I sommar har jag funderat på min egen uppväxt samtidigt som jag läst Dagens Nyheters serie om vårt behov av nostalgi. Jag kan inte låta bli att koppla ihop mina tankar med det som ska hända på partistyrelsen i dag.
Vi ska fatta beslut om inriktningen inför valet. Den fråga vi söker mellan raderna i alla handlingar som sköljt över oss till mötet är vad som ska vara berättelsen om Centerpartiet. Här är min berättelse.
Min farfars far tillhörde dem som la grunden för välstånd i Sverige. Han insåg att jordbrukets förmåga att leverera överskott bara kunde ske via allt större jordbruksenheter. Under 1860- och 70- talen fördubblade han sitt markinnehav och runt 1900 hade han uppåt fem tjänstefolk i tjänst samtidigt. Han var en högljudd hyggligt välbärgad bonde som delvis drog nytta av andras elände på landsbygden vid denna tid. Men han drevs också av en djup kärlek till jorden och till de människor som han var arbetsgivare åt. Min farfars far dog alldeles för tidigt. Den muntliga traditionen säger att han hade en uppmaning till sin mycket unga fru Hilda år 1903.
- Sälj ingen del av gården. Du måste hålla igång jordbruket för att kunna betala löner till pigor och drängar, säger han medan den blivande änkan torkar en tår ur ögonvrån.
Anders Hanssons rationaliseringsiver var förutsättningen för välstånd. Utan jordbruksöverskott ingen export, utan export inga intäkter för investeringar, utan investeringar inga företag och heller inga nya jobb och inga skatteintäkter för att finansiera en utbyggd välfärd. På samma gård som min farfars far Anders Hansson huserade under slutet av 1800- talet växte jag upp i under slutet av 1900- talet. Jag cyklade på en grusväg kantad av bondgårdar som inte längre bar sig medan mina jämnåriga växte upp i nyasfalterade förorter i moderna miljonprogram bara ett stenkast bort. Grundskolan jag gick i var ständigt nedläggningshotad. Arbetarskyddsstyrelsen dömde ut slöjdsalen och kommunens tjänstemän tyckte att gymnastiksalen på skolan var omodern och borde tas ur bruk. Jag gick ut sexan utan att ha upplevt en komplett grundskola.
Den svenska landsbygdens rationalisering skapade förutsättningar för den unika rikedom som Sverige haft. Men det byggde på att människor flyttade från landsbygden samt att skolorna och servicen packade ihop. Landsbygdsbefolkningen skulle leverera välstånd men inte nödvändigtvis få uppleva den själv. Den känslan av djup orättvisa var huvudorsaken till att Centerpartiet bildades. Min farfars far rationaliserade jordbruket framgångsrikt, vilket frigjorde kapital för industriinvesteringar samtidigt som omvärlden efterfrågade svenska livsmedelsprodukter. Grunden hade lagts för en av världens rikaste nationer. Men priset var en urholkning av landsbygden och en marginalisering av landsbygdsbefolkningen. Just nu sker också det motsatta. De nybyggda miljonprogrammen på 60- och 70- talen upplevs inte längre som nybyggda. Hur finansieringen av renoveringen ska ske är ett av politikens största trätoämnen idag. En del av dem som växer upp i skamfilade miljonprogram idag upplever samma orättvisa som jag upplevde som barn. Då hade landsbygden levererat överskott som finansierade utbyggd välfärd i stan. Nu ackumuleras välstånd i de välbärgade områdena i Kungsbacka medan Nordöstra Göteborg minskar sina inkomster. Då gick pengarna från bönderna runt Kungälv till arbetarna i Göteborg. Idag flyttas rikedomar från Bergsjön till Särö.
För drygt 100 år sedan bildades Bondeförbundet i Falköping. Bönderna i Skaraborg började marginaliseras och försökte förhindra utvecklingen genom ett nytt parti. Men fokus riktades åt andra håll. Exempelvis mot en skara av växande metallarbetare på Hisingen som krävde sin rätt till högre levnadsstandard. Idag rullar det ut en och annan Volvobil på Hisingen som kan tanka med biogas från slaktavfall från kossor som betat på slätterna runt Falköping. Sakta sakta ökar lönsamheten på landsbygden eftersom en utveckling av industrinationen Sverige kräver tillgång på lokala råvaror. Landsbygden är på väg att ta revansch.
Vi människor har ett djupt rotat behov av naturupplevelser och friluftsliv. Vi är skapta sedan årtusenden för att vara samlare som lever av bär och svamp. Människan behöver se himlen och känna jordskorpan under sina fötter hela dygnet. Den som stängs in mellan höga huskroppar som skymmer solen och bara känner asfalt under fötterna mår sämre. Människan är troligen dubbel till sin natur. Vi är beroende av naturen men jagar också njutning som tillfälligt kan ta oss bort från naturkrafternas och vädermakternas tunga baksida. Därför har människan byggt städer och skapat nöjesutbud.
För de flesta lockar mångfalden i staden. Det var staden som var handelsplats, nöjesmetropol och platsen för äventyr i de första europeiska städerna Venedig och Florens. Det är staden som också idag bär upp nöjesutbudet. Det är de täta städerna som skapar vår tids handelsplatser dit människan dras som flugor runt en sockerbit. De som är kvar på landsbygden upplever en frustration över urbaniseringens tilltagande kraft, men varje stad är en spegelbild eller ett bollplank till sitt omland. Ju mer staden växer, desto mer dynamisk kan dess omland vara.
Det var först när människan blev bofast och började organisera ett civiliserat samhälle som vi kunde bota sjukdomar och utrota fattigdom. Förmågan att frakta livsmedel mellan orter med stora skördar till orter utan skördar är en av människans viktigaste tekniksprång. Och mycket vill ha mer. När människan har lärt sig att frakta livsmedel på ett dragdjur vill hon gärna hitta enklare och framför allt snabbare transportmöjligheter vartefter. Och även organisera en effektivare livsmedelsproduktion så att fler munnar kan mättas. En jakt på bättre transportmöjligheter och bättre odlingsmöjligheter är en del av människan själv. När den teknikutvecklingen snurrat tillräckligt länge kan människan ställa krav på kortare arbetsdagar och längre semester. Fler människor slipper slita ut sig och kan få tid att njuta av livets bekvämligheter. Mycket vill ha mer. Alla vill bo i stort hus med diskmaskin och dator. Människan jagar en effektivare produktion för att kunna minska tiden i det slitsamma arbetet på åkern, i fabriken eller på kontoret. Då får man mer tid för upplevelser i Thailand eller Australien eller för all del med svampkorgen under armen i en skog på den svenska landsbygden. Den moderna människan kommer alltid tillbaka till landsbygden. Men ingen kommer frivilligt att minska på bekvämligheten eller avstå datorn. Ingen vill tillbaka till fattighjonens tid. I stället ropar alla efter bättre äldreomsorg, högre kvalité i utbildningen och mer pengar i lönekuvertet.
Några kräver satsningar för fler jobb och ifrågasätter samtidigt nyligen genomförda reformer för fler jobb. Några andra hänvisar till redan gjorda reformer men menar att dessa inte fått full effekt och således dröjer de nya jobben. Ibland känns det som att alla vet hur fler jobb skapas, men det finns inget brett stöd vare sig för redan gjorda reformer eller nya reformer. Under tiden gror misstänksamheten och kritiken mot ett samhälle där de flesta mår ganska bra, men där ena hälften av befolkningen blockerar för den andra att förbereda morgondagen. Det parlamentariska läget i sig är inte problemet, utan att de båda politiska blocken saknar idéer som kan skapa brett stöd.
Alliansregeringen är det politiska block som har störst chans att bryta dödläget. De sitter på verktyget för att förändra, nämligen regeringsmakten och regeringspartierna sitter på förslag som kan skapa framtidstro om de förverkligas. Det behövd politiska reformer som kan vinna brett stöd. En del av Centerpartiets förslag för att satsa på landsbygden och småorterna är bra, men det behövs också en bred reformering av hela näringspolitiken för att åstadkomma en starkare lokal utveckling i en alltmer global ekonomi. Sänkta arbetsgivaravgifter och förändringar när det gäller sjuklöneveckan som Annie Lööf lyfter fram idag är viktiga pusselbitar.
Dagens Nyheter har kört en sommarserie om vårt behov av nostalgi. Kajsa Ekman menar i sitt bidrag att vi människor inte i första hand är nostalgiska. Istället menar hon att behovet av nostalgi beror på att vi saknar en vision om framtiden. Hon antyder att visionen om framtiden stegvis har gått förlorad sedan slutet av sjuttiotalet. Kulmen på attacken på framtidstron sker nu i början av 2000- talet genom införandet av Alliansregeringens reformer, såsom RUT- avdrag mm, menar hon. Samtidigt ondgör sig Kajsa Ekman över att hennes generation är den första som är fattigare än sin föräldrageneration. Således består framtidstron ytterst av att vilja bli rikare än generationen före. Jag tror hon har rätt. Jakten på att ta sig ur fattigdom är människans största drivkraft. Men Kajsa Ekman kritiserar alltså samtidigt alla de reformer som gjort oss rikare på senare år, exempelvis avdrag av olika slag. Jobbskatteavdrag och RUT- avdrag sänker trösklarna för medelklassen att jobba lite till eller att anställa någon i hemmat. Jobbskattevadrag och RUT- avdrag gör det mer motiverat för arbetslösa att ta ett jobb. Den typen av debattörer som Kajsa Ekman utgör kritiserar helt riktigt bristen på framtidsvisioner, men tar samtidigt avstånd från de reformer som nyligen genomförts för att underlätta människors drömmar om ökad frihet och just ökat välstånd.
Många debattörer kritiserar samhället från andra hållet. Mer frihet, mindre regleringar, borttagande av arbetsrätten, en mindre offentlig sektor och kanske även friare inställning till droger är svaret på människors framtidsdrömmar, menar dessa debattörer. Det är alltså den klassiska dragkampen mellan frihet och trygghet som pågår, precis som i alla andra samhällen genom alla tider. En del tror att mer frihet gör oss lyckligare, andra tror att mer trygghet är huvudinslaget i framtidsvisionen. Jag tror att de flesta glömmer en parameter ytterligare i frågan om framtiden.
Är det angeläget eller är det oviktigt om Sverige och Västvärlden fortsatt är välfärdsnationer ? Kajsa Ekman tar det för självklart, hon tror att vi duckar inför framtiden därför att vi känner på oss att vi riskerar att bli fattigare än vår föräldrageneration. Många nyliberaler argumenterar för ökad frihet och mer avreglering därför att de tar välståndet för självklart. Är frihet det viktigaste om en del blir fattigare - det är frågan till nyliberalerna. Är trygghet det viktigaste om den totala rikedomen sjunker ?- det är frågan till de traditionella vänsterdebattörerna.
Min slutsats är att människan kan välja att skapa välstånd genom hårt arbete eller att avstå välståndet genom att arbeta mindre. En andra slutsats är att ingen kan garantera fördelningen av den nivå vi till slut väljer på välståndet. Det upplevde landsbygdsbefolkningen då och det upplever människor i förfallna miljonprogramsområden idag.
Det pågår alltid en politisk debatt om staten ska behålla välståndet eller om individerna ska ha välståndet i sina egna plånböcker. Ett ytterligare jobbskatteavdrag är en del av den debatten. Alltför få diskuterar hur vi gemensamt bygger stabil välfärd. Min farfars far visste antagligen inte att hans rationaliseringar på 1800- talet var förutsättningen för mitt välstånd på 2000- talet. Vi har idag ingen aning om vad som är förutsättningen för lyckliga människor på 2100- talet. Men det är nu vi lägger grunden för något hållbart. Jag tror att de flesta vill ha samma materiella välstånd som idag. Ett sådant välfärdssamhälle kommer att byggas upp ungefär som förra gången, dvs genom smartare livsmedelsproduktion och effektivare transportsystem. Energiförsörjning kommer att vara centralt. Alla kommer inte att älska att bo i ett kallt och glest befolkat land i norra utkanten av Europa. Men alla vet att det är råvarorna i just sådana länder som ytterst finansierar välfärd. Vi kommer att behöva göra som min farfars far gjorde igen. Vi måste dels dra nytta av ett minskat skattetryck för att fler företag och fler jobb skapas. Men många av de investeringar som måste göras i en övermogen välfärdsnation som Sverige och som dessutom måste ske i Norrlands inland, i Trollhättan eller i Ljungby kan inte helt överlåtas till småföretagen själv. Det måste ske genom en kraftfull näringspolitik som pekar med hela handen. Nu ska Sverige göra tekniksprång som är långt mer än att gå från hästransporter till fordonstransporter och som är större än den omstrukturering av det svenska samhället som skedde under hela 1900- talet. Jörgen Sjöberg som ingår i rektors stab på Chalmers brukar säga till mig att Sveriges fantastiska etablering av stora industriföretag inte skedde därför att vi var en stor befolkning, utan därför att vi var en så liten befolkning. Nu har vi blivit ännu färre, proportionellt i förhållande till andra delar av världen samtidigt som vi ska göra ännu större tekniksprång och behålla vår rikedom. Vi behöver en näringspolitik som kan möta det tidlösa kravet på bättre livsmedelsproduktion och smartare transporter. Det förutsätter att fler flyttar dit där livsmedelsproduktionen sker men också att man allt snabbare kan ta sig därifrån för att vara en del av en global ekonomi. Mycket vill ha mer. Människan vill se himlen och känna jordskorpan under fötterna ena dagen genom försörjning i exempelvis i ett exklusivt gårdsmejeri i norra utkanten av Europa. Människan vill kasta sig på ett hypermodernt och klimatsmart lättviktsflyg till Shanghai den andra dagen för att delta i en världsungdomsfestival. Näringspolitiken måste ha förmågan att uppmuntra såväl den ultralokala inovationen i en naturnära och svårtillgänglig terräng som att undanröja hinder i en alltmer globaliserad och öppen ekonomi. Resurseffektivitet blir centralt och placering av regionala kraftcentra blir avgörande. Alla måste ställa upp på frihetliga värden så att alla människor kan växa men alla måste också enas om platser för demonstrationsanläggningar, testmiljöer och stora forskningscentra. Hårt arbete i hela befolkningen och stor riskbenägenhet bland de välbeställda- det ger förutsättningar för ett rikt liv hos alla under 2000- talet. Annie Lööf avsätter nu mer resurser till innovationer. Det är en bra början. Nu väntar vi också på en regionalisering av Sverige så att vi kan kraftsamla regionalt istället för att vara kvar i 1900- talets nationella stuprörstänkande.
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har i sommar häcklats för att hon ömsom anser att arbetsmarknaden ska vara mer flexibel och ömsom får nej från sitt eget parti att genomföra de reformer som skulle skapa ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Stefan Löven får säkerligen starka påtryckningar i sitt parti att återgå till klassisk nationell betongpolitik. Satsa statliga medel för kärnkraftsprogram, tag avstånd från svaveldirektivet och sänk koldioxidskatten är sådana förslag som pyser ut från en del fackförbund och där en del aktiva socialdemokrater ansluter sig. Centerpartiet har världens chans att stiga fram mellan en gammaldags socialdemokrati och trötta moderater som har tendenser att regera sönder sig själv.
Framtiden kan inte vinnas genom enstaka reformer på landsbygden och välstånd kan inte skapas genom att drömma om gårdagen. Centerpartiet måste vara det parti som mest efterfrågar den täta stadens attraktivitet. Storstäder som Stockholm, Umeå, Oslo, Göteborg och Malmö ska växa ännu mer intensivt så att de blir verkligt konkurrenskraftiga magneter i en alltmer global ekonomi. Om fler kan trivas på Stureplan så ökar också chanserna för de som bor i Holmsveden. När Bondeförbundet bildades skedde det som en protest mot landsbygdens avfolkning och marginalisering. De som finns kvar på landsbygden idag kan skönja en ökad efterfrågan på naturresurser. Nya gruvor öppnas, fler vill bygga bostäder i trä och lokala ölbryggerier ökar i antal. Då investerade bönderna i landsbygden för att människor skulle flytta därifrån. Idag måste vi öka investeringstakten på landsbygden för att människor ska flytta tillbaka. Min farfars far rationaliserade sitt jordbruk, skapade överskott som kanaliserades in i det som skulle bli en av världens rikaste industrinationer samtidigt som min farfar, min pappa och delvis jag själv fick betala priset genom att växa upp på en alltmer marginaliserad landsbygd. Nu är det dags för Pay Back. Och för det behövs tekniksprång. Utvecklingen är alltid ett växelspel mellan staden och landet, mellan åkern och asfalten. Centerpartiet har aldrig gillat ett växelspel som sker till priset av alltför stort utanförskap. Men vi vill inte heller lotsas att växelspelet inte finns. Urbanisering är ett faktum och närmast en naturlag. Människan kommer alltid tillbaka till naturen och dras också till den täta stadens nöjesutbud. Välfärdssamhällets insatsvaror finns på landsbygden. Ett land kan dra fördelar av växelspelet genom en kraftfull näringspolitik. Och ett land som ligger i utkanten av norra halvklotet måste vara extra tydlig för att människor ska vilja vara kvar och skapa mervärden. Fokus på individens fri- och rättigheter måste kompletteras med ett centralt dirigerat tekniksprång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar