söndag 8 september 2013

Mellan Backamo och Damaskus. Om lokal ekonomi och globalt ansvar.

Det var länge sedan jag pratade så mycket politik som idag. 
Eller tvärtom ska jag säga; det var länge sedan jag lyssnade till så många  politiska inlägg. Mitt på åkern invid de gamla regementsbarackerna på Backamo, bland korvförsäljare, bokbord och kaffestugor i ett folkvimmel på uppskattningsvis 20 000 flanörer i en underbart sensommarväder hade Centerpartiet slagit upp ett tält idag, ställt fram en liten grönklädd bardisk,  lagt fram material om kyrkovalet nästa vecka och även laddat med några broschyrer om EU- valet nästa år. Få ville prata direkt om kyrkoval eller EU-val.  De flesta som stannade till vid tältet ville göra några enkla allmänna inlägg och säga sitt hjärtas mening om lite allt möjligt. Jag har funderat ikväll  om det finns något gemensamt i budskapet från alla dem som fällde några kommentarer i Centerpartiets tält. 




På väg till Backamo med kaffetermos och valbroschyr i handen.
Det blev en ovanligt trevlig pratstund om stort och smått,
sådant som kyrkoval och EU-val egentligen handlar om.

En  pensionerad polis från Stenungsund som sadlat om till bonde i Frändefors promenerar längs gatan där Centerpartiet har sitt tält. Jag känner genast igen honom och hälsar. Han bekräftar att han lagt politiken på hyllan efter en period som partipolitiskt aktiv.  Han gör gärna analyser av samhällsutvecklingen och han har slagits av skillnaderna mellan Göteborgsregionens expansion och Dalslands utarmning. 
- I Stenungsund ser man lyftkranar överallt och det byggs en del, men i Frändefors går människor med sänkta huvuden, säger han lite missmodigt. Omvänt tycker han att anonymiteten har brett ut sig i södra länsdelen. - Stenungsund har storstadsproblem idag. När jag började mitt jobb i Kungälvs polisdistrikt kände alla varandra. Idag är det så många nyinflyttade människor, betonar han.  På en ort är expansionen en baksida och på en annan ort- det är inte särskilt långt mellan Stenungsund och Frändefors- är bristen på expansion det stora problemet, tänker jag för mig själv sedan han promenerat vidare  i sensommaren. 

En yngre kille i keps och rödmosiga kinder kommer fram. Man ser att han söker efter någon att prata med. Han visar sig vara köttbonde från Ucklum som är fly förbannad på myndigheternas klåfingrighet och överdrivet petiga djurskyddstillsyn. Och han ger exempel på djurtillsyn där länsstyrelsen gör återbesök vid uppemot 50 procent av djurenheterna i länet för att kontrollera djurhållningen in i minsta detalj för att i slutändan ändå bara underkänna ett par procent. Den unge bonden undrar om skattebetalarna verkligen vill betala denna rigorösa kontroll, istället för att tillsynen utövas på ett billigare sätt och framför allt med mer realistiska metoder. Trycket på en sårbar djurägare blir också oproportionerligt stor, menar han och berättar att en bonde i hans grannskap nyligen tog sitt liv på grund av pressen från myndigheterna- Jag tillhör inte dem som klagar i första taget, men vi är många jordbrukare som snart inte orkar längre, säger han uppgivet. 

Jag lyssnar på ytterligare en person från Ucklum, som tycker att kommunpolitiken spårat ur när skattemedel används till nya båtbryggor i centralorten samtidigt som underskotten i den kommunala budgeten tvingar fram nedläggning av Ucklums skola. Själv har han valt att lämna politiken, understryker han och efterfrågar mer civilkurage. - Alla förstår att politik handlar om kompromisser, men jag skulle önska en annan inställning, rakryggade förtroendevalda som vågar stå för sin sak, säger han med eftertryck. 


Inne i Centerpartiets tält pratar jag med en entreprenör från Tjörn som väntar på en pacemaker från sjukvården sedan han fått beskedet att hjärtmusklerna är utslitna. Vi pratar om eventuella löften att få förtur för ingreppet. Att vänta för länge på en pacemaker är ingen lek, konstaterar vi.
 - Jag ska göra en skiktröntgen först, sedan blir det nog en pacemaker, förtydligar han. 
Och han börjar berätta om sitt långa yrkesliv. Jag tappar räkningen när han berättar om erfarenheterna i det sjätte eller sjunde jobbet. Det är lätt att förstå att här blir det en pacemaker därför att han jobbat och fortfarande jobbar för mycket.
 - Idag fick jag ett samtal från en kund som undrade om jag kan ta en körning till Hagfors, men läkarna säger att jag måste ta det lugnt, säger han och lutar sig tillbaka i campingstolen i  Centerpartiets partytält.  - Man ska slita ut en generation i taget, tillägger han ironiskt. 
Jag blir överrumplad över hans brutala uttryckssätt och distans till sjukdomstillståndet. Människor med sådan självdistans gör mig nyfiken. 
- De som är yngre behöver väl inget göra. Slit ut oss först, fortsätter han med en glimt i ögat och samtidigt väl medveten om att udden är riktad mot politiken. Det är inte bara eventuell lättja i den yngre generationen som han raljerar med. Han blottlägger också näringspolitikens, utbildningspolitikens och arbetsmarknadspolitikens oförmåga att hänga ihop. Hur ska de som har jobb och lång erfarenhet av arbetslivet kunna dra ner på takten och istället veva igång dem utan både utbildning och arbetslivserfarenhet.  


Jag småpratar med Bertil, ytterligare en invånare med bostadsadress Tjörn som är i Backamo för att passa bokbordet hos Bygdegårdarnas Riksförbund. Bertil visar sig vara skolkamrat till min mor och han berättar att de gick i samma klass i folkskolan. - Men alla vill inte läsa vidare. Jag tillhörde dem som gick till yrkesskola efter folkskolan, berättar han och efterfrågar mer av yrkespraktik också i dagens skola. Jag håller med och berättar att ersättningen för företag som tar emot lärlingar nu höjs igen för att möta behovet. 

En generation av yrkesarbetetare har nästan slitit ut sig och en annan generation har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Samtalen vid Centerpartiets tält handlar också om invandring.
 - Det får man ju inte säga, men de skapar problem, säger någon i folkvimlet utanför tältet. 
Det intressanta är att i samma andetag som vi människor klagar på avfolkning och utarmning eller i samma stund som vi vittnar om att många äldre behöver avlösning på arbetsmarknaden på grund av en utsliten kropp är många medborgare också tveksamma till fler invandrare. 

Jag slås av upplevelserna från tunnelbanan kring Stockholmsförorter som Skärholmen och Fitja där jag befann mig  i går eftermiddag. En skola i Hallunda var slutmålet så jag åkte förbi alla förorter längs den röda tunnelbanelinjen, nästan ända ut till Norsborg där det hölls en minnesstund för en vän som gått ur livet alltför hastigt. På tunnelbanan dit sitter jag intill tre uppspelta tonårstjejer. De pratar om hur de ska få i hop logistiken inför eftermiddagens idrottsträning och fredagskvällens nöjen. En av tjejerna är ganska lättklädd i linne och shorts, medan en annan är klädd i långa byxor, långärmad tröja och slöja som täcker allt utom ansiktet. Ganska snabbt förstår jag att det är tjejen i slöja som är ledaren i gruppen. Hon redogör för de andra två om schemat för eftermiddagen, medan hon viftar med nycklar till en lokal där de ska hålla till, betonar hur trevligt det kommer bli under kvällen och dessutom avbryter hon sin egen genomgång vid ett par tillfällen och säger till den lättklädda tjejen att sitta ordentligt på sätet och inte slänga upp benen "som om du vore hemma".  När jag ser den beslöjade tjejen styra upp samtalet, hålla information om kvällsaktiviteterna och dessutom agera morsa åt de två andra tänker jag för mig själv; detta är väl just det ledarskapet som farbröderna på Backamo efterfrågade idag ?! Det är inte säkert att civilkurage kommer från det hållet man först tror. 

Jag blir uppmanad att skriva på ett upprop från Amnesty International när jag får några minuter stiltje vid Centerpartiets tält i Backamo. Det är en handfull kvinnor vid bokbordet intill som hängt på sig västar med slagord om mänskliga rättigheter. De är på jakt efter namnunderskrifter mot våldet som följer i krigets kölvatten. Just idag, när världens ögon riktas mot Syrien, är intresset för dessa frågor ganska stort. Jag skriver på uppropet om att stoppa krigföring med kemiska vapen och att få stopp på våldtäkter mot kvinnor, som nästan alltid följer i spåren av ett krig. Vi byter några ord om krigföring, om kemiska vapen och resonerar om FN- sändebudet och svensken Alf Sällbergs uppdrag i Damaskus. 

Jag funderar också hur alla de goda krafter jag möter på Backamo, från aktivisterna i Amnesty International till pensionerade politiker kan hjälpas åt att ta hand om alla syrier som nu anländer till Sverige. Ge dem jobb genom att de avlastar entreprenörer med utslitna hjärtmuskler. Får syrierna försörjning, kan de också betala skatt och bidra till intäkter i exempelvis Stenungsunds kommun så att Ucklums skola kan vara kvar.
- Det finns drygt 70 tomter i Ucklum som står och väntar på att någon ska flytta dit, säger en av herrarna jag samtalar med idag. 


Och egentligen är nedläggningen av Ucklums skola ungefär samma som hotet mot bonden.  I Ucklum finns inte tillräckligt många invånare som kan dra runt den lokala ekonomin så att tillräckliga skatteintäkter kommer in för att finansiera skolan. Eller också är det som en av mina samtalspartner i Backamo idag trodde, att pengarna har gått till att bygga båtbryggor vid Stenungs torg. 

Om bonden inte får förutsättningar för att skapa lönsamhet utan tyngs av pålagor så läggs jordbruket till slut ner. Nedläggningen i sig är inget problem, det är följderna som till slut blir extrema.
 - Buskarna breder redan idag ut sig på ängar som egentligen borde hållas öppna och när strövområden skräpas ner-  vem ska ta hand om det, undrar bonden jag talar med. 

Paradoxen är att när bonden packar ihop sitt företag  finns en sorts tillväxt kvar på åkern eller i skogen som ingen längre anser sig behöva för sin försörjning och när Ucklum skola lägger ner sker det därför att en annan sorts tillväxt (befolkningstillväxt) helt saknas. På landet sker en tillväxt av jord och skog som ingen bryr sig om och i staden sker en befolkningstillväxt som inte alltid är hållbar. 

Låt alla bli bönder i Ucklum så har vi jobb och gemenskap åt alla, säger någon. Så enkelt ät det förstås inte. Men med en expansion i Göteborgsregionen finns det trots allt större chans att även Ucklum växer. Det troliga är att ledarskapet i ett samhälle både måste satsa på en allmän expansion i en större region och därutöver styra resurser till orter som Ucklum tills dess att den lokala ekonomin kommer på fötter. Då krävs det dels beslut av typen mindre pålagor och lägre skattetryck och dels beslut som gör det attraktivt att bo i Ucklum eller för den delen i Frändefors. Det troliga är att vi pratar om en kombination av civilkurage och ett nytt ledarskap som å ena sidan pekar ut vart expansionen ska ske rent geografiskt och solidaritet å andra sidan där vi omfördelar resurser dit behoven är som störst. 

Uppgiften är givetvis inte enkel för nya invånare, som vare sig kan språket eller har en yrkesutbildning när de kommer. Dessutom är de sargade av kriget och behöver olika sociala insatser. Den svenska byråkratin ska kanske sätta dem på flyktingförläggning, låta dem vänta på uppehållstillstånd och arbetstillstånd och skapa nya osäkerheter i deras liv, även om Integrationsverket nu säger att alla syrier ska få permanent uppehållstillstånd. 
Men en sak är säker, Ucklum och Frändefors behöver nya invånare. Som föds där eller flyttar dit. Och den åldrande befolkningen i Sverige vill kliva av arbetsmarknaden med vetskap om att det finns tillräckligt stor befolkningstillväxt som kan dra in skatteintäkter till sjukvården. 

Hur ska vi forma ett utbildningssystem där entreprenören från Tjörn kan lära upp de nyanlända syrierna, tänker jag för mig själv när jag promenerar ut från Backamoområdet. Solen står lågt och de största folkmassorna har redan lämnat Bohus bataljon för att slå sig ner i hemmets lugna vrå med lite nyinköpta livsmedel från någon av de många lokala bönderna. Hur ska vi förmå alla medborgare att göra sina hushållsinköp efter ett mönster som liknar utbudet på Backamo varje dag, tänker jag för mig själv när jag trängs i kön till försäljningen av den lokalproducerade korven och det hembakade brödet. Om alla köpte lokalproducerad honung, efterfrågade kött från kossor som betat på ängar i närheten,  säsongshandlade grönsaker och satsade på kvalitetsmöbler från svensk skog skulle bönderna i. Ucklum inte behöva känna sig så pressade. Då skulle de både kunna vifta bort myndigheterna när de överdriver djurtillsynen och våga välkomna dem när de vill ha myndigheternas hjälp. Myndigheterna är egentligen bara ett problem när de ekonomiska villkoren tryter, när känslan av ödslighet och avfolkning breder ut sig och efterfrågan viker. Är vi tillräckligt ihärdiga och köper lokalt producerad mat kommer myndigheternas överdrifter att kunna trängas tillbaka och då kan tillväxten öka i samhällen som Ucklum. Då finns det också större förutsättningar att möta framtiden med ett öppet sinne och ha ett globalt förhållningssätt. Men när oförståelsen för den lokala ekonomins förutsättningar kläms åt genom en överdriven byråkrati då gror också misstänksamheten mot exempelvis invandring eller flyktingmottagande. 

Det kändes som en gåva att få stå mitt i den lokala myllan i Backamo idag och ömsom prata om denna lokala ekonomi som trängs tillbaka av stelbenta regler och ömsom lyssna på upprop för att stoppa globala övergrepp. Lokala och globala övergrepp tränger tillbaka människor. Lokal och global öppenhet får människor att växa. Lokal öppenhet är kanske just det som kyrkovalet handlar om nästa vecka. Och global öppenhet är just vad EU-valet handlar om. 


2 kommentarer:

  1. Idag skriver du i GP: "Det är glädjande att resandet med tåg, bussar och spårvagnar ökar. Vi behöver fler som åker kollektivt för en trevligare innerstad utan onödiga utsläpp, köer och buller."

    Åker du själv kollektivt? Eller kör du bil?

    SvaraRadera
  2. Jag åker kollektivt så ofta jag kan. Men det går inte alltid bussar där jag bor. Tar då bilen till Ljungskile och tar bussen därifrån. Ska jag till Vänersborg tar jag oftast bilen. Ska jag till Göteborg är det lättare att åka buss/tåg.

    SvaraRadera