Om övergivna platser och platser som får nytt liv

Nästa vecka presenterar min favoritlärare från Göteborgs Universitet ännu en utställning. Han heter Jan Jörnmark och har skrivit böcker om övergivna platser. Hans infallsvinkel är dels att beskriva de ekonomisk- historiska faktorer som leder till att platser överges. Jörnmark lägger dels stor kraft på att gestalta de övergivna platserna i bild. Dessa bilder skapar dramatik för ögat. En övergiven industri eller en ödelagd stad ger en känsla av hur drastiskt livet förändras för de människor som blev arbetslösa och som tvingades flytta när nedgången kom. Man kan se kapitalförstörelsen i de övergivna fabriksbyggnaderna eller ödelagda bostäderna med blotta ögat.

Övergivna platser kan vara ganska brutala,
menar Jan Jörnmark. Häromdagen stannade
jag själv till vid en övergiven plats, inte långt från Uddevalla.
Traktorn har aldrig ställts in garaget intill, utan står
kvar,  precis som om platsen övergetts från en dag till en annan.
Troligen är det ett tag sedan någon bodde här,
eftersom flera av fönstren spikats igen.
Men glödlampan hänger kvar där utebelysnigen
en gång lyste upp ett aktivt jordbruk. 

För en tid sedan hörde jag Jan Scherman föreläsa om samma sak, fast utifrån ett lite annat perspektiv. Han pekade på tendenser han upplevt i närheten av sin egen sommarbostad några mil utanför Linköping. Han hade identifierat en rörelse bland andra sommarboende eller delårsboende. Folk stannar kvar lite längre i sommarstugan på hösten i takt med att storstaden växer allt längre ut på landsbygden och i takt med att kommunikationerna förbättras. Människor går samman för att fixa hembygdsdagar och loppmarknader i den nedlagda skolan. Så småningom bestämmer sig kanske några sommarboende att varaktigt bli kvar på lantstället, starta en friskola och med enkla medel göra det möjligt att bo på orter som några år tidigare var dömda till avfolkning.

På det övergripande planet sker en sådan utveckling som Jan Jörnmark för sin del och Jan Scherman för sin del identifierar. Orter och bygder monteras ner smygvägen, det sker så sakta att de som lever mitt upp i utvecklingen inte märker hur befolkningen minskar. Så en dag sker den definitiva nedläggningen. En butik, en skola eller någon annan serviceinrättning stänger.

På kommunkontoren runtom i Sverige sitter politiker och tjänstemän som ser utvecklingen varje dag. Lite mindre skatteintäkter i år också och även nästa år, konstaterar kommunalrådet när han eller hon ska få i hop budgeten. Något år planar befolkningsstatistiken ut, för att ta fart utför igen efter ett par år. En del kommuner löser kortsiktigt frågan genom höjd skatt. Konsekvensen blir att allt färre  skattebetalare ska betala mer för samma välfärd eller i värsta fall ökad skatt för exempelvis en kommunal skola som har allt svårare att få ihop fulla klasser i varje årskull och även problem med att rekrytera behöriga lärare. Sverige kantrar!

Socialdemokraternas plan var en allt starkare koncentration av befolkningen till Stockholmsområdet. Redan på 1970- talet fanns planer för hur Stockholms stad skulle uppnå 2,5 miljoner invånare före år 2000. Dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin lade dessa planer i papperskorgen. Samtidigt fanns det säkert en tanke med socialdemokraternas hårdhänta politik för folkomflyttningar. Tätare städer med storskaliga bostadsprogram skulle göra det enklare att snabbt öka den materiella standarden hos folket, helt enkelt. Ledordet var modernisering och rationalisering.
Tankemönstret lever kvar på många håll i det svenska samhället. Lägg ner skolor med alltför få elever och låt allt färre invånare i allt mindre kommuner klara sig bäst dom kan, är beskedet som kommer på pränt i många kommunstyrelserum idag.

Hälften av landets kommuner tappar invånare. Det betyder att hälften av landets kommuner har svårigheter att upprätthålla skolor, äldreomsorg, barnomsorg och övrig service på en nivå som dess invånare har rätt att kräva.

Jan Jörnmark visar i sin forskning att även kommuner med en växande befolkning har problem med välfärden. I vissa stadsdelar i Göteborg har inkomsterna minskat de senaste tjugo åren. Förorterna minskar sina inkomster därför att det inte sker en tillräcklig omfördelning inom storstäderna. Och de små kommunerna tappar inkomster i takt med att folk flyttar därifrån.

Nu har storstädernas jakt på expansion tagit fart igen. Stockholm siktar åter på att bli en två- miljoners stad. Göteborg måste kunna matcha jakten på ökad befolkning på något sätt. Befolkningen i Göteborg är för liten för att de globalt verksamma företagen i området varaktigt ska ha tillgång till kvalificerad arbetskraft. Malmö rider på en positiv våg av gränssamarbete med Köpenhamnsregionen och av att befinna sig i en Skåneregion där alla kommuner ökar sin befolkning. Värre är det i mellersta och norra Sverige. Samtidigt är möjligheterna större på landsbygden än någon annan stans i Europa. Jag samtalar med Bo Norrman i Göteborg. Han pekar på att potentialen i exempelvis Värmland är större än i Göteborg. Helt enkelt därför att Göteborg står under vatten om några decennier och Värmland sitter dels på naturresurser som ska hejda klimatförändringarna och dels kan upprätthålla ytor för boende, fritid och arbete som storstäderna kommer få ont om. Göteborgs tillgång till nya ytor kommer vara slut ungefär är 2097, menar Stefan Hellstrand som är ekostrateg och forskare i naturresurshushållning.

Ett konkret exempel är Kils kommun som jag berättat om tidigare på denna blogg.
Stefan Hellstrand menar att Kil är ett exempel på hur en ort tar tillvara de resurser som finns naturligt på orten. Försäljning av bär och svamp samt styckning av lokalt producerat kött är några verksamheter som jag studerade när jag besöker Kil för en tid sedan. Kommunledningen i Kil är övertygade om att en ökad fokusering på denna typ av näringsliv ökar ortens ekonomiska bärkraft. Kil är en av mycket få kommuner i Värmland som idag ökar sin befolkning.

En av Jan Jörnmarks slutsatser är att en mängd regleringar har lett till att storstäderna växt på bredden, istället för på höjden. Bostadsområden och affärscentrum kryper allt längre ut på landsbygden. Där är kvadratmeterpriset lägre. Regleringar av innerstädernas grönområden, regleringar av kustkommunernas stränder, regleringar av skogen samt regleringar av hagar och ängar gör att vi frestas att låta storstadens expansion ske på produktiv åkermark. Motorvägar, industrimark och bostadsområden ska alla samsas på markytor runt de stora städerna. Förortskommunerna har svårt att klara pressen, medan innerstäder utarmas och landsbygden glesas ut alltmer.

Nu säger miljöpartiet i en debattartikel i Dagens Nyheter att de vill debattera frågan om regionala obalanser med Centerpartiet. Det blir en spännande diskussion. Miljöpartiet älskar regleringar och skattehöjningar. Det är knappast det som landsbygden behöver. Samtidigt är det inte debatten om skattehöjningar och regleringar som avgör landsbygdens möjligheter framöver. Därför att landsbygdens framtid avgörs av just de faktorer som socialdemokraterna använde som argument för folkomflyttningar på 1970- talet, nämligen argument om hur välstånd skapas. Välstånd skapas inte av regleringar och skattehöjningar. Men välstånd skapas inte heller av enbart skattesänkningar och avregleringar. Och landsbygden kan bara utvecklas om någon pekar ut vägen för ökat välstånd. Själv är jag övertygad om att välstånd skapas om varje stad tar ansvar för sitt eget omland. Det omlandet varierar beroende på hur staden utvecklas och tvärtom. Varje stad är en spegelbild av sitt omland och tvärtom. Om Stockholm växer kan dess omland växa. Om Göteborg växer kan dess omland växa. Och besluten för den dynamiska samhällsplanering som krävs för att forma dessa regioner måste fattas regionalt. Jag är övertygad om att verklig landsbygdsutveckling bara kan ske om vi etablerar regioner i Sverige som tar sin utgångspunkt i de förutsättningar som varje region har. Och som tar sats i de dilemman som tex Jan Jörnmark beskriver i sin forskning och som Jan Scherman identifierat i sin vardag.

Miljöpartiet har inte en chans i en debatt om landsbygdens villkor. De har en föreställning om att alla ska bo i stan med sin cykel och sina promenadstråk. Men de har betydligt förre idéer om hur staden ska växa i symbios med sitt omland. De har överhuvudtaget inte funderat på hur exempelvis en 24- meters långtradare med skogsråvara från Moelvens sågverk i norra delen av Dals-Ed ska ta sig fram till de delar av världsmarknaden som allra mest skriker efter ersättning till oljan. De vill införa kilometerskatt, avsätta mindre resurser till vägar och öka regleringarna i skogen. Med miljöpartiets politik kommer Moelven inte att varaktigt kunna skapa tillväxt och utvecklingskraft i orter som Dals Ed.

En av de viktigaste utvecklingsinsatserna för orter i Dalsland är skapandet av Västra Götalandsregionen. Det garanterar en omfördelning av skattekraft till Dalslands fördel och det garanterar ett utbud av hälso- och sjukvård som det lilla landskapet inte hade klarat på egen hand. Även för staden Göteborg är bildandet av Västra Götalandsregionen en fördel. Staden får möjlighet att marknadsföra sig och vända sig ut i världen med en större region i ryggen. Göteborg är en mindre stad i världen än vad Västra Götaland kan vara. Västra Götalandsregionens räckvidd är ungefär den arbetsmarknad på idag 1,6 miljoner invånare som Göteborg behöver för att växa. Miljöpartiet var emot bildandet av Västra Götalandsregionen med motiveringen att regionen blir för stor. Men en liten ort som tappar sin befolkning behöver en stor region att luta sig emot, att växa tillsammans med och att lösa viktiga samhällsutmaningar ihop med. I Thorbjörn Fälldins första regeringsförklaring i oktober 1976 kan man läsa att länsdemokrati ska införas. Länsstyrelsernas lekmannastyrelser ska helt övergå till landstingen. Tre län i norra och mellersta Sverige vill införa länsdemokrati och hade fått preliminärt ja av regeringen, men för bara några veckor sedan meddelade inrikesminister Stefan Attefall, ivrigt påhejad av finansminister Anders Borg, att det blir avslag på en sådan begäran från Västmanland, Västernorrland och Norrbotten.

Sverige lider av att de flesta partier i Sverige alltjämt eftersträvar en stark stat som styr och ställer över sina invånare, antingen genom regleringar och höjda skatter eller genom ointresse för självstyre och regionalisering. Det är denna centralisering som dels skapat ödelagda lokalsamhällen som dels gjort oss oförmögna att möta globaliseringens krav på konkurrenskraft och specialisering.  Ökat självstyre och regionalisering skulle vi kunna lindra den kris som Jan Jörnmark gestaltar och ta tillvara på de ekonomiska värden som går förlorade när industrifastigheter töms och bygder överges.

Länk: Jan Jörnmark