Om en pedant globetrotter på Kristinadagen

Det sägs att hon alltid hängde sina kläder prydligt på en stol innan hon gick till sängs. Elsie var pedant redan från födseln, menar en del släktingar. Andra säger att hon blev pedant med åren, eftersom hon jobbade inom sjukvården. Med patienter som hade turbekolos och med krigsoffer under andra världskriget. Själv känner jag ingen som var så noggrann som Elsie. Röret som hörde till dammsugaren hade alltid en plastpåse runt öppningen. Det kunde nämligen finnas en dammtuss kvar i dammsugarröret efter städningen och för att minimera risken för att dammtussar spreds  i städskåpet skulle ett plasthölje dras över mynningen på dammsugarröret efter varje dammsugning.

Hon var syster med min mormor och hade inga egna barn.
Elsie  blev som en extra mormor för mig och alla andra
sysonbarnbarn. Hon skiljde sig från övriga tanter i släkten
eftersom hon ofta bar långbyxor och var lite av en äventyrare.
Ibland berättade hon om upplevelser under andra världskriget
och  från Koreakriget då hon jobbade som sjuksköterska.
Elsie dog på Kristina- dagen för 12 år sedan.
Än idag kan jag sakna henne oändligt! 

Om man öppnade Elsies köksskåp och lyfte på en tallrik så låg det en servett där. Lyfte man på nästa tallrik låg det en servett där också. Risken för kantstötta tallrikar var mindre om man placerade en servett mellan varje tallrik. Förresten, så öppnade vi nästan aldrig Elsies porslinsskåp. Det vågade vi knappast. Tänk om något skulle gå sönder. En gång gjorde vi om hennes hall till en frisersalong- jag och ett par kusiner. Hallmöbeln fick vara frisörskans arbetsbänk och stolen i hallen satt vi på medan vi friserade oss framför hennes spegel. När Elsie fick se tilltaget upplöstes leken genast. Det kunde komma onödigt många hårstrån på hallgolvet om vi lekte hårfrisörska, poängterade Elsie samtidigt som hon demonstrativt ställde tillbaka hallmöbeln och stolen på sin bestämda plats.

Elsie var knappast den mest lekvänliga släktingen. Det fanns ingen plats för spontanlek iallafall. Men vi barn imponerades av hela hennes stil. Hon bar gärna byxor, till skillnad från andra äldre kvinnliga släktingar som mest hade kjol eller klänning. Ofta hade hon vita byxor med tillhörande vit blus eller kofta. Och hennes kläder förblev vita, oavsett vad hon tog sig för. Elsie var alltid välklädd. Vid festliga tillfällen bar hon ofta en figursydd klänning i siden eller med glitter som kunde vara inköpt i Korea. Hon hade en marinblå lång skinnjacka som ytterplagg som var inhandlad i en skinnbutik i Malung. Elsie lämnade inget åt slumpen. Men hon och hennes man var heller inte överdrivet bekväma av sig. Snarare tycktes de se alla obekväma aktiviteter som en utmaning, som skulle prövas med samma noggrannhet som inne i städskåpet. Elsie och hennes Åke älskade friluftslivet. När de tältade fanns förstås risk för att grässtrån eller sandkorn trängde upp under tältduken. Det kunde bli kyligt på nätterna och tälten på den tiden var inte alltid så välisolerade som idag. Alltså tog Elsie och Åke med sig en bunt med avlagda köksmattor som de metodiskt bredde ut på golvytan i tältet. Först därefter kom luftmadrasser och sovsäckar fram.

Elsie och Åke plockade gärna svamp. Svampboken var alltid med i väskan eller i korgen. Varje sida i boken var ordentligt inplastad så att inga svamprester skulle fastna och kladda ner något uppslag om trattkantareller eller djävulssoppar. Det var Elsie och Åke som lärde mig skillnaden på kantarell och Karl-Johansvamp. Och inte bara det. - Elsie och hennes man Åke lärde mig att hitta honungsskivling, blodriskor, citronskivling och röksvampar i våran skog. Just röksvampar var särskilt kul eftersom de rök lite om dem när vi satte ner foten. Och honungsskivlingen kände man igen eftersom den var kladdig uppe på hatten. Citronskivlingen var ljusgul, precis som en citron. Ibland var mamma orolig när Elsie och Åke kom hem till oss efter en utflykt skogen med massor av olika sorters svampar. Men mamma kunde knappast hindra att vi åt dem för Elsie och Åke var tvärsäkra och ganska envisa med vilka svampar som skulle ätas, hur de skulle rensas och tillagas. Och vips satt alla runt bordet och åt svamp som bara de två visste namnet på.

Elsie och Åke tog hand om bär också. Och frukt av alla slag. De plockade hos oss och hos släkten på Tjörn. Rensade och frös in i prydliga förpackningar i frysen. Jag minns ännu strukturen på lådorna i frysen. Alla lådor i samma färg, noggrant staplade på varandra. Frysta äpplen på ett ställe i frysen och svampen på ett annat.

Elsie var sjuksköterska- utbildad i Borås i början av 30-talet. Hon gjorde äventyr av sitt yrke. Jobbade åt Röda Korset i Österrike under andra världskriget och i Korea under Korea-kriget på 50-talet. Hon hjälpte turbekolossjuka på dispensären i Göteborg. Hon var säkert en perfekt sjuksköterska. Lämnade inget åt slumpen. Och hon verkade vara helt orädd. När hon jobbade utomlands var hon ofta ensam sjuksköterska på avdelningen. Utanför sjukhuset fanns fattiga som försökte sno maten från sjukhusköket. Elsie fick ha en hund som livvakt på nätterna för att hålla objudna gäster borta. Hon berättade ibland hur hon fick vandra fram och tillbaka i sjukhuskorridorena med mediciner till svårt sjuka pateinter hela nätterna, ständigt med hunden vid sin sida och objudna gäster bankandes på ytterdörren. Elsie fick sent om sider ett rejält erkännande för sina internationella insatser. I samband med 50-års jubileet av andra världskrigets slut år 1995 reste Elsie till USA för att ta emot utmärkelsen. För all framtid finns Elsies namn inristat i en sten i centrala New York tillsammans med hundratals andra som jobbat som sjuksköterskor eller genomfört hjälpverksamhet under kriget.

Elsie jobbade på dispensären i Göteborg. 

Elsie hade inga egna barn. Därför ägnade hon istället en del tid åt sina syskonbarn och åt oss som var syskonbarnbarn. Godis och kakor hade hon med sig när hon kom och hälsade på. Hon och Åke hade tid att prata med oss, gå en promenad till skogen hemma hos oss eller gå och bada på Höviksnäs på Tjörn där hon hade sitt föräldrahem. Hon gillade att spela kort också. Löjliga familjerna låg i en fodral i översta kökslådan i hennes lägenhet vid Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg. För säkerhetsskull hade hon en gummisnodd också runt kortleken. Hemma hos oss fattades det ofta ett eller ett par spelkort när vi skulle spela löjliga familjerna. Men det förekom inte hos Elsie. Just därför blev alltid kortspelet roligare. All tid kunde ägnas åt spelet, istället för oändligt letande efter spelkort som fattades.

När vi skulle fika eller äta svampsmörgås hos Elsie så kom det alltid fram enhetligt porslin som dukades upp efter konstens alla regler. Varje kopp och varje assiette var helt fri från sprickor eller skadade kanter. Elaka tungor i släkten säger att det berodde på att hon sällan hade kalas. Men vi visste också hur noga hon hanterade sina grejer i skåpen. På äldre dar öppnade hon sina skåp lite mer. Hon delade gärna ut en duk eller en porslinsfigur. Alltid prydligt manglade dukar med inbroderade signaturer. Jag har fått några handdukar och servetter av henne med tjusigt broderade stora E på. Jag minns att jag fick en liten vas av henne när hon kom hem Spanien 1992. Det hade varit Olympiska spel och hon köpte souvernirer därifrån till oss syskonbarnbarn. Hon och Åke reste gärna. Antingen var det tältsemester i Norge eller charterresa till Teneriffa. När Olle och jag skulle gifta oss såg hon fram emot att få träffa spansktalande gäster på bröllopsfesten eftersom hon lärt sig lite spanska under alla resor till Canarieöarna. För säkerhetsskull hade hon det spanska lexikonet med sig i handväskan. Apropå handväska. Inget var som Elsies handväska. Där fanns givetvis en nystruken näsduk, prydligt nerstoppad i en av väskans innefickor. Där fanns en vacker plånbok som hon köpt utomlands. En liten nagelsax, svampboken eller några foton kunde också ligga där. Allt var åtskilt i små påsar som tillslutits med gummisnodd.

När jag fyllde 35 år i juli 2003 bjöd jag Elsie på lunch. Hennes syster Ingeborg, moster Inger och mina föräldrar var också med. Det blev en trevlig födelsedagslunch, men Elsie var inte riktigt lika pigg som vanligt. Efter lunchen glömde hon sin handväska hos oss. Elsie var knappast en sådan person som glömmer sin handväska. Vi var många som förstod att Elsie blivit äldre och bara hade en kort tid kvar. Hon hade opererats några år tidigare för ett fel på hjärtat. Jag minns ännu att doktorn sa att Elsie egentligen är för gammal för att genomgå en sådan operation.
- Men tanten verkar i god fysik så jag vill chansa, sa läkaren till oss släktingar.
Nu hade hon fått leva några år till. Och det var så roligt att ha med mormors 86-åriga syster på mitt 35-årskalas. Men Elsie fick inte uppleva sin 87-årsdag. Elsie dog tre veckor senare- på Kristina-dagen 2003.  Det har gått 12 år och jag kan fortfarande sakna henne så innerligt!

Arbete är grunden och omvandling är medlet

Min pappa böjer sig långsamt ner över sin äldre brors grav. Det är alltid svårt att hålla tal när en nära anhörig går bort. Min far har bestämt sig för att artikulera det mest väsentliga.
– Vi lärde oss att arbeta, David!, säger han helt kort med darrig röst samtidigt som blicken för ett ögonblick far ner i den djupa graven.

David föddes 1927 och pappa är född 1932. De bodde på en liten gård mellan Kungälv och Marstrand tillsammans med föräldrar samt en äldre bror och en yngre syster.

När min pappa berättar om sin uppväxt handlar det om arbete. Om att tända i spisen redan på småtimmarna varje dygn på året om. Det förutsätter att veden huggits och klyvts i rätt storlek dagarna innan. Möjligen fick de semester från vedhuggning och eldning i spisen på sommarhalvåret. Då skulle istället ängarna slås och torkas på hässjor för att sedan bärgas på hölass och lastas av i ladan. På våren skulle potatis sättas och på hösten plockades potatisskörden upp. Dessutom måste spannmålet bärgas under några intensiva veckor på sensommar och tidig höst.

Djuren stod inne i ladugården på vintern där de sköttes om med foder och vatten. Mocka skit i stia och stall var en given uppgift varje dag. På sommaren krävdas omsorg om djuren på ett annat sätt. Stängsel skulle sättas upp och gärdsgårdar läggas så att djuren betade av gräset och i övrigt höll sig på de egna ägorna. Det gällde att se till att de fick rent vatten i hagen varje dag hela sommaren. Det var säkert livskvalité att ta en promenad med några hinkar vatten på ängarna. Men lika ofta protesterade axlar och armar. Vattenkaren var ibland obeskrivligt tunga. Ja, det handlade om att mata djur i ottan och på kvällen varje dygn året runt. Arbetet utfördes med händerna och med hjälp av hästen som dragdjur i det allra yngsta arbetet.

Vi som är yngre kan knappast förstå. Jag tror inte ens att min mamma förstår. Hon är 11 år yngre än pappa och hon växte delvis upp med andra villkor. De som är födda på 20- och 30- talen som min pappa och hans syskon levde i en helt annan värld än de som är födda efter kriget och senare. Ofta tänker jag på de hundratals timmar av hårt fysiskt arbete som tidigare generationer lagt ner. Det är deras närmast ofattbara arbetsvillkor. Samtidigt är deras arbete grunden för det välstånd som vi efterkrigsbarn kunnat uppleva.

Den första traktorn svängde in på gården först på 50- talet. Då var pappa redan vuxen.
– Jag tog av mig kepsen och bugade, så stort var det, säger han.

Egentligen handlar allt om arbete. Det är tveklöst enda sättet att försörja sig. Om att arbeta själv eller att leva av någon annans arbete. Att göra allt med händerna eller investera i effektivisering och automatisering. Att arbeta och få ersättning som kan användas för mat, kläder, husrum och nöjen. Så är det också i modern tid. Ju mer arbetade timmar vi skrapar i hop, desto mer kan vi kosta på oss för egen del för privat konsumtion eller via skattsedeln till järnvägsräls, sjuksköterskelöner och undervisningslokaler. I vår tid glöms detta enkla faktum bort. Ligger på stranden i södra Spanien och konstaterar att fler än jag älskar ledigheten. Antingen har var och en själv arbetat ihop till allt längre semester. Eller också har vi sett till att andra investerat och satsat för att vi ska kunna vara lediga.

Vi har effektiviserat arbetet genom åren. Allt färre personer behövs i jordbruk och skogsbruk och allt färre jobbar i tillverkningsindustrin. Vi har sänkt arbetstiden, försett fabriker med robotar och annan teknik som kräver färre anställda. När traktorn svängde in på gården i mitt föräldrahem på 50- talet hade pappas båda äldre bröder redan gett sig av till andra företag och industrier som krävde kortare arbetstid och bättre betalt. Farfar dog och pappa var helt plötsligt ensam kvar på gården med farmor.
– Vi fixar det nog, resonerade pappa och hans mor. De kämpade vidare med ett arbete som alltfler ratade. De arbetade allt mer medan deras reallöner sjönk.

Den arbetskraft som friställts från jordbruk och skogsbruk, som blivit överflödiga i gruvor och tillverkningsindustrier kan pyssla med annat idag. De kan exempelvis designa inbjudningar till käcka konferenser om nya trender eller utveckla nya versioner av smartphones. Pappa och hans bror David lärde sig att arbeta i ett samhälle som inte finns längre. Det är skönt att ingen eller mycket få behöver arbeta så fysiskt hårt idag. Men jag har svårt att ta till mig att alla dessa subspecialiserade nischer inom tjänstesektorn kan bära upp ett välstånd på det sättet som fysiskt arbete i jord och skog, i fiske eller gruvdrift gjorde.

Den råvaruhantering som vi historiskt betraktats som arbete har liksom sopats under mattan. Nu ska vi försörja oss på att skapa kommunikationsplaner för apputveckling eller mediastrategier och varumärkesanalyser till nya versioner på varianter av snarlika konsumtionsvaror. Vi trendspanar medan vi äter specialdesignade donuts i en fikapaus i hypermoderna lokaler vars kvadratmeterpris motsvarar vad min pappa får ut i folkpension på ett kvartal. Antalet anställda som arbetar med mediastrategin för att lansera den nya varumärkesanalysen är fler än vad som krävdes för att bärga hela årets höskörd på gården där min pappa och hans bror David växte upp.

Pappa och David arbetade dygnet runt för en spottstyver och levererade livsmedel eller skogsråvara. Moderna traktorer och andra maskiner har gjort bondesamhället och industrisamhället effektivare. Men om arbetskraften friställs i primärproduktionen, rationaliseras bort i sekundärledet och istället flockas i försäljningsledets marknadsavdelning- vad händer då?!

Idag innehåller arbetet mer av tankearbete och mindre av fysiskt arbete, säger någon. Visst, men om allt fler arbetar med att bygga in smarta mervärden i våra produkter och allt färre jobbar med att hugga, gräva och leverera i basnäringarna riskerar vi till slut ett baktungt välstånd. Det verkliga mervärdet är inte längre ytterligare en kommunikatör på marknadsavdelningen på Gina Tricot utan borde istället vara att skicka nybyggare till Norrlands inland för att hugga skog och förädla cellulosa till den framtida modeindustrin. Det kommer kräva arbete av typen som min pappa och hans bror David åstadkom på 40- talet. Framtidens arbete innebär förstås moderna metoder och sunda arbetsvillkor, men jag tror att vi obönhörligen behöver gå mot ett samhälle där fler arbetar, dvs arbetar med händerna eller vid maskinerna. Mervärdena som vi skapar via hjärnan kan bara uppstå om tillräckligt många först gjort grovjobbet i jordbruket, i skogsbruket, i gruvan eller ombord på fiskebåten.

Om jag har rätt så kan man ju fråga sig när skiftet ska ske? När ska stålbadet komma som rationaliserar bort 70 procent på kommunikationsavdelningen och håller tillbaka varumärkesstrategerna? Än så länge står vi och stampar. Partierna tvekar, eftersom de också har övertalighet på informationsavdelningarna. Kjell-Olof Feldt skriver i en av sina böcker att kommunikatörerna har tagit över partierna. Jag tycker han har rätt. Partierna har blivit ett med media, istället för att bära fram tydliga uppdrag från medborgarna. Kanske sköter marknaden själv om strukturomvandlingen, men troligen skulle omvandlingen bli mindre smärtsam om det politiska ledarskapet tar initiativet. Vilka partier i vilka västerländska nationer kommer att ta befälet? Sverige har möjligheten. Om man vill.

Effektivare offentlig service eller fler offentliga jobb?

Det finns en stor motsägelse i allt som jag möter i svensk politik och som säkert allmänheten också märker i sin vardag. Det är motsägelsen mellan å ena sidan kravet på att offentlig sektor ska vara en buffert för att dölja arbetslöshetsstatistik och å andra sidan kravet på att vi alltid ska ha högsta kvalité på all service som offentlig sektor levererar. Det senaste utspelet från statsminister Stefan Löfven om att kommuner och landsting ska köpa varor och tjänster från leverantörer som anställer långtidsarbetslösa tydliggör den motsägelsen.

På lokal och regional nivå ska vi leverera skola, sjukvård och barnomsorg till hög kvalité och helst för en så liten summa skattepengar som möjligt. Alla vill ha en bra offentlig sektor, men ingen vill betala högre skatt än nödvändigt. Alla vill att bussen ska komma i tid, alla vill att fritids ska ha långa öppettider och alla vill att servicen i sjukvården ska ha hög kvalité. Helst ska man hitta de bästa pedagogerna, de mest plikttrogna busschaufförerna och de driftigaste sjuksköterskorna för att hålla verksamheten i gång. Detta gäller särskilt inom sjukvården. Vem vill bli behandlad av en dålig läkare eller annan vårdpersonal utan tillräcklig kunskap för jobbet. Kommuner och landsting jobbar alltmer med kvalitetskrav.

Varje vecka, varje månad, varje kvartal och vid varje årsredovisning får kommuner och landstingspolitiker genomgångar om vad som presteras i offentlig sektor. Alltför ofta har kostnaderna skenat i väg utan att prestationerna ökar, dvs vi har anslagit skattemedel till exempelvis sjukvården utan att antalet besök hos läkare, behandlingar eller operationer blivit fler. Vi utvecklar modeller som bättre ska ge uppmuntran och incitament till effektiviseringar. Vårdcentraler och sjukhus får i högre grad ersättning efter prestationer och vi upphandlar alltmer privat vård så att ökad effektivitet kan uppnås. Ibland lyckas vi få resultatet att fler höftledsoperationer görs på samma tid för samma pengar. Ibland misslyckas vi. När vi misslyckats med uppgiften beror det ofta på att volymerna anställd personal stigit snabbare än levererad service eller att kompetensen hos personalen har sjunkit något så att man tvingas gå två personer på ett jobb där det tidigare gick en. Offentlig sektor blir ineffektivare eftersom vi har för mycket folk anställda eller fel folk med fel erfarenhet.

Sjukvården gör allt mer komplicerade ingrepp som leder till att vi kan rädda allt fler liv allt högre upp i åldrarna. Idag görs exempelvis höftledsoperationer på alltfler personer mellan 90 och 100 år. Det var otänkbart för 20 år sedan. Vi bygger in allt mer avancerad sjukvård tack vare allt mer kunskap. Sjukvården förväntas vara effektiv både i meningen att göra fler behandlingar totalt sett och att dessutom utföra svårare ingrepp på allt äldre inom samma budget. Det gör att vi ofta kan läsa av ökad effektivitet och ökad produktivitet i sjukvården.

Lokalt och regionalt förtroendevalda tragglar på med att öka effektiviteten samtidigt som vi utför allt svårare uppdrag. Då kommer Stefan Löfven med utspel att vi ska fixa jobben och helst anställa arbetslösa utan vidare. Det är oerhört provocerande att läsa i tidningen att vi ska plocka in leverantörer till tjänster i exempelvis sjukvård med kravet att dessa leverantörer ska ha meriten långtidsarbetslösa. Dagligdags jobbar offentlig sektor med att ställa allt högre kvalitetskrav på såväl personal som varor och tjänster. Då kan man inte utan vidare addera till en parameter som innebär att långtidsarbetslösa ska sköta om samma service. I synnerhet inte om offentlig sektor redan idag har ekonomiska problem för att vi dåligt klarar av att matcha anställda mot de höga krav som finns i sjukvården.

Det blir ännu mer provocerande mot bakgrund av att Stefan Löfven just höjt kostnaderna för tjänstesektorn genom minskade skatteavdrag och höjda skatter. Långtidsarbetslösa som vill ta sig ut på arbetsmarknaden via ett eget företag eller genom anställning i ett tjänsteföretag, kanske genom att pröva att sälja tjänster och så småningom bli leverantör till offentlig sektor ges först sämre förutsättningar och sedan säger Stefan Löfven att kommuner och landsting snällt ska ställa dörren på vid gavel för dem. Motsägelsen blir alltmer påtaglig; ska lokalt förtroendevalda i offentlig sektor erbjuda en hög service i första hand eller vara en allmän buffert för att ta om hand om arbetslösa i första hand?!

Givetvis har alla ett ansvar att se till att långtidsarbetslösa får chansen att komma tillbaka i jobb. Långtidsarbetslösa kan ofta vara människor med hög utbildning och förhållandevis lång erfarenhet som haft lite otur och som med relativt lite stöd kan få möjlighet att komma tillbaka. Det krävs tydliga incitament och en genomtänkt näringspolitik för att långsiktigt tränga tillbaka långtidsarbetslöshet. Det behövs skattesystem som uppmuntrar entreprenörer och tjänsteföretag att anställa, inte att kommuner och landsting i största allmänhet ska beordras att ta hand om arbetskraften för att dölja arbetslöshetsstatistiken.

I vårbudgeten skriver regeringen att ”kommuner och landsting är en viktig aktör för att bekämpa ungdomsarbetslösheten”. Kommuner och landsting kommer att behöva anställa tusentals nya sjuksköterskor de närmaste åren. Många av oss som är verksamma i sektorn är oroliga för att vi saknar förmåga att vara tillräckligt attraktiva arbetsgivare för framtidens sjuksköterskor. Vi behöver erbjuda god arbetsmiljö, intressanta forskningsmöjligheter och spännande karriärvägar för alltfler akademiker i sjukvården. Det är den uppgiften vi jobbar med. Hela tiden. Regeringen ser tydligen kommuner och landsting som något helt annat, en organisation som i största allmänhet ska ”bekämpa” ungdomsarbetslöshet.

Denna olyckliga motsägelse mellan oss politiker är förödande för skattemoralen, för den offentliga sektorns rykte och faktiskt för hela demokratin. Vi som är verksamma som lokala politiker behöver få besked; ska vi fortsätta gneta för att vara en god arbetsgivare för framtidens vårdpersonal eller ska vi vara en apparat för att ta om hand sådant som regeringen vill slippa ta hand om?!

Om pärmar hos Länsskolnämnden och kölapp i Stockholm

Jag möts av enorma travar av tomma pärmar från golv till tak i en lokal som i övrigt ekar tom.  Årtionden av insamlade papper och dokument är arkiverade och bortforslade medan de hundratals pärmar som hållit statistik och rapporter prydligt samlade i bokhyllor utgör den enda återstående interiören.

STRUKTURER GÖRS OM...

Jag har klivit in på Länsskolnämndens, snart nedlagda, kontor i Vänersborg med kamera och anteckningsblock i högsta hugg. Tar några bilder på travarna. Det blir en symbol i lokaltidningen över en myndighet som blivit överflödig. Jag arbetar som journalist, vi befinner oss i början av 90- talet och jag är på plats tillsammans med personal på Länsskolnämndens sista arbetsdag.  Jag snappar upp lite kommentarer från den avgående chefen. 

...EFTERSOM BEHOVEN FÖRÄNDRAS 

Länsskolnämnderrna behövs inte längre, menar även experter i skolans värld och många politiker som jag pratar med. Skolan ska å ena sidan garantera likvärdighet i hela landet och skolan ska å andra sidan ta fram skolplaner i kommunerna. Alltså är länsskolnämnderna överflödiga. 

DAGENS STRUKTURER FÖRDELAR MESTADELS UTGIFTER...

Vem funderar idag över vilka myndigheter som är överflödiga? Min erfarenhet är att vi politiker mest funderar över dimensionering eller detaljerad fördelning av utgifter. En annan erfarenhet är att vi aldrig eller nästan aldrig skapar system för att mobilisera intäkterna till välståndet. Vi funderar sällan eller aldrig över strukturerna för ett effektivt beslutsfattande. 

..ISTÄLLET FÖR ATT MOBILISERA INTÄKTER 

Sverige är extremt på många sätt. Det är ett litet land med en liten befolkning i utkanten av Europa med högt välstånd och höga skatter. Sverige består av stora naturresurser och en stor andel tillverkningsindustri. Sverige lever av järnmalm, skogsindustri, kemiprodukter, läkemedel- och lastbilstillverkning. Det finns visserligen ett växande antal små- och medelstora tjänsteföretag. Men jämfört med många andra länder är tjänstesektorn liten och medelstora företag relativt få i Sverige. Sverige har traditionellt valt en inriktning av stora företag med globala ambitioner. Sverige har kunnat leverera välstånd till sina egna medborgare genom exportintäkter från högteknologiska företag. Baksidan är att det kräver att hela arbetskraften är på tå hela tiden. Ett litet land långt borta från de stora marknaderna kan bara konkurrera om alla aktivt jobbar bort konkurrensnackdelar som följer med långa avstånd och liten befolkning. Vi konkurrerar traditionellt med kunskap, inte om lägsta lön eller de billigaste prylarna. Men det politiska ledarskapet är knappast anpassat till att mobilisera resurser och generera intäkter. Vi är uppfostrade av våra partiorganisationer att kräva resurser, fördela medel och lova nya utgifter. 

VI FÖRFOGAR ÖVER GIGANTISKA RESURSER 

I EN STRUKTUR AVSEDD FÖR FJUTTIGA PROJEKT 

Vi har Europas längsta kust, Europas största gruva, en skogsindustri som omsätter 200 miljarder kronor och Europas mest kunskapsintensiva industri. Naturresurstillgångar och en gigantisk basnäring präglar Sverige, men resurserna hanteras inte i en beslutsstruktur som mobiliserar kraften, uppmuntrar innovationer och främjar samarbete. Vi politiker hanterar välfärden via små kommuner och försöker manövrera i en djungel av statlig detaljstyrning. Vår roll blir att jaga finansiering till futtiga projekt medan kraftsamlingen för de stora samarbetena uteblir. 

VÄlSTÅNDET TAS IBLAND FÖR GIVET 

De politiska systemen är anpassade för att fördela utgifter från en given kassa. Samtidigt vet vi alla innerst inne att välståndet aldrig kan tas för given. Ett företag eller en bransch kan tappa i konkurrenskraft över en natt. Vi riskerar att fördela utgifter som vi saknar teckning för.  Den insikten har de flesta politiker och vi ägnar ofta stor möda åt att slå varandra i huvudet om vem av oss som har den mest tillförlitliga budgeten. Vi riskerar alltid en större välfärdskostym i förhållande till det mervärde vi producerar. Det vet alla politiker också. Vi var med och körde ner i välfärdens dike under 90- talskrisen och ännu en gång under finanskrisen 2008-2009, även om det var helt olika kriser. 

MEN VÄLSTÅND KRÄVER HÅRT ARBETE 

Hur garanterar vi att vi kommer oskadda upp på vägen efter nästa kris? Det är lätt att fatta beslut om utgifter. Men svårare att mobilisera de intäkter som är förutsättningen för välfärdens utgifter. Vi har ingen struktur för ett beslutsfattande som ska leda i ett uppbyggnadsskede, bara strukturer som dela ut skattemedel från skatteintäkter vi tar för givna. 

SJÄLVÄGANDE BÖNDER LADE GRUNDEN

Det svenska välståndet förutsatte en stark självägande bondeklass som slet med jordbruket eller bedrev grovarbete i skogen. Grunden lades på 1600- och 1700- talet. Relativt sjunkande skattetryck, liberalisering av handel samt ganska radikala förändringar inom jordbruket var en trestegsraket som öppnade möjligheter för det lilla landet på norra halvklotet. 

Från 1770 till 1870 ökade Sverige sin befolkning ganska kraftigt samtidigt som underskott i jordbruksproduktionen vändes till överskott och export. Vinsterna ackumulerade kapital till ett växande industrisamhälle som kunde öka sysselsättningen, som skapade nya jobb och genererade skatteintäkter i ett tilltagande välstånd. Vi skiftade jordbruket och började odla potatis  under 1800- talet, införde penicillin i sjukvården och stod utanför krigen under 1900- talet. Under perioden 1870 till 1970 gick Sverige från att vara Europas fattigaste till Europas rikaste nation.  

EN LIBERAL TRADiTION I NY TAPPNING 

Vad ska 100- årsperioden mellan 1970 och 2070 karaktäriseras av? Vi har genomgått stålbad under 90- talet och varit Europabäst på att ta oss igenom finanskrisen 2008-2009- överlevnadsstrategier som fungerat väl i det korta perspektivet. Men få har funderat över hur 1700- talets liberalisering och 1800- talets reformer som ledde fram till 1900- talets välståndsutveckling ska översättas i 2000- talets sammanhang.  Vi avskaffade onödiga myndigheter som länsskolnämnder redan på 90- talet och den regering som styrde Sverige mellan 2006 och 2014 hade en tydlig arbetslinje som gagnade oss. Slutet av 1900- talet präglades av nödvändig avreglering och ökad valfrihet- en modern variant av 1700- talets liberalisering. Men vad ska komma härnäst? Välstånd via en aktiv näringspolitik? Frihet via fler avregleringar? Eller passivisering via mera bidrag till folket? Jag tror mest på det första. 

NU BEHÖVS REFORMER! 

Ambitionen för 2000- talet tycks vara att människor ska arbeta och fortsatt leva av högteknologi och en hög mognad i industrin. Vi ska även fortsättningsvis ta hand om naturresurser, överbrygga avstånd och via ganska höga skatter se till att folk lever gott i Sverige. Det är faktiskt de flesta överens om. Fast då gäller det att ha en strategi för att satsa och satsa rätt, ta tillvara resurser och kanalisera dem via moderna strukturer. Jag tvivlar på att vi är tillräckligt laddade för att klara uppgiften. Om vi avstår att satsa, struntar i att hålla i hop Sverige och låter en omodern struktur leda till stagnation så finns det visserligen alternativ. Vi kanske kan nöja oss med mindre välfärd, acceptera stagnation och stå ut med lägre tillväxt. Människor kan jobba i mindre kvalificerade jobb, sköta om en halvbra tjänstesektor och sänka ambitionen att exportera högteknologi. Det blir hyggliga liv ändå för människor, kanske till och med en ökad frihetsgrad, det möjliggör lägre skattetryck samtidigt som sjukvård och övriga välfärdstjänster hjälpligt kan leverera. Men genom en sådan, lite mer "laid back"- politik riskerar vi att missa möjligheten att springa före, få sämre förutsättningar för att det lilla landet i norra Europas utkanter som vill skapa välstånd bland de som råkar bo där. Eller förresten- det är knappast ett egenvärde att människor bor på landet, men det är ett självändamål att det bor tillräckligt många tillräckligt nära de gröna kassakistor som ska omsättas till välstånd. Framför allt behövs en struktur, en body som har ansvaret för effektivt beslutsfattande och en aktiv näringspolitik i en struktur där naturresurserna råkar finnas på ett ställe och befolkningen på ett annat. 

INVESTERA MERA! 

Järnvägen ska upprustas. Alliansregeringen hystade in 525 miljarder kronor för satsning på järnväg fram till 2025, men de resurserna anses för knappa. Vart ska de medel hämtas som ska öka nivån? Häromdagen kom den nuvarande regeringen med några hundra miljoner ytterligare till järnvägsunderhåll. Gott så långt. Samtidigt avsätts ungefär lika många hundra miljoner kronor för att höja taket i a- kassan. Vem söker ett jobb om dagersättningen i a- kassan höjs från knappt 700 till drygt 900 kronor per dag? Vem ska mobilisera de enorma resurser som krävs för att modernisera Sverige om en blygsam satsning på järnväg genomförs parallellt med ganska kraftigt höjda bidrag till folket? Om vi ständigt investerar i underkant och gärna höjer bidragen i överkant- hur ska då den arbetslinje kunna upprätthållas som skapar välstånd? 

Samtidigt som resurser till järnvägsunderhåll och upprustning av vägar saknas kommer rapporter om dålig organisation inne i Trafikverket. Medel till infrastruktur saknas eller också rör det sig om dålig organisation. Vem ska rensa upp i de hundratals myndigheter som staten för länge sedan misslyckats med att styra? 

HÅLL IHOP SVERIGE! 

Befolkningen är ojämt fördelad över Sverige. De flesta bor runt Stockholm, Göteborg och Malmö samtidigt som grunden för välståndet finns i basnäringarna. 

Omvärlden skriker efter alternativ till olja, efterfrågar mat som får växa utan miljögifter och skogsråvara som kan ersätta betongen som håller på att ta slut. Men Sverige förmår inte organisera ett välstånd som kan leverera. Vi sitter fast i utredningar, bråkar med landsbygdsbefolkningen om exempelvis strandskydd och ett obegripligt vattendirektiv. Den krympande befolkning som valt att jobba i jordbruket eller i skogen och som för detta är beroende av ett hyggligt liv på landsbygden trängs tillbaka. Jag reser ofta på riksväg 50 mot Hälsingland och under året påskhelg valde jag i stället Europaväg 45 på min väg till skidbacken. Det är bitvis en ganska dyster syn. Ladugårdar och uthus, stall och grishus gapar tomma och håller på att fullständigt förfalla. Sverige riskerar att kantra. Det är inget självändamål att befolkningen är utspridd. Men det är nödvändigt att det bor folk där naturresurserna finns. 

SAMSPELA MELLAN STAD OCH LAND! 

Många av samhällets sk experter är upptagna av hur den framtida staden ska se ut, men få funderar över hur transporterna och logistiklösningarna till dessa städer ska organiseras. Och många tycks ha glömt att staden ytterst byggs av en aktiv och välbärgad landsbygd som samspelar med staden för att tillgodogöra sig exempelvis forskngsresurser. Det sambandet tycks ha tappats bort i den moderna samhällsplaneringen. Jag hör ofta samtal om nya höghus och pittoreska caféer ska förgylla tillvaron i trevliga täta städer i framtiden där vi mest promenerar och cyklar. Det är ett viktigt arbete, men en sådan samhällsplanering måste ske i ett samspel med välfärdsleveranserna från landet. Om vi enbart fokuserar på täta städer, vem tar då ansvar för att hålla i hop den allt glesare landsbygden som ska leverera resurser till staden och förädla livsmedlen till de pittoreska caféerna? 

Den sortens grovarbetare som en gång kickade i gång välståndet har idag svårigheter med lönsamheten. Inga problem, tänker kanske någon. Importera maten och skogsråvaran och låt folk överge den svenska landsbygden. Vi kan knappast tvinga människor att bo kvar i Sveg och Torsby, Brålanda och Arjeplog. Nej, det är sant. Men om skogen omsätter 200 miljarder kronor idag, trots att nästan ingen bor intill skogen- vilka möjligheter finns då i skogen om vi skulle bestämma oss för att faktiskt bo nära skogen, förädla skogen, experimentera fram mer innovationer i skogen och se till att skogen blir det nya guldet? Har vi råd att avstå förädling av det gröna guldet? 

TA KLIMATFRÅGAN PÅ ALLVAR 

Absolut måste människor få bo i exempelvis Dubai och fortsätta utveckla vinsterna ur det svarta guldet, men alltfler forskare hävdar att det svarta guldet antingen tar slut, blir för dyrt eller åtminstone ineffektivt att ta hand om i framtiden. Det finns även en stor risk att det svarta guldet håller på att leda till inflation i höststormar och värmeböljor, översvämningar och smältning av glasiärer. Jag tror att det ligger en del i deras påståenden. I själva verket är världens forskare eniga om att det förhåller sig så. Om vattennivån stiger kommer människor inte självklart kunna bo i Köpenhamn och Göteborg i framtiden. De blir tvungna att dra till Brålanda. Om Brålanda levererar råvara till Göteborg istället för att Göteborg importerar från arabvärlden kan det troligen bli lättare att bo kvar i Göteborg. 

Det är knappast caféerna i Göteborgs innerstad som driver utvecklingen. Caféerna är bara ett inslag i stadsbilden som breder ut sig i miljöer där välståndets vinster frodas. Om välfärden börjar i skogen så måste välfärdssamhällets intäkter därefter kanaliseras för att generera skolor, sjuksköterskelöner, järnvägsräls och domstolar. Man kan diskutera hur stor andel av välståndet som ska stanna i skogsarbetarnas fickor och hur stor andel som ska tas in till gemensamma angelägenheter via skatten. Den andel som ska tas in som skatter måste oavsett användas effektivt. Annars gör människor skatterevolt. Och då har vi varken jobb, skogsråvara, skatteintäkter eller trivsamma postindustriella caféer som vi bekvämt kan luta oss tillbaka i. 

LÄGG NER MYNDIGHETER OCH BILDA REGIONER! 

Strukturen för att ta hand om skatteintäkterna från de svenska medborgarna utgörs idag av en brokig samling landsting, kommuner och statliga myndigheter. Fler myndigheter borde göra som länsskolnämnderna och helt enkelt läggas ner. Därför att de har spelat ut sin roll och att de är omöjliga verktyg för att styra i en ny tid. Men Sverige tvekar. Det leder till att grunden för välfärdsleveranserna försvåras samtidigt som välfärdens utgifter används på fel sätt i fel delar av landet. 

Det behövs regioner i Sverige som är bättre anpassade till de utmaningar som Sverige står inför. Om Brålanda inte kan finansiera välfärdens utgifter idag kanske de kan leverera råvaror till välfärden i morgon istället. Det behövs ett samspel mellan Brålanda som leverantör av råvaror och Göteborg som centrum för forskning. Det var bakgrunden till att Västra Götalandsregionen bildades. Älvsborgs Läns landsting och Brålandaborna fick vänja sig vid att landstinget blev större i geografi mot att det istället skapades en region med muskler att långsiktigt dra in intäkter till välfärden i Brålanda. Ungefär så borde människor i Sveg också börja tänka. Sjukvårdens stora strukturbeslut och utgifter betalas visserligen ut allt längre bort från Sveg om en region bildas. Samtidigt blir Sveg en viktig leverantör av råvara som genererar intäkter till välfärden i Sveg. Då blir den lilla ortens livskvalité tillvaratagen och en del av tillväxten, istället för att vara enbart ett avfolkningsområde som drar ner tillväxten. Ett sådant samspel mellan stad och land gör sig knappast själv. Det förutsätter ett ledarskap som förmår leda i en sådan riktning. Att städa undan gamla politiska strukturer som små landsting och stagnerade länsstyrelser är ett viktigt steg. 

Debatten om regioner har fått ny fart sedan regeringen öppnat gör en regionreform. Nu gäller det att frågan hanteras på ett sådant sätt att regioner bildas utan att föregås av vare sig bypolitiska låsningar eller statligt revirtänkande. 

I Västsverige har vi prövat, sedan 16 år tillbaka, att plocka bort Bohuslandstinget, Älvsborgslandstinget och Landstinget Skaraborg och istället skapat en stark västsvensk region som sammanförts med delar av Göteborgs stad och som styrs av ett folkvalt parlament. 

SÅ VI SLIPPER HA KÖLAPP HOS STATLiGA MYNDIGHETER 

Vi har ansvar för infrastruktur och näringslivsutveckling, vi mobiliserar resurser via Science Parks som vi skaffar grundfinansiering till via aktivt deltagande i stora EU- program. Vi gör mer av de regionala styrkorna och pratar direkt med Bryssel, till skillnad från många andra län och landsting i Sverige som är hjälplöst fast i gamla strukturer.  Vi gör oss oberoende av statliga myndigheter och kan bestämma själva om Västsveriges utveckling, samla ihop potentialen i Brålanda,  istället för att vänta på vår tur i kön i statens kvarnar i Stockholm. 

Om Löfvens löften och statens stuprör

Denna vecka har jag för första gången lyssnat live på statsminister Stefan Löfven sedan han tillträdde sitt ämbete. Han staplar frågor på varandra. Allt ska lösas. Fler bostäder, bättre infrastruktur, fler heltider i offentlig sektor, bättre sjukvård och fler jobb, förbättrad kompetensförsörjning och ökad kvalité i skolan inklusive mer forskning. Men han säger inget om varför eller hur.

Någonstans här finns politikens dilemma. Det är lätt att säga att alla ska ha jobb och tillgång till sjukvård. Men det är svårare att peka på den serie av incitament som ska hänga i hop för att stimulera den utveckling som förordas. Hur ska resurser mobiliseras? Förutom att det blir otydligt hur de politiska ambitionerna hänger ihop när statsministern talar uppstår snabbt en mentalitet bland oss i publiken, tillresta förtroendevalda från hela landet som undrar; ska han stå där och inteckna löften i välfärden och bara kallt utgå från att kommun- och landstingspolitiker genomför allt som sägs?! Eller ska han skicka med nya statsbidrag?

Man kan ha sina funderingar om statsministerns ambitioner är realistiska. Om vi utgår från att målen går att uppnå kan man tvivla på hur leveransen av resurser från statsministern ska nå sitt mål, exempelvis hur statsbidragen till skolan ska leda till att elever ökar sin läsförståelse via skattemedel som vandrar från staten till kommunerna, som i sin tur fördelar medel till skolböcker och lärarlöner. Hur kan man effektivt administrera massor av löften via en statsminister som via departementen fördelar skatteintäkter via fler hundra statliga myndigheter, till 21 länsstyrelser och 290 kommuner för att så småningom komma folket till del?

Allmänheten undrar emellanåt helt berättigat vart skattepengarna tar vägen. Det riskerar också bli alltmer diffust att arbete lönar sig om effektuerande av beslut och myndighetsutövning sker på ett onödigt krångligt sätt. Hur ska en medborgare veta att ytterligare en arbetad timme och ytterligare en inbetald skattekrona leder till mer välfärd när det är helt omöjligt att förstå hur skatteintäkterna vandrar? En misstänksamhet kryper omkring hos allmänheten om att de surt förvärvade inkomsterna stannar i meningslösa uppgifter på någon myndighet, istället för att leda till exempelvis ökade resurser för bättre läsförståelse hos dagens skolungdomar.

De flesta anser att en statsminister faktiskt ska garantera resurser till vägar eller skolor. Diskussionen är inte OM statsministern ska lova, utan HUR systemet för distribution av resurser ska se ut. I min förra blogg skrev jag att systemet måste garantera en dynamik mellan samhällets två spelplaner. Ett gott samhälle får aldrig bli enbart en massa stuprör av skattemedel som enkelriktat transporteras från staten till kommunerna. För att överhuvudtaget få in skattemedel krävs ett samspel mellan entreprenören som å ena sidan skapar resurserna och å andra sidan statsministerns statsapparat som ska genomföra löftena. När en minister står i en talarstol och delar ut löften är det lätt att få intrycket att resurser uppstår av sig själv i stuprören. Ett gott samhälle behöver en ständig diskussion om hur resurser mobiliseras och fördelas.

Systemet där staten kanaliserar sina resurser behöver vara lättbegripliga och effektiva. Varför behövs exempelvis Tillväxtverket, Vinnova, Boverket, Naturvårdsverket och Energimyndigheten när de delar ut resurser till nästan samma typ av satsningar? Lägg ner eller slå samman en mängd myndigheter till några få! Det leder till att statens insatser kan bli mer tydliga och effektiva, men också att den andra planhalvan, dynamikens igångsättare lättare kan jobba med utvecklingen.

Om samhällets insatser är ett gytter av stuprör som ramlar ner i form av statsbidrag, företagsstöd och käcka projekt hämmas utvecklingen. Om statens insatser är breda, kraftfulla och långsiktiga samt bidrar till att stödja en våg av dynamiska effekter så förstärks troligen individens drivkrafter, istället för att dämpas. Gör om de statliga stuprören till strategiska utvecklingsinsatser, slå ihop eller lägg ner myndigheter med snäva och tveksamma uppgifter så att statens insatser kan bli mer av incitament i en helhetssyn än pengapåsar som aldrig når fram.

Om spelregler som garanterar dynamik

När Petronella föder sin tionde bebis slutar kroppen fungera. Nio barn ser sin mor dö i barnsäng. Petronellas man blir ensam kvar med alla småttingar. En strategi för att minska försörjningsbördan är att skicka i väg ett par av de äldre barnen. De allra äldsta får stanna hemma och sköta gården i hop med sin far. Sagt och gjort. Alla blickar vänds mot den 15-årige Bernt, som blir den som först sparkas ut från hemmet. Året är 1859. Bernt är min morfars farfar. Han tar jobb ombord på fartyg på Vänern, sedan åt rederier på Nordsjön. Han håller på att drunkna i Nordnorge. Men äventyrslysten är större än rädslan för havet. Bernt är med på många långresor över världshaven. Ibland går han i land och tar jobb, bland annat som skogshuggare i Kalifornien.

Vilka svenska 15-åringar blir idag utkastade från hemmet? Knappast någon. Det är rimligt att avsluta gymnasiet innan man flyttar utomlands idag, invänder du. Jag känner inga 18-20 åringar heller som blir uppmanade att försörja sig själva idag, fastän de formellt är myndiga. Efter att ha läst Bernts brev från 1860-talet är jag övertygad om att världen är mindre farlig idag. Förutom att Bernt är nära att drunkna jobbar han på riskfyllda arbetsplatser där kompisar omkommer. Droger finns det gott om, enligt vittnesmål i den unge svenskens brev.

Mer komplicerat idag

Unga västerlänningar vill gärna resa och studera världen över idag, men hur många ger sig av utan ett öre på fickan?  Orsaken är förstås att det är olagligt att etablera sig utomlands, utan att vara försörjd eller anhörig till redan utvandrade. Bara genom tillrättalagda språkresor, studentutbytesprogram eller sedan länge förberedda arbetstillstånd kan dagens ungdomar möta den typen av upplevelser som var naturligt för många av 1860-talets svenska tonåringar.

Idag ägnar jag en del av min tid åt att analysera behoven på arbetsmarknaden. Sverige skriker efter ingenjörer och sjuksköterskor. Många arbetspass och skift bärs upp av alltför få med tillräcklig erfarenhet för jobbet. Efter årtionden på en relativt välordnad svensk arbetsmarknad uppstår nu problem med generationsväxlingen. De mest kunniga handledarna tvekar eller har ont om tid att ta hand om de oerfarna praktikanterna. På sina håll har de duktigaste redan gått i pension. Ingen brinner tillräckligt för att lära upp en ny generation. Idag åker de äldre utomlands på golfresor med hyggliga pensioner på fickan, medan de yngre som ska läras upp sitter på skolbänken och saknar handledare under sin yrkespraktik. Vi har en stor medelklass med lång yrkeskunskap som nyligen gått i pension eller som snart ska gå i pension. Varför ska de anstränga sig ytterligare för att lära upp de unga när det finns så många mer bekväma uppgifter att ägna sig åt på fritiden och i pensionärslivet ?

Det var en oerfaren Bernt som tog sitt första jobb ombord på en skonare i Vänern i slutet av 1850-talet. Han fick en närgången handledning av skepparen. Och när jobben tröt på Vänersjöfarten kunde han enkelt dra vidaremot nya äventyr – i Sverige eller ute i världen.

Idag är det mer komplicerat att bli upplärd på arbetsmarknaden och även svårare att dra vidare. Vi har å ena sidan brist på arbetskraft och å andra sidan marginaliserade grupper som aldrig får ett första jobb. Om min morfars farfar hade levat idag skulle han kanske ha tillhört den gruppen. Bernt kunde ha valt att stanna kvar på ladugårdsbacken i Myggenäs på Tjörn medan fattigdomen flåsade honom i nacken. Med de färdigheter han fick på de sju haven och de grovjobb han lärde sig i skogen i Kalifornien skulle han kanske ha platsat på vissa av dagens industrijobb.

De som tvekar att pröva äventyret idag i Sverige blir knappast fattiga. De riskerar egentligen ingenting när de stannar på arbetsmarknaden här hemma. Utom en sak. De missar karriären. Idag blir arbetskraften i Sverige stående delvis utan karriärmöjligheter. Det gäller ofta för arbetskraft inom offentlig sektor. Många plikttrogna offentliganställda pekar på bristen på att avancera. De flesta känner inget hot om uppsägning, de vaggas snarare in i en falsk trygghet. Många blir kvar länge i samma arbetsuppgifter, deras kreativitet kvävs i tröga processer på jobbet. Många blir omotiverade att handleda inför en generationsväxling på arbetsplatsen. Vi har en kader av människor på den svenska arbetsmarknaden som planlöst springer i sjukhuskorridorer, som trängs framför datorerna i tveksamma administrativa uppgifter eller som stressar i slimmade industrijobb med svårigheter att klara konkurrenskraften. Vi politiker skär ömsom ner resurser och ömsom skjuter till resurser. Vi höjer vissa skatter och sänker andra skatter. Men arbetskraften ser knappt nån skillnad. Politikens styrmedel ger ingen utveckling. den skapar bara å ena sidan mer stress och å andra sidan mer eller passivitet hos arbetskraften.

Krympande spelplan och globalisering

Sedan Bernt gick ut på arbetsmarknaden har spelplanen krympt i geografi och samtidigt blivit mer komplex och svårare att finna mening i. Alla springer och letar jobb eller politiska lösningar i samma ankdamm. Arbetskraften tvekar söka jobb brett, företagen tvekar att satsa på export. Politiken tvingas kompensera för denna ängslan genom bidrag och subventioner. Inlåsningseffekter uppstår. Människor invaggas i tron att vi har det ganska bra och att välfärden sköter sig själv som ett självspelande piano.

Några krafter angriper öppenheten och antyder att en mer stängd arbetsmarknad är svaret. Det är en tankefälla. Tänk om min morfars farfar aldrig hade blivit utsparkad från föräldrahemmet och avstått från att söka jobb på en global arbetsmarknad?!

Jag åker taxi med en chaufför med sydamerikansk brytning. Vi börjar prata. Han berättar om flykten från Colombia för ca 40 år sedan. Han lär sig svenska det första halvåret och får jobb som städare och chaufför. Med glädje i rösten pratar han om städningen. Han bonar golven under 70-talet i just de lokalerna där åtskilliga av hans landsmän tar sina första steg vid ankomsten på svensk mark. För min colombianske chaufför var städjobbet en språngbräda till ett nytt liv. För min morfars farfar var skogshuggarjobbet i Kalifornien en ovärderlig merit. Om alla svenska städare jobbat som städare i Sverige och alla colombianer stannat kvar som städare i sitt hemland hade något gått förlorat. Utbytet på arbetsmarknaden skapar en dynamik som är svår att ta på, men som ytterst driver ett samhälle framåt.

Idag skapas många jobb i högteknologiska företag med högt ställda spelregler. Den globala arbetsmarknaden innehåller rättigheter för arbetskraften och regler för arbetsgivaren som är bevis på människans fantastiska framåtskridande.Vilken arbetsgivare vill idag anlita barnarbetare och ertappas med dåliga råvaror, byggfusk och andra skandaler? Och vilken konsument vill stödja tveksamma arbetsvillkor eller uppmuntra fortsatt produktion av gifter? Sverige drivs mer än något annat land av detta; ambitiösa byggnormer, högt ställda miljökrav och uppförandekoder vid inköp som sopar undan de sista resterna av skitiga arbetsmiljöer. En global medveten industri konkurrerar ut barnarbete och låglönejobb. Vi producerar high tech-produkter i allt mer energieffektiva processer med allt renare råvaror och med ständigt förbättrad produktivitet. Arbetsgivare och arbetstagare hyllar utvecklingen samtidigt som mediernas konsumentsidor fylls av tips på de mest korrekta kläderna, de mest näringsriktiga livsmedlen och de mest kvalitativ bruksföremålen som vi ska köpa.

År 1872 mönstrar Bernt av för gott i Göteborgs hamn. Han har lärt sig språk, sett hela världen och dessutom hållit sig borta från Fattigsverige under de värsta missväxtåren. Nu ska han bilda familj, rusta upp föräldrahemmet och bedriva jordbruksföretag. Han blir med åren anlitad som rådgivare och förtroendeman i en mängd sammanhang.

När min morfars farfar kommer hem är Sverige fortfarande fattigast i Europa. Hundra år senare är vi den rikaste nationen i världen. Vi byggde vårt välstånd till stor del av det internationella utbytet av arbetskraft. En del kommer hit som arbetskraft, en del studerar här, andra flyr hit. Alla har, precis som Bernt, fått en uppmaning av sina närmaste att ge sig av. Några kommer tillbaka, andra blir kvar i sitt nya land. Det är själva grejen med utbytet.

Samtidigt har jag svårt att tränga tillbaka tanken på hur ett civiliserat samhälle ska ta nästa steg. Bernt tog en risk när han gav sig av. Han hade kanske tagit en större risk om han stannat kvar i Sverige. Förbli fattig i Sverige eller en chans till ett bättre liv någon annan stans? Fattigdomen drev många. Inget kunde bli värre för den enskilde. Och ett gott samhälle bygger på individers drivkrafter.

Ett gott samhälle

Vad driver oss svenskar idag? Knappast materiell fattigdom. Ett gott samhälle förutsätter en dynamik mellan två motpoler, som människan ömsom dras till och ömsom stöts bort i från. Det kan liknas vid pingpongbollens framfart över bordtennisbordet. När den ene spelaren blir trött eller lämnar matchen avtar utvecklingen. Och i samma sekund som den andre spelaren får ny energi tvingas motspelaren också skärpa sig. I samma sekund som Bernt lämnade föräldrahemmet var han tveklöst på väg bort från 1800-talets stagnation med sikte mot dess motpol, 1900- talets välfärdssamhälle. När välfärdssamhället står för dörren kommer han tillbaka till sitt barndomshem och har kraft att ta ansvar för dess förverkligande.

Utvecklingsdynamikens motpoler skapas inte enbart mellan utbytet av arbetskraft på en global spelplan. Det krävs sannolikt också två sorters arbetskraft som triggar varandra.

På ena planhalvan finns de som kan avancera genom handfast grovjobb i skogen eller med flinka händer på världshaven. Den sortens jobb har knappast stått högt i kurs på senare år. Svensk rederinäring har nästan flaggat ut vartenda fartyg och skogstillväxten i Sverige är större än någonsin när alla är upptagna av det papperslösa samhället. Infrastruktur för skogstransporter är så illa underhållen att tendenserna finns att timret står kvar och förblir bortglömda furor i skogen. Den industri som handlade om att frakta timmer på Vänern eller skeppa pappersmassa över världshaven driver inte utvecklingen på samma sätt som under industrisamhällets första decennier. Runt hörnet finns det omvända. Världen skriker efter skogsråvara som kan ersätta oljan. Att bygga i trä anses vara det mest trendiga och sjöfarten vädrar morgonluft när asfaltsläggarna avskedats och ingen har medel för järnvägsinvesteringar längre. Den sortens jobb som Bernt sögs in i mitten på 1800-talet skulle kunna gå mot en ny renässans. Skogen och sjöfarten kan kicka i gång välfärdssamhällets bordtennismatch igen. Men alltför många av den moderna arbetskraften sitter framför datorn på arbetsmarknadens andra planhalva och funderar på orsakerna till det stagnerade samhället.

Jag lägger en del av min tid på miljöfrågor. Ofta delas miljödebatten också i motpoler. På ena planhalvan finns de som vill ha regler och krav, förbud och nya direktiv. På andra planhalvan finns de som tror mer på drivkrafter som dynamik, entreprenörskap och ekonomiska incitament. Här står resterna av den arbetskraft som har Bernts drivkrafter. De är skogshuggare, småföretagare, uppfinnare och bönder. De ser möjligheter men de saknar ett samspel med arbetsmarknadens andra planhalva. Strävsamma och lojala inspektörer utövar tillsyn, skriver fram lagförslag och sätter i hop statistik över utvecklingen. Sverige är bäst i världen på att nå vissa miljömål. Men sammantaget står vi och stampar när det gäller att nå uppsatta mål. Vi anslår nya resurser, höjer skatten igen ute i kommuner och landsting. Vi frustar över otillräckliga resultat och skriver nya pamfletter om att det krävs krafttag. Men dynamiken uteblir eftersom vi har svårt att förstå att samhället saknar Bernts drivkraft och Bernts motkraft.

All utveckling av ett samhälle kräver ett samspel mellan minst två perspektiv, en tes och en antites som så småningom ska bli en syntes. Har det högpresterande informationssamhället tappat kontakten med den mer jordnära entreprenören så att dynamiken tenderar att avstanna? Alla skriker efter lösningen på miljöfrågan och världsfreden, men alltför få anstränger sig för att locka fram experimenten, äventyren och de djärva initiativ som bygger ett gott samhälle.

Ett gott samhälle måste både ha plats för de kompromisslösa kraven och den enkla trivsamheten. Ett gott samhälle måste både leverera de mest högteknologiska industriprodukterna och skapa miljöer där de eftertänksamma filosoferna kan få spåna fritt om framtiden. Ett gott samhälle måste både ha plats för de pålitliga yrkesmännen och de oroliga äventyrarna. Ett gott samhälle måste både ha plats för dem som vill förbli vid sin läst och dem som gärna vill bli utsparkade från hemmet som tonåringar. Ett gott samhälle förutsätter en dynamik mellan känt och okänt, mellan nytt och genuint eller mellan land och stad. Idag välkomnar vi det nya men tränger tillbaka det genuina, hyllar det kända, men tvekar inför det okända, välkomnar staden men glömmer att det är landsbygden som kickar i gång dynamiken. Vi riskerar att få ett stillastående samhälle där sådana som Bernt varken blir utkastade i äventyret eller välkomnade att komma tillbaka.

Har det moderna samhället försökt planera bort den äventyrslust som drev den unge Bernt eller det risktagande som krävdes av hans far för att skicka i väg honom på de sju haven? Har Sverige och många andra nationer enats om handelshinder och offentliga utgifter som ska lindra risker och hämma äventyrslust så till den milda grad att samhället stagnerar, arbetsgivarna blir fegisar och tristessen smyger sig på hos oss alla som ett svar på att allting är så tillrättalagt? På min morfars farfars tid var arbetsmarknaden oviss och öppen. Idag är arbetsmarknaden förutsägbar och stängd. Varför förvånas vi då över å ena sidan bristen på arbetskraft och å andra sidan tendenserna till att utanförskapet biter sig fast?

Ingen vill ha tillbaka ett samhälle där kvinnorna måste dö i barnsäng innan barnen vågade sig ut på äventyr. Ingen vill att fattigdom ska vara den dominerande orsaken till att människor söker lyckan. Men något slags drivkraft behövs för att långsiktigt säkra välstånd och undvika fattigdom. Individen kan inte sköta utvecklingskraften själv i den by där de föddes. Men samhällets institutioner som skulle föra samman människor i samhällen har också misslyckats. Jag tror att politiska beslut har haft ett alldeles för starkt fokus på att sätta upp regler för ett välstånd vi tagit för självklart istället för att garantera dynamiken som bygger välståndet. De politiska styrmedlen måste i större utsträckning främja mötesplatser för innovationer och uppmuntra miljöer där representanterna från arbetsmarknadens två planhalvor kan sammanfogas. De politiska spelreglerna ska garantera dynamiken genom att uppmuntra växelverkan mellan planhalvorna. De politiska spelreglerna ska uppmuntra Bernts längtan efter äventyret, istället för att konservera den ängslan som han också bar på.

Om decemberuppgörelsen och bristen på tillit

Orsaken till den politiska lekstugan i riksdagen i höst och den främlingsfientliga attityden i samhället är till viss del partiernas eget fel. Som toppen på ett isberg aviserade statsminister Stefan Löfven ett extra val, utan att ha tänkt igenom konsekvenserna. Det hade varit ett högriskprojekt som riskerade leda till ett sämre parlamentariskt läge eller i bästa fall ett lika dåligt läge som idag. Respektive block skulle ha kämpat för ett väljarunderlag på minst femtio procent samtidigt som alla vet att ingen av blocken kan nå dit i dagsläget. 

BEGRIPA MÄNNISKORS VERKLIGHET
I vassen gror en blandning av å ena sidan de höga förväntningarnas missnöje samt å andra sidan känslan av att viktiga fundament för samhällsutvecklingen negligeras. Det politiska kaos som vi bevittnat under hösten beror i grunden varken på regeringen Löfven eller på Sverigedemokraterna. Utan på en mer långtgående misstro mot det politiska ledarskapet. Angreppet sker från två håll, dels från en välmående medelklass som mycket väl känner till sina exeptionellt goda livsvillkor, men som ibland glömmer att välstånd förutsätter politisk stabilitet, dels från en grupp människor som känner ilska, utanförskap och genuin misstro mot passiva politiker, klåfingriga byråkrater och en alltmer utbredd uppfattning att ingen begriper deras verklighet. 

Sverige har styrts av minoritetsregeringar under långa perioder. Orsaken till att det fungerat är att Sverige har en stabil demokrati, har haft regeringar och riksdagsledamöter som tagit långtgående parlamentariskt ansvar samtidigt som återkommande akuta ekonomiska kriser tvingat fram politisk kompromissvilja. Idag upplever vi delvis det motsatta. Svenska folket är å ena sidan så välmående att det finns väljare och valda som är beredda att ta risker, exempelvis rösta in nya partier eller avvika från praxis i riksdagen. Svenska folket är å andra sidan så missnöjda att deras politiska förebilder kan strunta i praxis eftersom de knappast känner sig bundna av härskarnas inbördes traditioner. 

RIKSDAGSMAJORITET OMÖJLIG IDAG
Att skapa en stabil riksdagsmajoriteter framstår idag som omöjligt. Lösningen var knappast ett extra val. Frågan är om lösningen är en överenskommelse om att släppa fram minoritetsregeringar. Kanske på kort sikt. Statsminister Stefan Löfven får tillfällig arbetsro. Och om han missköter sig kommer Alliansen tillbaka efter valet 2018. Handslaget mellan regeringen och Alliansen var möjligen det enda raka i det rådande kaoset. Men att skapa stabila majoriteter i Sveriges riksdag avgörs ytterst av förmågan hos varje riksdagsledamot, genom flitigt arbete i respektive utskott, genom texter som processas och kompromissas fram i en ambition att skapa bästa möjliga majoritet för de minst dåliga förslagen. Annars behövs ingen riksdag, iallafall inte 349 självständiga ledamöter. 

När Sverige styrdes av minoritetsregeringar under 90- talet gjordes många frågor upp över blockgränsen redan innan de nådde riksdagen. Många riksdagsledamöter kände sig åsidosatta. Sveriges ekonomi var så skakig att regeringen inte vågade vänta på kompromisser i utskotten. Nu är vi så välmående att ingen anser att en riksdagsmajoritet är ett primärt behov i en demokrati. Istället lovar man varandra att vi ska köra minoritetsregeringar i åtta år framåt. Det kanske var det bästa för att undvika kaos i nuet. 

SVERIGE GLIDER ISÄR
Men vi måste också börja angripa orsakerna till att Sverige glider isär. Vårt land håller ihop idag därför att Anders Borg först hållit hårt i taktpinnen under finanskrisen och därefter tagit oss till en ekonomisk tätposition i Europa. Skatter har sänkts så att normalinkomsttagare fått det väsentligt bättre. Nu kan vi köpa fler möbler, unna oss nya kläder och åka på Thailandsresor. Men nyrikedomen i Sverige är knappast självklar. Med en större plånbok förväntas vi klara oss mer på egen hand. En rikare medelklass med stabila jobb kan leva med att den lokala arbetsförmedlingen lägger ner och att banken ställer högre amorteringskrav. Men många upplever en genomgripande förvandling från ett samhälle, som bars upp av många offentlig finansierade verksamheter, till ett samhälle som som blivit både mer privat och mer offentligt på samma gång. Många verksamheter har avreglerats samtidigt som den service som fortfarande är i offentlig drift känns mer avlägsen och mer byråkratisk. Staten har fler stuprör utan samordning och de lokala makthavarna får allt svårare att manövrera i välfärden. Den enskilde medborgaren är mer lämnad åt sitt öde, på gott och på ont. Den välmående medborgaren är i huvudsak nöjd för denna nya ordning. Mer i plånboken och större frihet är aldrig fel. Den nya friheten driver dessutom Sverige framåt. Lägre skatter ger fler jobb och minskad arbetslöshet. Fler jobbar och drar in skatt till välfärden. Det gynnar alla. Nästan. Många småföretagare på landsbygden, isolerade människor i förorten, barn som far illa och människor med funktionshinder är oftast en del av det svenska välståndet, men hamnar ibland mellan stolarna. Många människor får det knappast bättre för att välståndet stiger. De kommer alltid att känna sig klämda mellan oförstående byråkrater, utsatta för en offentlig sektor som fortfarande är omodern eller en hjälpande hand som uteblivit i en rationalisering eller omorganisation. Det finns massor av marginalgrupper som fått det bättre, men som ofta upplever en relativ tillbakagång. Bland dem gror missnöjet. 

TIGGARNA PÅMINNER OSS
Som ett tredje orosmoment dyker låginkomsttagare från Rumänien upp i porten och tigger om några slantar.  Människor blir helt klart förvirrade i sin vardag. Vi blir å ena sidan påtaglig medvetna om vårt välmående samtidigt som vi å andra sidan tycker att Sverige glider i sär. Vi tvekar att hjälpa tiggare i vår egen vardag samtidigt som vi klagar på ett samhälle som anses ha blivit kallare och mera egoistiskt. Sanningen är att vi alla bär en del av ansvaret för ett tudelat land och en tudelad värld. Det finns en tiggare i varje kvarter. Vi skulle kunna hjälpa dem. Men de flesta av oss avstår. Vi är uppfostrade i ett samhälle där den sortens omsorg sköts av det allmänna. Men omtanke och solidaritet kan bara till viss del lösas via skattsedeln. Tiggeriet har gjort oss otäckt påminda om det. Vissa tar det till intäkt för att begränsa invandringen, andra inser att den nya sortens solidaritet med hjälpande händer i varje kvarter är enda lösningen. Men det politiska ledarskapet tvekar att peka i den riktningen. Tills vidare införs ytterligare ett jobbskatteavdrag som sänker trösklar och hjälper vissa marginalgrupper in på arbetsmarknaden. Men mycket återstår för ett öppet och solidariskt samhälle. Samma människor som är heligt förbannade på byråkrati, klåfingriga experter är också misstänksamma mot invandrare. Det är helt avgörande att någon eller några politiska partier tar sig an människors ilska mot centralisering och byråkrati. Det är enda sättet att också skapa en tilltro till ökad internationell öppenhet. 

GÖRAN HÄGGLUND - TEAMBILDARE ?
I veckan har några ideologiskt renläriga borgerliga väljare uttalat att de anser att Alliansen sviker när de gör upp med Stefan Löfven om skydd för minoritetsregeringar. Det mest konsekventa hade varit om alla renläriga borgerliga väljare hyllade uppgörelsen allra mest. Om Alliansen å sin sida inte kan skrapa i hop 50 procent borgerliga väljare och Stefan Löfven å sin sida inte kan hitta 50 procent socialister så måste dessa båda block mötas på något sätt i någon slags uppgörelse, annars får alla ideologilösa, missnöjda, kommunistiska och feministiska väljare oförskämt mycket makt. Som sagt, de renläriga Alliansväljarna borde hylla decemberöverenskommelsen allra mest. Alternativet är att regeringen Löfven bjöd in (fp) och (c) för att skapa en majoritet i riksdagen. Eller att (s) och (m) gjorde upp på egen hand. Denna veckan har Göran Hägglund (kd) framstått som en av de mest konstruktiva teambildarna. Kanske skulle en riksdagsmajoritet kunna ha bildats med (kd) som en tänkt statsminister? Alla alternativ ska kunna prövas om man menar allvar med behovet av en stabil majoritet. Vi får aldrig veta om det fanns en möjlig riksdagsmajoritet denna mandatperioden eller nästa. För nu ska Sverige styras av minoritetsregeringar fram till 2022. 

INGEN OKONVENTIONELL UPPGÖRELSE
Huvudproblemet är att ingen tar långsiktigt ansvar för marginalväljarna, dvs de väljarna som är helt avgörande att knyta till sig för att en riksdagsmajoritet så småningom ska kunna skapas. Dessa väljare hoppar mellan olika partier och betraktar sig troligen som mitten eller som ganska goda socialliberaler. De som känner sig mest politiskt villrådiga är de som till sist avgör Sveriges framtid. Och det är bara med alla marginalväljarna i ryggen som en framtida statsminister kan skapa en riksdagsmajoritet och en god framtid för sina medborgare.  

Ska någon av de mindre borgerliga partierna ta ansvar för samtal med (s) så drar man med sig (m) i uppgörelsen också. Och (c), (kd) och (fp) vill antagligen undvika att (m) och (s) gör upp själva? Förresten vill väl den traditionelle (s)- väljaren inte ensidigt göra upp med den traditionelle (m)- väljaren ? Alltså prövas inga okonventionella lösningar. Alltså gör hela Alliansen upp med (s) och (mp). Det var vad som skedde i en numera välkänd decemberuppgörelse. 

ARBETA MER OCH DELA MED SIG MER
Problemet är inte överenskommelsen i sig. Problemet är framtiden. Så många politiska reformer är ogjorda. Alltför många små kommuner har svårt att skrapa ihop till välfärden där alltfler äldre behöver allt mer vård. En förväntansfull medelklass kräver bättre kollektivtrafik, mer jämställda löner, bättre arbetsmiljö och en mer meningsfull fritid. Oron i världen kryper allt närmare. Vårt välstånd hotas och alltfler inser att den svenska medelklassen kommer behöva arbeta hårdare, tjäna relativt mindre, betala relativt högre skatt och dela med sig mer. Någon politisk kraft måste snart be medelklassen dra ner på förväntningarna. Det behövs en politisk pedagog som kan redogöra för en mer realistisk framtidsbild. Samtidigt bör välgörenhetsinsatser och solidaritetshandlingar runtom i världen öka. Sverige som byggt sitt välstånd på internationellt beroende har ett extra ansvar att ta emot omvärlden med öppna armar. 

Ovanpå det behöver missnöjda landsbygdsbor, isolerade människor i förorterna och utsatta barn utan närvarande föräldrar känna ökad tillit till demokratin. Mycket snart måste en politisk kraft ta sig an alla dessa ogjorda uppgifter med övertygelse. På senare år har partierna centralt ägnat sig alltför mycket åt att vara reklambyråer, medan de lokala partiorganisationerna i bästa fall är underhuggare i dessa PR- kampanjer och i sämsta fall förtvinar alltmer. 

INGEN BEHÖVER ANSTRÄNGA SIG DE NÄRMASTE ÅTTA ÅREN
Varje politisk kraft som försöker ta sig an verkliga samhällsutmaningar kommer få svårt att omedelbart få med sig en riksdagsmajoritet. De sex dominerande partierna har bestämt att det är omöjligt de närmaste åren. Kanske är det en riktig slutsats. Kanske är decemberöverenskommelsen faktiskt ett realistiskt sätt att vinna tid. Varje block får en chans att fundera på vilka politiska reformer som ska sjösättas av en bred riksdagsmajoritet efter år 2022. Men det finns en risk att Sverige istället förlorar tid och ökar det demokratiska glappet mellan väljare och valda eftersom ingen behöver anstränga sig för att skapa en riksdagsmajoritet de närmaste åtta åren.