fredag 13 september 2013
Om Olga Jönsson, Monica Zetterlund och Anna Lindh
Året är 1924. Vi närmar oss lucia och jul. Min mormors mor Olga Jönsson har just fött sitt femte barn. Skolan där Olga jobbar som lärare till vardags har svårt att vara utan sin lärarinna. Olga vilar sig med sin nyfödda dotter över jul- och nyårshelgerna. Men i januari 1925 är hon tillbaka på skolan. För att lära andras barn att läsa, räkna och skriva.
Jag tänker ofta hur det kan ha varit för Olga att vara fembarnsmor och yrkesarbetande kvinna i mitten av 20- talet. Troligen var Olga ganska ensam med sina bryderier om kampen mellan yrkeskarriär och mammaroll. Förvärvsarbetande kvinnor var varken accepterat eller särskilt vanligt vid denna tid. Den lilla Ingeborg lämnades i famnen på sin äldsta syster Clary när mamma Olga fick kasta sig direkt från barnafödande till katedern på Myggenäs skola.
- När jag blev äldre skickade jag mors dagshälsning till min storasyster Clary, berättar Ingeborg som närmar sig 90- årsdagen och som tydligt minns uppväxten med en frånvarande mor.
- Det var Clary som tog hand om mig, inte mamma, förtydligar hon.
Förra veckan hade filmen om Monica Zetterlund premiär på bioduken. Filmens första scen utspelar sig hemma i köket i Hagfors. Den unga Monica ska förklara för sin lilla dotter att hon får fira jul med mormor och morfar medan mamma åker till New York. Där börjar Monicas livslånga dragkamp mellan hembygdens lugna vrå i Värmland och artistkarriären ute i världen. Vi får följa Monicas framgångar och motgångar, hur hon dras mellan jobbet som växeltelefonist i Hagfors och de stora scenerna runtom i världen. Ständigt med en pappa flåsande i nacken som tycker att hon ska komma hem och ta hand om sin dotter. Och samtidigt en manlig värld i övrigt som vill styra hennes karriär, bestämma var och hur hon ska sjunga och vem hon ska sjunga med.
Kvinnor tenderar att straffas två gånger, oavsett vad de väljer i livet. Stannar de hemma med barn straffas de med eftersläpning i lön när de väl kommer tillbaka till jobbet. Väljer de att jobba mycket under småbarnstiden är det många som tittar snett och anser att ekvationen är omöjlig.
Sverige har en av världens mest generösa system för föräldraledighet och kommunal barnomsorg. Ibland funderar jag på om just detta gjort svenska kvinnor till mer dubbelarbetande än i andra delar av världen. Tillgången på barnomsorg gör att kvinnor å ena sidan förväntas kunna jobba lika mycket som männen. Samtidigt är det å andra sidan ofta kvinnan som går ner på deltid för att familjepusslet ska gå i hop och det är oftare kvinnan som får hämta, lämna och vara hemma när barnen är sjuka. Och om kvinnan biter ihop och jobbar heltid parallellt med att vara familjens projektledare och "back up" så kommer snart sjukskrivningarna krypande.
Hos kvinnor stiger stressen ofta när de kommer hem från jobbet, för männen går pulsen ner när de kommer innanför hemmets dörrar. Kvinnor tänker på familjen när de är på jobbet och på jobbet när de är med familjen. Män ägnar sig åt jobbet på jobbet och åt familjen när de kommer hem. Kvinnorna är i högre grad än männen ansvariga för familjens samlade vardagsprojekt- inköp av födelsedagspresenter och kläder till barnen. Kvinnorna förbereder i högre grad än männen släktmiddagar och gör upp oftare upp schemat över logistiken mellan olika fritidsaktiviteter. Just därför är kvinnor så gott som portade från VD- poster och styrelseuppdrag i börsbolagen.
Monica Zetterlund fixade inte pressen som uppstod när hon både skulle prestera på scenen och ha tid till familjen. Tillflykten blev alkohol, först bara lite då och då via trevliga fester, sedan växte det till ett allt värre problem som till slut tog över hela hennes vardag.
Unga kvinnors sjukskrivningar stiger just nu. Svaret är inte att göra halt i frågor om jämställdhet eller avvakta med delat föräldraskap. Lösningen är att ta nya steg för att kvinnor ska kunna förvärvsarbeta utan att straffas med vare sig eftersläpning av lön eller ett dåligt samvete för att de väljer karriär. Vi kan inte både ha ett näringsliv utan kvinnor i ledande befattningar samtidigt som det är kvinnorna som sjukskriver sig mest. Vi behöver välkomna kvinnorna på arbetsmarknaden och samtidigt få fler män att ta mer ansvar för familjen.
Det blir ingen tillväxt och inga nya jobb om inte fler kvinnor får träda in i börsstyrelser och på VD- poster. Så säger EU- kommissionen just nu och förbereder därför ett direktiv om mer jämställda börsstyrelser.
Jag tänker på min mormors mor Olga igen. Hon tog på sig ansvaret att undervisa grannens ungar i svenska och matematik. Men fick skit av samma grannar för att hon inte tog hand om sina egna barn. Idag, 90 år senare, sjukskriver sig unga kvinnor för att de inte klarar pressen från en liknande typ av mobbing. Det är dags att bryta mönstret.
Ganska länge har jag hoppats på den frivilliga vägen. Men jag tror numera att vi måste kvotera in kvinnor i börsstyreler. Inte för att hjälpa kvinnorna, utan därför att vi ska få den mångfald i börsstyrelserna som krävs för att skapa tillväxt och nya jobb. En framgångsrik industrination kan inte utestänga hälften av befolkningen från att få tillträde till börsbolagens styrelser.
För ganska exakt tio år sedan slog jag på morgon- TVn för att snappa upp lite nyheter innan jag skulle hasta i väg på möten med regionens serviceförvaltning. Vi skulle diskutera arbetet med miljöpolicyn på ett möte i Mariestad. Men jag åkte aldrig på det mötet. I TV- rutan satt den välkände journalisten KG Bergström i svart kostym. Jag var höggravid, oerhört trött och höll på att falla ihop av tårar när jag ganska snabbt förstod vad den svarta kostymen betydde. Jag hade hört korta nyheter om en knivskadad Anna Lindh kvällen innan, men då fanns det inte i min sinnevärld att en utrikesminister skulle kunna knivhuggas till döds mitt under en valrörelse i Sverige. En kvinna som hade gjort allting rätt och varit förebild för så många andra kvinnor var död. Jag kunde inte uthärda vreden och sorgen den där septembermorgonen. Jag delade inte alls Anna Lindhs åsikter. Men på något sätt hade jag alltid känt igen mig i henne. Hon var första kvinnan i SSU. Jag var första kvinnan i CUF. Jag minns också minnesstunden när Ingrid Pettersson var död. Även då var jag gravid- det måste ha varit kring millenieskiftet, trött och därför säkert extra känslig. Ingrid Pettersson kunde ha blivit första kvinnan i CUF redan på 80- talet. Och de fanns fler som skulle kunna ha släppts fram; Helena Nilsson, Marie Wilen eller Ann Pettersson. Men andra stod i vägen. Sverige har inte råd att ställa sig i vägen för kompetenta kvinnor. Bryt mönstret genom kvotering av kvinnor i börsstyrelser och påbörja samtidigt arbetet med fler pappamånader så vi kommer någon vart med jämställdheten!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar