Nyfiken på de gömda hemligheterna

Ju mindre man vet om sin släkt, desto mer nyfiken blir man på släktforskning, menar George. Och han vet vad ha pratar om. George visste i princip inget om sina föräldrar och ännu mindre om deras föräldrar. Orsaken är delvis att alla hans förfäder är emigranter. Man hittar en massa gömda hemligheter och berättelser, bland annat hade pappa ett syskon som dog under sin första levnadsdag, berättar George Lind som forskat om sin släkt de senaste fem åren. George Lind sitter hemma i sitt arbetsrum i bostaden på Long Island, en och en halv timmes resa från centrala New York och pratar över Teams med mig. Vi har träffats tack vare ett släktforskarnätverk. George verkar ha ett outtömligt intresse för att få information om sin släkt. Men han fick verkligen börja från början. Och inga släkttavlor fanns i USA där George bor. - Alla mina släktingar var emigranter. Mammas släkt kom från Glasgow och pappas släkt kom från Göteborg. Både mamma och pappa var ganska fåordiga om sin bakgrund. Min mamma dog redan 2009. Farmor och farfar dog innan jag var född, berättar George medan han sträcker sig mot sina hundar som gläfser lite samt rör sig ut och in i bild under intervjun. - Den enda släktingen jag kände till när jag växte upp var en av mammas kusiner, som bodde i Kalifornien, fortsätter George. - Ju äldre jag blev, desto mer började jag fundera på min bakgrund, tillägger han. När George började fundera på sin bakgrund för några år sedan dök det upp en möjlighet att prova medlemskap i ett släktforskarnätverk. - Men där fanns bara amerikaner, jag är ju intresserad av släktingar i Europa, fortsätter George. George pappa, som också heter George (den äldre) är 90 år och den enda nu levande nära släktingen. - När jag började intervjua pappa för några år sedan hade han ganska lite att berätta, konstaterar George och söker efter en förklaring till att hans pappa närmast förträngt eller gömt undan en del av familjehistorien. Eftersom George den äldre hade både en mamma och en pappa från Sverige blev uppväxten en slitning mellan det svenska och det amerikanska. Föräldrarna som hette Haakon och Signe pratade nästan bara svenska i hemmet. - Men min pappa lärde sig nästan ingen svenska, bara några ord, fortsätter George den yngre. Medan åren går kan George den äldre umgås allt mindre och har svårigheter att överhuvudtaget prata med sina egna föräldrar. Det uppstår ett avstånd, som så småningom yttrar sig i att det blir svårt att berätta om sin släkt för sina egna barn. George den yngre får således släktforska på egen hand. I samma veva som han börjar misströsta kring hur han ska få veta något om sin släkt får han se ett TV-program där dom berättar om olika amerikanska filmstjärnors familjebakgrund. Och vid denna tidpunkt kommer George också i kontakt med DNA-tekniken. Han bestämmer sig för att DNA-testa sig. Han får en intressant träff som leder till Canada. Personen från Canada visar sig vara en farbror till hans pappa. Så Haakon från Sverige hade haft en bror som bodde i Canada. Men George som jag intervjuar idag har aldrig vetat att hans farfar hade en bror. - Pappa har aldrig berättat det för mig. Min farfar Haakon och Paul, som brodern hette, verkar ha tappat kontakten. Pappa hade kusiner i Canada, som han aldrig nämnt. Väldigt underligt, kommenterar George den yngre och fortsätter. - Släktforskning leder ofta till att man hittar gömda hemligheter och berättelser, summerar han. George den yngre tror att det har uppstått någon slags familjefejd mellan syskonen Paul och Haakon eller snarare mellan de båda syskonen och deras far. Senare har släktforskningen lett honom fram till ett testamente där det står att pappan till Haakon och Paul, som hette Olof Lindqvist ”didn´t leave any money to his kids”. Olof gjorde alltså både sina barn arvlösa. Dessutom bytte Haakon efternamn från Lindqvist till Lind. Haakons son George den äldre berörde aldrig frågan om sin farbror eller varför släktens efternamn byttes ut. George som jag intervjuar har alltså en pappa som också heter George, vars båda föräldrar kom från Sverige. Dom gifte sig 1928 och sonen George (den äldre), som föddes 1931 växte upp i ett hem där man talade svenska, medan han själv alltmer integrerades i det amerikanska samhället. När George den äldre är 8 år får han ett syskon, men barnet dör den första levnadsdagen. Pappa Haakon gör sig av med kroppen innan mamma Signe får veta något. Denna händelse blir ett familjedrama så ”efter den dagen var det inget riktigt äktenskap mellan farmor och farfar längre ”, slår George fast medan han vänder ner huvudet och sträcker ut handen efter hundarna igen. Medan George den äldre sörjer sitt döda syskon och ser sina föräldrar glida isär blir mamma Signe sjuk. Hon dör av en blodpropp år 1947. - Pappa George är bara 16 år då, berättar mitt intervjuoffer och jag blir bara mer nyfiken på att tränga djupare in i denna händelserika familjehistoria. George den äldres pappa Haakon tar genast kontakt med sin svägerska Helga i Sverige. George som jag intervjuar visar mig ett bevis på att Helga får inresetillstånd till USA och i handlingen bekräftas att hon ska gifta sig i sitt nya hemland omedelbart efter ankomsten. George får en ” ny mamma” som egentligen är hans moster. Helga kan ingen svenska och George den äldre kommer heller aldrig överens med sin mammas ersättare. George tappar alltmer intresset för skolan och funderar mycket på vad han ska göra av sitt liv. - När George är i 20-årsåldern går han in i marinkåren, berättar sonen för mig medan det börjar skymma här i Sverige och det är på väg att bli sen förmiddag i USA. Kunskaperna från marinkåren kommer till nytta när George den äldre deltar i Koreakriget på 50-talet. George utbildar sig så småningom till ingenjör och deltar i ett team som förbereder USAs första besök på månen under 60-talet. George verkar alltså ha släppt sitt svenska arv ganska fort och snabbt kommit in något som kanske tillhör det mest amerikanska, nämligen månlandningen 1969. - Jag har haft två tydliga mål med min släktforskning, säger George den yngre när intervjun börjar gå mot sitt slut. - Jag vill dels söka bakåt i tiden bland min fars förfäder så långt jag kan komma. Framför allt är jag intresserad av min fars pappa och hans pappa och hans pappa. I svenska kyrkoböcker kan man hitta uppgifter ända tillbaka till 1600- talet, ibland ännu längre bak i tiden, säger George som med åren blivit en mästare att hitta uppgifter om vigslar och födslar samt information om hur människor flyttade och kanske emigrerade. - Dessutom är jag nyfiken på min mammas pappa som tillhörde släkten O Neil, som kom från Skottland och längre tillbaka från Irland. George uttrycker viss besvikelse kring sin släktforskning. Han tycker sig ha kört fast på just de punkter där han mest av allt hade velat komma vidare. På hans pappas sida har släktforskningen stannat upp i en liten ort som heter Brandstad i Skåne på 1700-talet där en av hans släktingar nämns som ” okänd” och ” försvunnen” i kyrkböcker samt övriga dokument. George som har svårt att släppa dessa beska besked om sina släktingar tycker sig ha hittat bevis om att den ”försvunne” och ”okände” släktingen bir bortlämnad på grund av att mamman är väldigt fattig, men också på grund av att fadern i själva verket är farbror till modern. En tragisk historia låter det som. Men George har inga exakta bevis här. George mamma härstammar från Irland och där är det svårt att hitta i kyrkböcker, tycker George. Sverige har betydligt bättre struktur på kyrkböcker och andra historiskt viktiga dokument, menar han. - Jag kan sitta där och forska ett tag till, men nu känns det som att det är ganska lite jag kan hitta ytterligare om mina förfäder, suckar han. Sammantaget är George dock nöjd och lättad över att ha funnit så pass många svar om sin släkt. - Jag gillar att släktforska. Jag har lärt mig om svensk historia och hur det hänger ihop med min familjehistoria. Sedan berättar George en sak om sin far, George den äldre, som kanske är det mest intressanta av allt under vårt samtal. - Vissa saker verkar komma tillbaka till honom när jag berättar om mitt sökande efter förfäder. Han börjar minnas och på senare år har pappa exempelvis tagit kontakt med sin kusin i Boston och även besökt honom. Kanske är det så att släktforskning bara blir tillräckligt intressant om någon generation glömmer, döljer eller undanhåller information. Om varje generation berättade allt så skulle intresset att söka efter skriftliga källor sannolikt vara mindre, tänker jag medan jag börjar förbereda mig på att avsluta intervjun. Samtalet med George har rullat på en bra stund och jag har dragits in i en flera spännande berättelser. Vi har knappt hunnit med att prata om att George och jag är släkt på hans farmors sida. Signe som dog så tragiskt 1947 är syssling med min morfar Bertil Andersson från Tjörn. Således är min mamma och George den äldre pysslingar. - ”I have some documents about the Anderssons, my grandmothers relatives in Sweden, as well ” säger George entusiastiskt, som om han är sugen på att prata minst en timma till om våra gemensamma släktingar. Den historien får vi ta nästa gång, tänker jag och avrundar pratstunden med min nyfunne vän och brylling från Long Island. KRISTINA JONÄNG