar ner jackan och orsakar några lättare skråmor på händerna. 


Under dessa sekunder bestämmer jag mig för att tränga tillbaka tårarna, resa mig och borsta bort de värsta fläckarna på kläderna. Bäst att verka oberörd när min blick möter förövarens ansikte, tänker jag och tar sats för att resa mig upp från grusplanen. Ingen ska vara herre över mig. 


När jag nästan fått styrsel på båda benen, fått bort det mesta gruset från jackan och ryckt tag i skolväskan ser jag hans hånflin i ögonvrån. Jag känner igen ansiktsdraget. Det är knappast första gången hans breda skrockande uttryck uppenbarar sig. Han är en sådan person som syns och hörs på skolgården. Jag har bara gått några veckor på skolan, det är precis i början av höstterminen. Men killens framfart och breda hånskratt känner man igen. En känsla väller fram inombords att jag troligen varit rädd för honom sedan allra första skoldagen. Och nu har han kommit obehagligt nära. Slås av tanken att det är mitt eget fel att jag promenerar just där han far fram med fotbollen. När han är sådär nära med sitt kyliga kroppsspråk blir jag livrädd, skräckslagen inför tanken att han ska passa på att vara elak en andra gång. Jag hejdar mig lite i mitt tidigare bestämda försök att resa mig. Nu lutar jag istället kroppen bort från honom samtidigt som jag håller skolväskan framför kroppen och drar den framför mitt ansikte. Nu har jag en sköld mot den långa resliga fyra år äldre killen som nyss kommit farande över skolgården. Han har tvärnitat framför mig, så kraftigt att ytterligare grus hystats mot min kropp. Ett tunt dammoln omringar mig när jag till sist står på båda benen. 


Jag hör honom skrika ut vilken ”fullträff” han fått in på en av skolans yngsta elever. Jag säger inget, tar bara långa steg bort från skolgården för att avståndet till honom snabbt ska öka. Jag hör honom sammanfatta vad som gäller på skolgården. 

  • Håll dig undan från planen bruden, annars kan det bli fler fotbollar i buken ...


Hans stämma är så kraftfull att det blir tydligt att uppmaningen är riktad till många fler än till mig. 


Alla på skolgården som har blicken och hörseln i hans riktning uppmärksammar vad han säger. Medan han förmedlar sitt budskap vänder han sig från mig och småspringer i riktning mot resten av skolgårdens fotbollsspelande ungdomar. Alla är killar, som går i femman eller sexan. 


Killen som fick mig att falla raklång på grusplanen den där septembereftermiddagen 1976 är i grunden en osäker 12- åring. Några minuter efter hans fullträff mot mig lägger han upp ett högljutt gapskratt, som liksom ekar mellan skolbyggnaderna och sprids som en löpeld bland hans jämnåriga på planen.


Många, många gånger har mina tankar återkommit till den skräckfyllda upplevelsen för 44 år sedan. Där och då var den en fruktansvärd tilldragelse. Sannolikt var det första gången som jag ordentligt påminns om hur lätt det är att hamna i en utsatt position. En skolkamrat drämmer till. På en till synes idyllisk skolgård på landsorten i det trygga 70- talets Sverige. Rakt mot mig. En medveten attack. Visserligen bara en fotboll som tillhygge och bara en osäker sjätteklassare som förövare. Men jag blev verkligen omskakad av den händelsen på grusplanen på min låg- och mellanstadieskola. 


Jag minns att jag aldrig sade något till någon om händelsen. Ingen annan heller säger ett knyst. Inga invändningar hörs från hans klasskamrater som alla noterat att spelet avstannat, att fotbollen rullat ut från planen via ett kraftigt skott mot en 8- årig tjej. 


Några av fotbollskillarna småskrattar som om de tycker att händelsen där på grusplanen är ett trevligt avbrott i själva matchen. Några andra tiger och känner säkert olust inför tanken att bara spela vidare när tjejen i fråga ligger raklång i gruset, tilltufsad av ett skott från deras fotboll. Men de väljer att svälja olusten. Själv är jag i chock. Har aldrig upplevt tidigare att någon gjort något så dumt med flit. Skyller på mig själv om och om igen. Tränger tillbaka förtreten varje gång tankarna på tilltaget kommer över mig. 


Jag är osäker om någon lärare såg, ingen av dem reagerade i allafall. De flesta som befann sig på skolgården såg antagligen alltihop, eftersom dramatiken kring fotbollsspelet upphörde i några minuter och ett dammoln yrde några sekunder runt en person som blivit liggande på marken. En tvärnit i skolgårdens lek, ett gapskratt ylar mellan skolbyggnaderna och ett högljutt budskap på temat att småtjejer ska hålla sig undan. Men ingen kommer till undsättning, ingen kommer farande för att kolla om jag är oskadd eller för att huta åt den skyldige. 


Jag avstår från att ta upp frågan med mina föräldrar. Jag bär bara med mig en stark förnimmelse. Att på skolgården ska man vara på sin vakt. Aldrig synas, mest hålla sig undan. Ha koll på de äldre killarna och var fotbollen befinner sig. Kanske gå en omväg eller helt undvika skolgården. Precis det som skolkamraten i sexan ville uppnå. 


Äldre elever försöker hålla de yngre på plats. Framför allt har pojkar tolkningsföreträde över flickor vad som gäller. På bussen finns liknande regler under mina år i låg- och mellanstadiet. Reglerna inpräntas genom, i bästa fall, ett hånflin och i sämsta fall en smäll. De äldre killarna äger bakre delen av bussen och de yngre får hålla sig där fram. I kön till matsalen gäller samma sak. Hålla sig på sin kant om man är liten. Möjlighet att gå före i kön om man är äldre. 


Minns också hur det var när man till slut blev äldre. En befrielse. I sexan kunde man slå sig ner längst bak i bussen utan att riskera att bli nerslagen. Vartefter accepterar man en ordning som man själv hatar. 


Det finns alltid en ordning i ett samhälle, som styrs av onda eller av goda krafter. En del ordningar är traditioner, vanor och slentrian som ingen riktigt protesterar mot, bara vet om, som trakasserier och mobbing. Det verkar som att människan liksom ”vänjer sig” vid både kvinnoförtryck och andra övergrepp om tillräckligt många tiger och avstår från att agera. Många typer av förtryck eller politisk extremism kommer och går, skapas tillfälligt och sedan faller på sin egen dumhet, som Berlinmuren eller kommunismen. Andra ordningar kan vara inofficiella regler på en skolgård. Att de äldre fotbollskillarna bestämmer och småtjejerna får vackert hålla sig undan. 


Ofta är det ingen som ser, ingen som orkar eller ingen som vågar ryta i från mot elaka krafter. Det finns en otäck tendens att människan håller tillbaka förtreten, oavsett om man blir knuffad på skolgården av de äldre pojkarna eller slagen av sin man i hemmet. Man lever sitt liv i terror, steg för steg blir det en vana, ett mönster där det framstår som enklare att låta vanan rulla på än att bryta sig ur. 


Ibland uppstår en opinion som säger emot och börjar förändra i en positiv riktning, som exempelvis meetoo. 


Lagstiftning och skattesystem, anslag till föreningslivet och beslut om resurser till skolan syftar ytterst till att bryta destruktiva mönster och förhindra eleka krafter i samhället. Om fler lär sig skriva, om skattesystemet är rättvist och om ett starkt civilt samhälle finns som en sköld mot utsatthet kan vi förhindra utanförskap, misär och kriminalitet. Om alla får hjälp i en positiv riktning kan vi utplåna kriminalitet, minska misstro och minimera risken för att småtjejer blir nerslagna på skolgården. 


Men det finns inga garantier. Ett till synes gott samhälle kan missa en hel del. Idag när debatten om brottslighet och kriminella gäng breder ut sig så har jag haft anledning att återkomma till de små incidenter man råkade ut för som ung i skolan eller på fritiden. Det var oftast ganska oskyldiga grejer som inträffade. Och en fotboll i magen följt av otrevliga kommentarer från en busunge får man väl tåla, tycker någon. Men om ingen eller alltför få agerar i det lilla då blir det också svårt att agera i det större sammanhanget när problemen ökar och förvärras. När fotbollen byts mot mer kraftfulla redskap för att skada individer och hota demokratin då hjälper föga allmänna rop på lag och ordning. 


Om alltför få reagerar i vardagen när de många små incidenterna inträffar kan det bli komplicerat att agera kraftfullt i samhället som helhet. Vi kan hålla oss med stora polisresurser och ett i övrigt väl utbyggt rättsväsende. Men om ingen ens upptäcker den 8-åriga flickan som blivit knuffad rakt ner i gruset av en 12- årig kille, hur ska då samhället i stort ha muskler att agera när det händer värre grejer ?! 


Nu när polisen är mitt bland oss och berättar om sina insatser i ett kyligt klimat så hör jag dem säga att en effektiv polisinsats förutsätter aktiviteter hos allmänheten, aktiviteter bland föräldrar och lärare, insatser i föreningar, agerande i kommuner och framför allt samarbete för att långsiktigt tränga tillbaka alla hot mot demokratin - små eller stora. Det är lätt att säga att alla ska vara på tå och agera i vardagen. Men hur ofta blundar vi egentligen? 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar