Det är exakt 180 år sedan Vänersborg brann ner till grunden. Jag läser berättelsen om stadens öde ibland när minuterna är på min sida under promenaden mellan tåget och kontoret vid torget. Mitt kontor förresten, ligger i den enda fastigheten som inte brann upp. Residenset i sten stod säkert, men de låga trähusen längs de smaka gatorna brann upp lika fort som dominobrickor faller vid en lätt knuff.
Ett enda misstag från en enda individ ödelägger en hel stad på några timmar. Det skulle inte ske idag. Vi har plockat bort djuren och djurskötseln, stallen och fordonen från innerstäderna, städat undan all hantering med allt brandfarligt, skapat säkerhetsavstånd, byggt brandgator, satt in branddörrar och brandvarnare i våra stabila fastigheter, vars stommar är byggda i mestadels betong, preparerat våra textilier med flamskyddsmedel och ovanpå detta satsat på en modern räddningstjänst. Samtidigt kan vi inte planera bort alla risker eller försöka inbilla oss att mänskliga misstag går att utrota, tänker jag under ännu en promenad längs gatan där branden startade för 180 år sedan. Och naturens egna krafter påverkar oss allra mest. Det var en anspråkslös vindpust som utlöste branden år 1834. Och naturens krafter är exakt samma idag som i går. De går i grunden inte att planera bort. Vi människor har en förkärlek för att planera fram våra samhällen. Samtidigt har vi blivit ekologiska analfabeter, skriver professor Folke i Svenska Dagbladet helt nyligen. Vi kan planera bort bränder, men vi kan inte planera bort vindpustar som utlöser bränder. Idag rullar en del brandfarligt gods genom våra städer på lastbil. Vad händer om en lastbil med brandfarligt gods välter i Karlstad frågade en person från Sjöfartsverket retoriskt för ett tag sedan när vi diskuterade sjöfartsfrågor. Skulle lättantändliga vätskor gå på fartyg på Vänern istället skulle riskerna vara mindre.
 |
| Regnet vräker ner när jag glider in med tåget till Vänersborg. Hur ska vi hantera risker och möjligheter med klimatförändringar i ramtiden. Hur ska vi förhålla oss till Vänern? |
Regnet vräker ner samtidigt som Vänern är mer uppriven än på länge. Det är måndag morgon och jag är på väg till kontoret i Vänersborg. Några vilda vågor från Europas tredje största sjö stänker mot tåget som jag sitter i. Lutar mig fram mot tågfönstret och noterar vackra vattendroppar på rutan. Blickar ut över hamnen och skymtar Dalbobron närmare hamninloppet. Herrjungabanans räls vilar liksom direkt på Vänern. Så känns det i tågkupén när vi glider in på perrongen i Lilla Paris.
Just denna måndag är ett möte inbokat med en person som engagerat sig i frågor om Vänern och dess omland. Vi pratar om jordskred och ras i Göta, Surte och Tuve under efterkrigstiden. Går man längre tillbaka i tiden finns det en historia om ett gästgiveri i Intagan mellan nuvarande Lilla Edet och Trollhättan som rasade ner i Göta älv och försvann för gott - inklusive gäster, hästar som stod bundna utanför och hela omlandet runt omkring. En 1700- talsby försvann spårlöst och återuppbyggdes aldrig. Jag har en moster som bor strax intill platsen där raset skedde. Hon och hennes familj byggde sig en villa i slutet av 60- talet i Göta Älvdalen. När vi hälsar på hos moster Inger dras våra blickar alltid till hennes vardagsrumsfönster. Där kan vi skymta resterna av raset, en gräsbevuxen gropig dalgång som sänker sig ner mot älven några hundra meter från hennes tomtgräns. Boken där berättelsen om Intagans förskräckliga historia finns nertecknad är flitigt läst i vår familj. Författarens texter och illustratörens teckningar i kombination med moster Ingers utsikt gör att det nästan går att föreställa sig hur det fullständiga kaoset breder ut sig under några timmar för sådär 250 år sedan. Fastigheter, djur och människor sugs med i leran och försvinner ner i älven. För alltid.
Jag fortsätter samtalet med min inbjudna gäst på residenset i Vänersborg. Han är geolog och konsult inom anläggningsbranschen. Hans Lindquist understryker att Götaälvdalen är full av lera som kan komma i häftiga rörelser efter en regnig höst eller en blöt vår. Jag påminns om Klimat- och sårbarhetsutredningen som passerade mitt skrivbord när jag var stabschef på Miljödepartementet. Där kan man läsa om hur klimatförändringarna förstärker riskerna för fler ras och skred runt bland annat Göta Älvdalen. Och utredningen uppmanar kommuner, länsstyrelser och andra aktörer att börja agera för att mildra klimatförändringar och säkra bostadsområden mot översvämningar. Jag slänger ett öga på det kraftiga regnet som fortsätter att vräka ner över Vänersborg medan Vänern river omkring. En annan tanke är kvar i den lilla staden vid Vänerns strandkant som försvann under några timmar för 180 år sedan.
Hur ska vi egentligen hantera risker framöver? En välståndsnation måste naturligtvis planera för ett stabilt samhälle som håller ihop även när temperaturhöjningen blir uppåt två grader och vattennivån stiger flera meter. Samtidigt kan vi aldrig planera för det värsta hela tiden. Människan kommer att göra misstag även på 2020- talet och den som bygger strandnära i Karlstad, Vänersborg eller Göteborg idag tar en risk som är relativt känd. Kunskapen om risker för översvämningar idag till följd av klimatförändringarna är mer känd idag än vad brandrisken var i Vänersborg under 1800- talets första hälft. Brandsäkra städer byggdes inte förrän ett antal städer brunnit ner ett stort antal gånger. Kommer vi att vänta med att bygga klimatsäkra städer tills dess att några bostadsområden försvunnit ut i Göta älv igen?
Jag träffar ofta människor som jobbar med stadsplanering utifrån olika perspektiv. Byggherrar, kommunfolk, forskare och lagstiftare. Jag träffar Arne Molander och Roger Andersson på ett byggföretag i Stenungsund som specialiserat sig på att bygga snabbt och billigt. Att bygga dagis, skolor och bostäder har blivit en djungel av lagar och paragrafer, tillståndsprocesser och överklaganden i en oändlighet. En orsak till utdragna processer är förstås våra ambitioner att planera, hålla kvalité och göra rätt. Men bygger det också på en överdriven rädsla att göra fel? Planerar vi fortfarande för att undvika den stora stadsbranden medan vi knappt funderat över villkoren när Göteborg står under vatten om 100 år? Eller ska vi satsa på att viss planering, stor flexibilitet och framtida ännu okända tekniska landvinningar löser problemet åt oss?
Arne och hans kompanjon är frustrerade över bristen på organisk utveckling av ett samhälle.
- Om det uppstod ett behov av en frisersalong i centrum av en stad så byggde man en lokal för en frisör. Den flexibiliteten finns inte idag, menar de.
Arne Molanders företag har specialiserat sig på att snabbt få fram barackliknande byggnader för exempelvis äldreboende. Även idag uppstår organiska och akuta behov av någon verksamhet. Byggföretaget i Stenungsund skulle kunna sägas ha uppstått som en reaktion på svårigheten att vara flexibel inom nuvarande byggprocesser. Det är inte bara behov av platser på äldreomsorg som uppstår akut. Även lokaler för förskoleverksamhet kan bli akut när en ort växer. Samhället pendlar alltså mellan behovet av att planera bort alla risker och behovet av att vara flexibel när behoven snabbt förändras.
Läser i Göteborgs-Posten om stadsdelarna där ingen vill bygga. Följer debatten om ett Göteborg som på totalen inte förmår växa. Inflyttningstakten är högre än byggtakten. Åker till Lycksele och möter frustrerade chefer i offentlig och privat sektor. Här är tillståndet närmast det motsatta. Alltför många flyttar och få vill bo kvar i Lappland. Bristen på läkare och sjuksköterskor gör att sjukhusavdelningar ibland får stänga. Restaurangkedjor ser möjlighet att expandera i takt med att en större andel av befolkningen äter ute, men rekryteringssvårigheter till hamburgerköken gör att utbyggnadstakten i restaurangbranschen dämpas. Göteborg får fler invånare men orkar inte bygga. Lycksele sågar virket till bostäder som storstäderna inte förmår få på plats, medan Lyckselebornas barn packar resväskorna för att ta jobbet i städer som inte har bostäder.
 |
| Anette har jobbat i sjukvården i Lycksele i 40 år. Idag blickar hon ut över helikopterplattan. Den är Lapplands stora trygghet. Medborgare på 20-30 mils avstånd kan snabbt få vård. Men det finns tillfällen då helikoptern står still på grund av väderförhållanden. Den medicinska vetenskapen har tagit oss långt. Men vädret ändrar vi inte på. |
 |
| Sågat virke behöver väl alla någon gång, tänkte Yngve när alla sågverk i hans närhet lades ner. Så han och hans fru Anette startade sågverk i Norrlands inland efter några år i Karlskoga. Anette läste till undersköterska och Yngve provade olika jobb, bland annat inom Bofors. Avgörande för att de sedan satsade i Lycksele var att de först prövade andra jobb i andra delar av Sverige, menar de själva. Människan vill planera sina liv, men en god planering bygger på förmåga att vara flexibel, tror jag. |
- Vi måste jobba med det som är det unika i Lycksele, säger Åke Moren, som är VD för hamburgerkedjan Frasses med Lycksele som huvudkontor.
Efteråt åker vi till Viltboa för att köpa renskav och lokalt producerad ost. Jag köper renkött som kostar 670 kr kilot. Får vänta till ett särskilt tillfälle att ät så fin mat, tänker jag. Lycksele lever på att locka turister med lite extra pengar i plånboken. Många norrmän kommer hit på sommaren.
Vi vill både planera ett samhälle och öka flexibiliteten i vår omgivning. Någon stans på vägen krockar våra ideal. I jakten på flexibilitet fastnar vi i byråkratin. Och i vår ambition att planera ser vi inte de risker som ligger bortom planeringens räckvidd. Medan Göteborg planerar för att växa stiger klimatriskerna i våra kustnära områden. Och medan Lyckseles eldsjälar tjänar pengar på människors jakt efter upplevelser minskar den arbetskraft som långsiktigt ska bygga Norrland starkt. Världen är dubbel. Men tänk om man kunde vända på perspektiven. Precis som Vänersborgsbranden kan förutsättningar snabbt slå undan benen på det som vi trodde var stabilt. Jordskred längs Göta älv och översvämningar i klimatförändringarnas spår kan inträffa igen. Var ska vi bo i framtiden? Inte för nära havet, inte för nära Göra älv och kanske inte för nära Ume älv heller.
- Alla flyttar till kusten, ingen vill bo i inlandet, suckar Lyckseleborna medan vi far på bron över Umeälven.
Vi stannar till vid Lapplands hotell och Ansia Resort som är riktigt stora turistmagneter intill Ume älv. De flesta som besöker Lycksele kommer hit några dagar om året.
- På sommaren är här rent galet mycket folk, uppåt 50 000 vid vissa festivaler, berättar Isabell Zamren, som jag har nöjet att äta lunch med på just Lapplands hotell.
I sällskapet finns också Hans, Anette, Kent och Yngve. Det som förenar dem är att de sökt lyckan i Norrlands inland och varaktigt bosatt sig i Lycksele mot alla odds. Anette är född här, men flyttade tillbaka efter några år i Karlskoga. Hon tog sin man Yngve med sig och de investerade i jordbruk och sågverk vid hennes föräldrahem.
- Alla sågverk la ner här omkring, säger Yngve, men vi tänkte att sågat virke behövs i framtiden också. Så vi satsade i Lycksele efter att ha bott söderut och bland annat jobbat på Bofors några år.
Hans är född i Masthugget och har släktingar kvar runt Göteborg. En kvinna drog honom till Lycksele och han har vikt sitt liv åt att vara lärare i Lappland. Också som pensionär lägger han tid på att undervisa. Hjälper sina barnbarn med läxor och håller i utbildningar åt olika studieförbund. Kent är en globetrotter. Solbränd och utsmyckad med exotiska smycken runt halsen förstår man att han har svårt att släppa livet på andra sidan jordklotet. Men nu har han sålt sitt hus i Indien.
- Till slut blir det svårt att bo så trångt. I Indien har man inte en minut för sig själv, aldrig en egen plätt om man vill vara ensam en stund.
Nu har han köpt en av försvarets överblivna anläggningar i Lycksele. Att bo i ett skyddsrum under marken blev perfekt för Kent. Stora ytor där han kan placera sina inköpta prylar från Indien. Och ingen risk för inbrott om man bor i ett skyddsrum.
Det som slår mig under dagen är att ingen av dem klagar. De har valt ett liv i Norrlands inland och trivs med det. Vi besöker Lycksele lasarett. Likadant där.
- Patienterna klagar inte, fastän det är långa avstånd till sjukvården, understryker sjukhussamordnare Isabell Zemren.
Ett samhälle kan planera sönder sig själv eller ta dagen som den kommer. Måste vara svårt att skilja på vad som är de innersta drömmarna och vad som är en uppoffring. Men de som bestämmer sig att bedriva jordbruk och sågverk i Norrlands inland gör det nog för att de verkligen vill. Yngve är övertygad om att han lyckats väl därför att han också prövat annat i livet. Lycksele får aldrig bli det enda alternativet. Men efter att ha prövat några andra alternativ runtom i Sverige visade det sig att Lycksele var drömmen för honom och hans fru Anette. De tog en risk i livet och de räknade inte med att samhället skulle ta ansvar för följderna om något gick snett. Vi besöker Lycksele lasarett. Där har Anette jobbat i 40 år. Hon har sett allt. Ingått i poolen av undersköterskor och fått springa emellan för att få i hop schemana. Suttit hos döende patienter på intensiven ena dagen och hjälpt till på mottagningar den andra dagen. Anette blickar ut på helikopterplattan. För tillfället är det tomt, men rätt som det är landar den med en patient som flygits in från sin bostad 20-30 mil bort. Vi träffar en doktor på intensiven som berättar om dramatiken som ibland utlöses. En patient långt borta som inte kan flygas till lasarettet eftersom väderförhållandena gör det omöjligt att flyga. Att skicka en vanlig ambulans är inte lönt. Det tar för lång tid. Man får helt enkelt lita på att väderförhållandena ändrar sig och att patienten har turen på sin sida. Den medicinska vetenskapen är fantastisk, men till sist är det ingen som rår på väder och vind. Så är det idag och så har det alltid varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar