Min mormor hjälpte alla hela livet

Min mormor växte upp på Höviksnäs. 

 Hon föddes några månader innan första världskriget bröt ut och hon gifte sig nästan samtidigt som andra världskriget började.  Idag skulle min mormor Ingrid Kristina fyllt 100 år.  

Hon var dotter till Ernst Olsson i Höviksnäs på Tjörn. Ernst förfäder kom från Svanvik och ägnade sig åt att skeppa spannmål från Höviksnäs via Göteborg till England. Ernst Olsson flyttade till Höviksnäs med sin fru Olga Jönsson ungefär samtidigt som min mormor föddes. Olga hade kommit från Tostarp i  Skåne för att börja jobba som lärarinna i Myggenäs  i början av  1910- talet och där träffade hon alltså min mormors blivande far. Den lilla Ingrid som föddes den 12 augusti 1913 hade redan en halvsyster Clary, som fötts utom äktenskapet och hon skulle få tre syskon ytterligare  de närmaste åren. Den yngsta dottern Ingeborg pratade jag med idag. Hon närmar sig 90 år och  bor i huset i Höviksnäs som hennes pappa köpte för 100 år sedan. Från vardagsrumsfönstret kan hon följa verksamheten vid bryggan i Höviksnäs som förutom utskeppningshamn för spannmål också fungerade som tilläggsplats för passagerarbåtar från fastlandet innan Tjörnbron kom.  Idag driver mormors syskonbarn trävarufirman Olssons trävaror i femte generation vid bryggan i Höviksnäs. Jag har alltid älskat att komma tillbaka till "näset" för att bada på sommaren, ta en promenad på isen på vintern eller bara fika hos Ingeborg. 


Mormor var en av de mest generösa människor jag känt. Hon hade en genuin omsorg om andra. Ofta satt hon i telefon hemma i köket i Myggenäs där hon och morfar byggde sig en funkisvilla som nygifta. Mormor hade lite svårt att gå på grund av utslitna höfter så sittläge vid telefonen passade bra. Hon ringde runt till barn och barnbarn, syskon och syskonbarn, grannar och vänner för att gratulera vid födelsedagar, säga grattis på namnsdagar eller bjuda in till kafferep. När jag plockar bland saker jag fått av mormor genom åren så finns det böcker och handbroderade näsdukar från nästan alla namnsdagar. I en bok har hon exempelvis skrivit med prydliga bokstäver att detta var namnsdagspresent för år 1980. Hon ringde så ofta hon kunde, oavsett om jag bodde i Kungälv eller i Stockholm. Vi hälsade på mormor när hon och morfar fyllde år, men mormor bjöd även på kalas vid exempelvis hennes och morfars bröllopsdag varje år.  Mormor hittade alltid ett tillfälle att fira. Inte för hennes egen skull -  hennes onda höfter och astma hade lätt kunnat stoppa henne-  utan för att hon ville att vi barnbarn skulle träffa våra mostrar och fastrar. Således har jag umgåtts mycket med mormors syskon genom åren, något som jag värdesätter högt idag. Mormor dök ofta upp i kyrkan på min och mina syskons skolavslutningar. Tidvis måste det ha varit tufft att hinna med alla skolavslutningar eftersom hon fick tio barnbarn. För att inte tala om alla presenter hon köpte in. I den stora byrån under TVn på övervåningen hade hon sitt lager av prylar och hantverk som hon halade upp när någon skulle firas. Och var lagret av presenter tillfälligt slut skickade hon med en peng. Ständigt, ständigt kom det små kuvert med pengar eller småprylar till mamma som skulle levereras till namnsdagar och skolavslutningar.  Det hände att hon skickade med mamma presenter när våra kompisar fyllde år eller tog studenten, personer som hon kände mycket ytligt. Ingen ansågs vara en alltför avlägsen vän för att uppvaktas. Således fick hon mängder av tackkort från när och fjärran från folk som gift sig, fyllt år, tagit examen och konfirmerats. 

Mormor och morfar gifte sig den 16 juni 1939. Den unga Ingrid hittade bondsonen och den blivande kommunalmannen Bertil Andersson i Myggenäs. Det finns en filminspelning från vigseln och det storslagna är att filmen är en färgfilm. Häftigt för oss barnbarn att 75 år senare kunna se vilka färger som bröllopsgästerna hade på klänningarna. När Olle och jag skulle gifta oss 1998 hade jag bestämt mig för att fråga mormor om jag fick låna hennes brudslöja. Skulle vara så roligt att bära en fint bevarad och lång slöja från 30- talet. Jag besökte henne den 21 april det året, men av någon anledning fick jag aldrig ställt frågan till henne och således berättade jag inte heller att jag skulle gifta mig.  Den 26 april var mormor död. Då lärde jag mig definitivt att man inte ska skjuta upp saker. Jag bar hennes slöja på mitt bröllop några veckor senare. På så sätt var mormor ändå närvarande på min stora dag.

Morfars syster Isabella ansåg att mormor inte var fin nog för morfar, så därför säger vandringssägnen att mormor hade svårt för "faster Bella". Men jag hörde aldrig att mormor sa ett ont ord om någon, inte ens om Bella som alltid var en given gäst  på kafferep och kalas. 


Ingrid och Bertil träffades redan som tonåringar.
 - Jag fick åka med honom på hans sidovagnsmaskin, berättade mormor när vi barnbarn frågade vad de gjorde i sin ungdom. 
Sidovagnsmaskin var en slags moped eller enklare motorcykel med vagn vid sidan med plats för passagerare. Vi barnbarn tyckte att det lät så roligt när mormor berättade om nöjesåkningen med morfar.


Mormor jobbade en kort tid på en telegrafstation. Efter giftermål var det inte aktuellt med förvärvsjobb för mormor längre.  Mormor stod troget vid morfars sida, skötte tre barn och hushåll i alla år när morfar mest var ute på politiska möten, anlitades som auktionsförrättare eller andra förtroendeuppdrag. Hemma i Myggenäs hade mormor och morfar en liten gård. Mormor fick hålla efter potatisen och mata hönor, trots en del krempor. Ibland var det säkert slitningar i äktenskapet, precis som i alla relationer. Det som frestade på mest var nog när mormor hade synpunkter på morfars klädsel på kommunala möten. Jag kan ännu höra mormor på sin något utslätade men ändå tydliga Tjörndialekt ropa efter morfar i hallen när han försökte smita i väg utan helt nystrykna byxor eller med slipsen lite på svaj.
 - Beeertil, du kan väl inte åga te Sibräcka med de boxera...!? 
Morfar visste mycket väl att klädseln egentligen inte dög, men han hade ingen lust att byta om. Framför allt gillade han inte när mormor kom på honom.  Jag hörde hur han stannade till vid garderoben i hallen, suckade och beklagade sig över att hon alltid la sig i.
 - Iiingrid, du behöver väl inte....

Mormor slet med svår astma och  stela höfter i alla år. Hon hade också otur med fula bensår och andra åkommor som begränsade hennes rörlighet.  Men inget hindrade mormor från att ha kalas och fester eller att åka till kyrkan, gå på symöten eller delta i studiecirklar. Jag kan inte säga att mormor var religiös på det sättet att hon var sträng mot oss barnbarn.  Men alla förstod att hon var troende och framför allt att hon själv levde efter vissa tydliga regler. Hon ställde sig över eventuella konflikter mellan olika samfund.  Mormor var hos Svenska Kyrkan på aktiviteter ena dagen och i Missionshuset den andra dagen. Den tredje dagen var det Röda Korset  som stod för programmet och den fjärde var hon på IOGT- möten. På morfars kontor hängde ett diplom som mormor fått av IOGT när hon hade varit deras trogna medlem i femtio år. Hon dömde aldrig dem i släkten som tog en öl till maten eller en konjak till kaffet.  Men hon tackade alltid nej själv. 

Mormor var nog aldrig fattig. Lärarrinnan Olga och trävaruhandlaren Ernst kunde försörja fem barn. Men hon växte säkert upp i en omgivning där människor levde under enkla förhållanden. Och mormors livsfilosofi var att hjälpa andra - via en insamling till Röda Korset, via en insats i sykretsen, via en kollekt i kyrkan  eller via ett telefonsamtal som bröt människors ensamhet. Apropå ensamhet, när mormor Ingrid skulle börja skolan tyckte hennes föräldrar att hon kunde vänta ett år och istället börja när hennes lillebror började. Då slapp Jan-Adolf att gå ensam till skolan.  

Ofta har jag funderat på hur det var att växa upp under första världskriget och vem som orkade gifta sig när andra världskriget just brutit ut. Mormor var en sådan person. Direkt efter andra världskriget reste hon och morfar på utlandssemester  och förfasades över Europas förödelse.  Då hade de två barn, min moster och min mamma. Förödelsen i Europa hindrade inte mormor och morfars framtidstro. Några månader efter hemkomsten föddes min morbror.  

Mormor blev en mer orolig person med åren. Hon gillade inte höga höjder och varnade oss barnbarn för allting när vi exempelvis skulle ut och resa. Vi tyckte mormor var jobbig och alltför rädd för allting. Men egentligen var det inte oro, mer den genuina omsorgen om andra människor som återkom. 


Mormor var aldrig politiker, men hennes man, hennes far och alla hennes barn hade politiska uppdrag, liksom några av hennes barnbarn. Ibland tänker jag att det var mormor som egentligen var den store politikern i släkten.