Från Stenafärjan till Vita Huset. Ge Kent en global spelplan på söndag!

Tränger mig in i entrén på Stena-färjan i Majorna i Göteborg. Det är sommarlov mellan sjuan och åttan och jag ska snart fylla 14.  Omkring mig finns några jämnåriga. Paula och Patrik som är ett år äldre. Och Miriam som är ett år yngre. Vi känner varandra lite lagom, via våra mammor som pluggat ihop i Göteborg på 60- talet och som sedan fortsatt hålla kontakten. En viss blyghet och spänning kryper omkring. Flera av oss håller ett vakande öga på respektive föräldrar i trängseln innan vi glider med folkmassan lite längre in i färjan och hittar stolar och soffor på Stena Jutlantica. Snart släpper blygheten, jag greppar plånboken för att upptäcka Stena- färjan med kompisar och utan föräldrar. 

Rösta på Kent Johansson på söndag. Han har chans att
bli en verklig global spelare inom klimatområdet. 

En av mammas vänninor bosatte sig i Aalborg efter studietiden i Göteborg. Ännu en gång har hon bjudit över oss till Danmark. Det blir flera färjeturer på 70- och 80- talet och flera bilresor från Fredrikshamn till Aalborg för att uppleva Zoo eller bara flanera längs de mysiga gatorna. Just denna resan till Danmark ska bära oss lite längre än vanligt. Mammas vännina har samlat i hop sina gamla studiekamrater och vi ska dra till Lökken på Jyllands västkust, hyra in oss i lägenhetshotell och njuta av Nordsjöns vidsträckta sandstränder under en långhelg. På sandstranden i Lökken gör jag en av mina första reflektioner kring europeiskt samarbete. Fredrikshamn är annorlunda, fast det bara är ett stenkast från Göteborg. På senare år har jag kunnat jämföra Lökken- resan med andra delar av Europa. Den vita sanden i Lökken liknar badorterna i engelska kanalen, franska Biaritz eller spanska Callella som jag besökte på 80- talet. Lökken ligger så nära men är samtidigt ett annat Europa än klipporna på Bohuskusten i Sverige. 

Under denna lördagsförmiddag i juni 1982  är vi några som njuter av hallonsoda på en av barerna ombord på Stena Jutlantica. Vissa har fokus på andra drycker. När den västsvenska horisonten försvinner bakom oss har gissningsvis 50- talet passagerare hällt i sig mer alkohol än vad som krävs för att bli full. En obehaglig känsla breder ut sig när jag för första gången i livet befinner mig på samma plats som ett stort antal grovt berusade människor. 

Innan mina Danmarksresor har jag bara Norge på min lista över gjorda utlandsresor. Minns en gång när vi åker från Norge hela familjen, även med farmor i bilen. Det gäller att vara många i resesällskapet får jag klart för mig. Tullen ägnar sig åt kontroll så att vi inte tar fler 2- kilos sockerpaket över gränsen än vad som är tillåtet. Jag hör hur mamma med ett uns av dåligt samvete förklarar att vi har några kilo socker för mycket i bagaget och därför måste en av oss ljuga om sin ålder vid gränskontrollen. 
- Om dom frågar hur gammal du är, Kristina, ska du svara att du är 15 år, säger hon helt kort. 
Ingen frågar vid gränsen. Ingen behöver ljuga om sin ålder i vår bil den dagen. Men känslan av att eventuellt ta till en lögn för några kilo socker har präglat mig. Gränshinder ska bekämpas. Det bromsar utveckling och inbjuder till fusk. 

Mina första möten med Europa var både fascinationen av friheten på Danmarksfärjan och frustrationen över gränshinder vid norska gränsen. Norge har valt att stå utanför EU så parallellen idag haltar lite. Samarbetet i Europa är ändå, precis som i allt politiskt arbete, en avvägning där vi ibland frestas att ta till meningslösa kontroller medan de stora utmaningarna i vår världsdel förblir obesvarade. Det är lätt att kontrollera barnfamiljer som vill ta med lite socker över gränsen och det är svårt att sätta spelregler för att hålla drogerna borta. 

I slutet av 80- talet när EU- debatten tog fart i Sverige var jag emot. Jag hade svårt att förstå vitsen med att beslut ska fattas ännu längre bort från medborgarna. Då var det Sveriges neutralitetspolitik som satte formella hinder för en svensk anslutning till dåvarande Europeiska Gemenskapen, EG. 

Det dröjde till 1995 innan Sverige var fullvärdig medlem i det som då hade bytt namn från Europeiska Gemenskapen till Europeiska Unionen. Då var jag kandidat och drog faktiskt 20000 kryss i min ganska kritiska kampanj. Min tydligaste kritik var att EU reser nya tullmurar mot omvärlden och att Bryssel riskerar att byråkratiseras. Jag ville stoppa alla varianter på åldersgränser för handel med socker.  Jag hade växt upp på landremsan mellan Oslo och Köpenhamn och aldrig fattat varför Stockholm ska bestämma över invånarna här. Varför ska lagar i Stockholm alltid sättas före öppenheten mot Norge? Eller varför klarar Stockholm inte av regler vi ska ha för handeln med Danmark ? Vartefter som åren gick och jag fick fler tillfällen att luta mig tillbaka på någon strand i Europa greps jag alltmer av panik över att hasch- försäljare flanerade omkring och marijuanapåverkade affärsmän levde ut sin livsstil helt öppet. Ungefär lika obehagligt som drängfulla svenskar på Danmarksfärjan. Sakta, sakta kröp insikten fram. Vi behöver ta bort regelverk som hindrar handeln med socker och vi behöver också beslut som slår fast vissa gemensamma målsättningar. 

När Berlinmuren faller 1989 ritas Europas karta om över en natt. Utrikes- och säkerhetspolitiken förändras. Kalla kriget är inte längre Europas dåliga samvete. Istället blottläggs allt som kunnat döljas under kalla kriget: tickande miljöproblem, en växande demokratisk kris och, paradoxalt nog, ett mer överhängande hot mot freden. Jakten på spelregler för minskade utsläpp och sökandet efter ett helt nytt sätt att bygga demokratiska institutioner Europa blev plötsligt de mest uppenbara utmaningarna. 

Principuppfattningen har jag kvar, beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Men beslut ska också vara effektiva. En kommun kan inte själv fatta beslut om en väg eller en busslinje som ska gå genom två kommuner. Sverige kan inte ensam avgöra om en bro ska byggas mellan Malmö och Köpenhamn. Och den europeiska kontinenten kan inte på egen hand bestämma målsättningar för att exempelvis minska de globala klimatutsläppen. EU- valet på söndag handlar vare sig om Sveriges eller EU:s inre liv, det handlar om vilken åsikt de 28 medlemsländerna ska ha när de pratar med resten av världen. 

När Sverige skulle vara ordförandeland i Europeiska Unionen under 2009 hade jag förmånen att vara med i förberdelsearbetet. Jag jobbade åt dåvarande miljöminister Andreas Carlgren. Vi gick ut hårt med besök i USA redan i januari 2007 för att påminna amerikanarna om att snart kliver det miljöradikala Sverige in i EU:s ordförandeskap och tar hand om överläggningarna om klimatet. Jag kan ännu känna spänningen när vi tar steget in i entrén hos miljörådgivarna i Vita Huset som arbetar hos dåvarande president Bush. Det är den rödhårige Mr James Connaughton som tar emot. Den några sekunder långa promenaden in mot sammanträdesrummet ägnas åt den europeiska utvandringen på 1800- talet. Connaughton säger att han har irländskt ursprung. Hans öppningsrepliker om klimatfrågan när mötet formellt börjar ger mig en aning om hur svårt det kommer bli med globala spelregler för att minska koldioxidutsläppen. 
- Om ni verkligen vill ha en bred internationell överenskommelse bör ni först åka tillbaka till Europa och sätta i gång jobbet i era skitiga industrier. Därefter kan ni prata med kineserna, som går förbi USA i fråga om utsläpp just nu. Sedan kan vi pratas vid igen. Här i USA är vi redan igång med en teknikutveckling som kommer pressa ner utsläppen. Företag certifierar sig för att få konkurrensfördelar på en global arbetsmarknad som ställer allt högre miljökrav. Och vi är egentligen inte särskilt intresserade av Era idéer om globala målsättningar, säger vår värd med eftertryck. 

Mötet blir lite stappligt. Vi försöker ömsom förklara USAs viktiga roll för att nå längre och ömsom berömma dem för vad de påbörjat. Men sammantaget vill Connaughton inte ta emot varken råd eller order från ett litet land i Europas utkant som försöker ta ledartröjan inför EU:s klimatförhandlingar. Med lite sänkta huvuden lämnar vi mötet. När vi kommer hem kan vi emellertid läsa att USA numera erkänner att klimatförändringarna existerar. Och den nyvalde Obama kom faktiskt till klimatmötet i Köpenhamn i december 2009, men han levererade otillräckliga besked från världens största ekonomi. 

EU råkar vara den sammanslutning där medborgarna som bor i Uddevalla, skattskrivna i Odense, folkbokförda i Kiel, rösträtt i Valladolid eller bosatta i Livigno går samman och formulerar åsikter om Moder jord. När européerna enat sig om en åsikt ska den framföras till USA, till Kina eller till Ukraina och förhoppningsvis leda till att världen förflyttar sig i en bättre riktning. Man kan ha åsikter om byråkratin i Bryssel, men när européerna mödosamt ska vandra tillsammans behövs struktur och systematik, spelregler och beslutskraft. Europa behöver ett ledarskap som bärs upp av de 28 ministerråden och de drygt 700 parlamentarikerna. 

Valet på söndag handlar ytterst om vem som bäst kan bli överens med Angela Merkel om vad som ska framföras till Vladimir Putin om säkerhetspolitiken eller vem som bäst kan samla européerna för en så kraftfull klimatöverenskommelse som möjligt med exempelvis USA. Vi ska även fortsätta att kämpa för färre regler i EU. De frågorna är, som sagt, lättare att nå enighet kring. Och en hel del av krånglet kan vi reducera inom Sverige. Myndigheterna tenderar att vara fler i Stockholm än i Bryssel. 

Under den mandatperiod som kommer i Europaparlamentet ska en mängd frågor avgöras som har med miljö, klimat och energi avgöras. Europaparlamentariker Kent Johansson är den politiker som arbetats hårdast med dessa frågor. Han kommer att ha stora möjligheter att påverka resten av Europa och resten av världen. Kommande miljöministrar i Sverige ska givetvis fortsätta att sikta högt. Men idag har Europaparlamentet mer att säga om i förhållande till ministerrådet i exempelvis klimatfrågor. Parlamentet är inte längre rådgivande i lagstiftningsfrågor, utan en skarp aktör i lagstiftningen. 

I valet på söndag kan du se till att den liberala gruppen i EU får en grön profil. Den liberala gruppen eller ALDE som den kallas blir ofta vågmästare och en garant för frihet och liberalisering. Det arbetet har många förespråkare i EU. ALDE behöver inga fler drogliberaler eller käcka debattörer som hyllar frihandel. Det arbetet har redan många förespråkare i ALDE. Värre är det med klimatarbetet där vissa i liberala gruppen tvekar. Och ihop med de konservativa kan klimatarbetet stjälpas om Sverige tonar ner sin miljöprofil. 

Om ALDE blir vågmästare i EU kan en stark centerpartist från Sverige bli vågmästare i liberala gruppen. Då kan den liberala vågmästarrollen användas till att fortsätta ställa krav på USA i kommande klimatförhandlingar. Kent har redan vågat rösta mer grönt än andra liberaler. Många av Europaparlamentarikerna ska fortsätta förhandla med bångstyriga amerikaner direkt efter valet på söndag. Då gäller det att ha rutinerade och djärva politiker som Kent som vågar dra ALDE- gruppen och parlamentet i en grön riktning med sikte på resultat i globala klimatöverenskommelser. Låt honom fortsätta det jobbet!