Om en silverskål och ett piano i mahogny

Året är 1933 och min morfars far Albin fyller 60 år. Idag skulle han ha fyllt
140 år. Egentligen är det hans far, Bernt, som jag har att tacka för att vår släkt
levde vidare. Bernt kom hem från de sju haven 1872 och räddade föräldra-
hemmet från misär. 

Idag skulle min morfars far Albin Andersson fyllt 140 år. Han var lite av släktens ikon där han hängde på ett stort porträtt intill kassaskåpet på morfars kontor. 

Han dog när mamma var sex år och jag har förstås inte träffat honom. Men morfar har berättat många historier om sin far. I går kom jag till insikt om min förfaders jubileum. Jag letade efter ljusstakar som skulle putsas upp inför jul och ramlade på en silverskål som stod intryckt i ett köksskåp. Efter lite gnuggande med silverputs kunde jag skymta inskriptionen på skålen från hans 60- årsdag. Den hade överlämnats av Valla kommunalfullmäktige på högtidsdagen 1933. När jag letade på nätet idag efter fler spår från min morfars far hittade jag en bild med ytterligare presenter just från hans 60- årsdag. Han sitter tillbakalutad i ett hav av blommor, tavlor och silverföremål. Då hade han suttit ordförande i kommunalnämnden i Valla sedan 1909 så det kanske var på sin plats med en silverskål till jubilaren. 



När jag pratade med mamma idag hade hon kommit till samma insikt om sin farfars stora dag. Och hon hade också sökt efter fotspår från hans storhetstid på 30- talet. 
- Han var häradsdomare, berättar mamma.

Jag letar vidare på nätet och får bekräftat att hovrätten i Göteborg inte etablerades förrän 1948 och innan dess skötte häradsrätterna i Strömstad, Uddevalla och Orust- Tjörn om ärenden för bohuslänningar som kommit i konflikt med rättvisan. Häradsrätten för Orust- Tjörn låg först i Svanesund, från 1910- talet i Varekil och på 30- talet i Stenungsund. Enligt skrifter från Tjörns hembygdsförening var det just Albin Andersson i Myggenäs som var häradsdomare. Och kommunalnämndens ordförande i 30 år samt riksdagsledamot en kort period på 20- talet. 

Men det var på ett hår att Albin Andersson blev född över huvudtaget eller växte upp just i Valla församling på Tjörn. Hans far, Bernt Andersson, hade till en början helt andra planer än att bli bonde i Myggenäs. Som 14-15 åring lämnade han hemmet för att gå till sjöss. Eller också fanns det inget val för den unge Bernt. Hans mor, min morfars farfars mor Petronella dog i barnsäng ungefär samtidigt som Bernt gav sig av. 

Först gick min morfars farfar på skutor på Vänern där han lastade timmer, senare gick han ombord på Englandsbåtar och fick bland annat uppleva en förlisning utanför Nordnorges kust. 
- Båten bröts sönder i svår storm och besättningen fick gå i lillbåten. Väl i land gick några i besättningen upp på en bergstopp och fick se ett kyrktorn, vilket förvissade dem om att de kommit till en bebodd plats. De hittade en bondgård där bondmoran omedelbart satte i gång med eldning, tog fram torra kläder och bar in halm som breddes ut i storstugan. Den norska bondfrun sände också ut folk som hämtade resten av besättningen som försökt rädda båten från att bli sönderslagen,  berättar min morfar Bertil Andersson som också skrivit ner en del minnen från sin farfar Bernt Andersson.


Men Bernt Andersson skydde inte havet efter förlisningen i Norge. Istället drog han i väg på längre turer. Morfar brukade berätta att hans farfar såg Santos och firade jul i Rio de Janeiro år 1865. Och när han mönstrade av från briggen Alida efter den turen som varade drygt ett år kvitterade han ut 174 riksdaler och 79 öre av befälhavare Sönnerberg. Det blev även en tur till Australien för den unge Bernt. Han ligger i Port Adelei i södra Australien för att därefter dra vidare till Sydafrika. Den 14 juli år 1867 skriver han ett brev från Port Elisabeth hem till familjen på Tjörn. Då har han lastat risgryn och ull sedan i maj som ska fraktas vidare till London. Han berättar att han räknar med att komma till "det nöjesfulla England" i oktober, men innan dess ska han alltså gå tre månader över öppet hav och " det är en sjömans lott att ofta bliva prövade av faror och olyckor". Efter ankomsten till London funderade Bernt på att gå runt Kap Horn och han var även sugen på att se Kalifornien. Sagt och gjort, i början av 1868 lämnar han England med riktning mot Kap Horn vid Sydamerikas sydspets och tar sig till Kalifornien där han går i land och tar jobb som skogshuggare. På den långa resan till sjöss passar han på att plugga engelska som han lärde sig flytande. Skogshuggarjobbet var inte enklare än sjömanslivet, tvärtom inträffar många olyckor. Bernt har berättat för sina barn och barnbarn om träd med en omkrets stora som dansbanor som fälldes och föll över arbetskamrater som skadades och dog. 

År 1872 bestämmer sig min morfars farfar Bernt Andersson för att återvända hemåt. I mars skriver han ett brev från San Francisco som han avslutar med orden "...nästa nyhet ni får höra från mig blir väl från Göteborg." Bernt som snart fyller 27 år har varit hemifrån under några av de värsta missväxtåren i Sverige. Den äldste brodern håller på att tappa greppet om föräldragården.

 - Hela familjen levde i misär och Bernts bror Anders hade gett sig kast med ett suplag för att häva sina bekymmer, berättade min morfar för mig och mina kusiner när vi hälsade på som barn.

Det var spännande att höra historien om hur min morfars farfar kom hem efter resor i Sydafrika, Australien och Sydamerika, hur han återuppbyggde gården och blev förtroendeman i Valla kommunalnämnd. Bernt var både kommunalman och landstingsman och hans son Albin som alltså skulle fyllt 140 år just idag blev också förtroendeman. Albin gifte sig med Maria, men vigseln höll på att bli inställd för när Albin skulle skjuta salut med en liten kanon timmarna innan själva ceremonin gick något snett och han sköt sönder handen. En sjukvårdskunnig fick tillkallas och såga av den söndertrasade handen. Vigseln fick förrättas från Albins säng. 

Utöver silverskålen som jag putsat upp idag och placerat på en central plats har jag ytterligare ett föremål som påminner om min morfars far, nämligen ett piano. Pianot har jag klinkat på i alla år där det stått hos min morfars syster Isabella, som bodde på den gården som hennes far förvaltade efter att hennes farfar kom hem från de sju haven och räddade fädernegården. När Isabella dog fick jag ärva det. Pianot har fått följa med på mina resor till Uddevalla, till Stockholm och tillbaka till Uddevalla igen. Flyttfirmor ska alltid ha extra betalt när det är piano med i flyttlasset och under de senaste två åren har jag låtit stämma det tre gånger får att kunna behålla den fina klangen från en äkta Billberg. Men det är långt kvar innan jag lagt lika mycket pengar på det piano som min morfars far Albin Andersson gjorde. Han beställde det för en kostnad av 1 800 kronor från Aktiebolaget Förenade Orgel- och pianofabriker i Göteborg och lät frakta instrumentet på båt till Tjörn. Fraktsedeln finns kvar och jag fick den av min mamma för en tid sedan. Där kan man läsa att Albin Andersson i Myggenäs dessutom betalade 18 kronor för transporten när pianot anlände ångbåtsbryggan i Höviksnäs den 14 augusti 1925. Man bör betänka att Albin inte själv kunde spela på detta piano som var gjort av mahogny och elfenben. Nog var han en hedersman, min morfars far Albin Andersson, men egentligen var det hans far, Bernt Andersson som skapade förutsättningar för både silverskålen och pianot. 

Om svåra beslut och enkla lösningar

Det är lördag förmiddag i början av oktober 1992. CUFs förtroenderåd ska samlas. Alla distriktsledningar runt om i landet har rest med tåg från Sveriges olika hörn. En del har således gått ur sängen redan på småtimmarna denna oktobermorgon. De anländer med en entusiasm som man bara ser hos unga och oförstörda politiker.

Vi var en generation av unga centerpartister
som var med och tog ansvar under
krisuppgörelsen 1992. Centerpartiet satt i regering
och vi skulle försvara exempelvis karensdagar och
minskade bostadssubventioner. Ingen lätt uppgift. Men krisen öppnade
också möjligheter för att börja betala av på miljöskulden.
Koldioxidskatter slog igenom som verktyg i
miljöpolitiken.  Ytterst var krisuppgörelsen ett sätt att försvara demokratin.
Den uppgörelse som i dagarna slutits mellan socialdemokraterna
och sverigedemokraterna är snarare populismens uppgörelse.

Ett hundratal förtroendevalda i begrepp att sammanfatta ungdomsförbundets roll under det första regeringsåret. Och de ska blicka framåt, formulera en idé för resten av 90- talet. 

Samtidigt vilar det något tungt över den ganska lilla och mörka lokalen i en stad i mellersta Sverige där jag också befann mig för drygt tjugoett år sedan. Jag hade just brutit en förlovning, flyttat från Uddevalla tillbaka till barndomsmiljöerna i Kungälv och var nyvald vice ordförande i CUF. Centerpartiet hade suttit i regering i drygt ett år och Sverige befann sig i en av de mest bekymmersamma lägena sedan krigsåren. På löpsedlarna kunde vi läsa om riksbankschefen Bengt Dennis ageranden och kvällstidningarna gjorde allt för att öka dramatiken i samma ögonblick som räntekurvorna pekade på 500 procent. Jag hade knappt börjat studierna på Handels i Göteborg, men anade vad siffrorna betydde för studenter och barnfamiljer med huslån och andra skulder. Själv var jag inhyst i ett kollektiv i Älvsjö vissa perioder för att ha en övernattningsmöjlighet medan jag filade på valprogram inför valet 1994 ihop med Helena Nilsson, Andreas Carlgren, och dåvarande partisekreteraren Åke Pettersson. Dessutom bodde jag en andrahandslägenhet i Kungälv för att ha en bostad de dagar jag bevakade aktuella frågor åt Kungälvs-Posten. För ögonblicket var jag nöjd över att ännu inte tagit steget att köpa en bostad. Några kompisar hemma i Kungälv hade förvärvat bostadsrätter och villor och de tvingades nu se på hur räntorna steg medan marknadsvärdet på bostaden minskade. Jag befann mig alltså på CUFs förtroenderåd för att tillsammans med ordföranden Ola Jonsson (senare Alterå) och övriga i CUF:s ledning hålla ihop diskussioner om samhällsutvecklingen. Ola hade, via rapporter från (c)- ledningen, noga följt några dramatiska dagars samtal mellan dåvarande statsminister Carl Bildt och oppositionsledaren Ingvar Karlsson. I CUF hade vi konstaterat att det i praktiken var finansutskottets ordförande Per- Ola Eriksson (c) som fått uppgiften att hålla ihop nödvändiga överenskommelser mellan regeringen och oppositionen.  

Avgörande för att få de båda regeringsalternativen att prata med varandra var förstås det allvarsamma läget. Partiledaren tillika den nyvalde miljöministern Olof Johansson hade talat på en stämma i mitt hemdistrikt Bohuslän tidigare det året. Det som fastnat mest i mitt huvud från det tillfället var att statens budget gick med underskott på 250 miljarder varje år!! Under hela 80- talet hade sjukförsäkringen gått med underskott, men nu när folk var arbetslösa i högre utsträckning minskade utbetalningarna något i sjukförsäkringarna och istället strömmade miljarderna ut för bl.a. arbetsskadeförsäkring och arbetsmarknadsåtgärder. Ovanpå det blev det allt tydligare att pensionssystemet höll på att kollapsa. De totala underskotten i transfereringssystemen hotade att äta upp resurser till skolan och sjukvården och nu skenade även hushållens skulder på grund av räntehöjningarna. 

Dagarna innan vi samlades till förtroenderåd i CUFs regi hade regeringen kommit överens med oppositionen om ett krispaket, som innebar att sjuk- och arbetsskadeförsäkringen lyftes ur statsbudgeten, införande av karensdagar i sjukförsäkringen mm. Det kändes obehagligt att försvara allt det där och vi var många i CUF som var ovana vid att överhuvudtaget försvara regeringen. Senast Centerpartiet ledde landet gick vi i mellanstadiet. Thorbjörn Fälldin hade avgått innan vi blev aktiva. Nu skulle vi vara med och ta ansvar för ett stramare krispaket än vad våra mor- och farföräldrar någonsin behövt göra. Orättvisst att tvingas ansluta sig till krisuppgörelser som beror på försyndelser som vår föräldrageneration ställt till med på 70- och 80- talen tänkte många av oss stunden innan Ola Jonsson skulle öppna förtroenderådet. Han och jag hade suttit och funderat kring detta med generationskriget, som dåvarande MUF-gänget med Ulf Kristersson och Fredrick Reinfeldt i spetsen hade dragit i gång. SSU och deras ordförande Carl-Petter Thorwaldsson hade ägnat sig åt begreppet "egenmakt", en variant på temat att få bestämma mer själv och inte styras av staten. Intressant för att komma från det hållet! Visst var det ett generationskrig som pågick. Det pågår fortfarande, kanske tydligast inom bostadspolitiken. Under 80- och början av 90- talet fick många fortfarande stora bostadssubventioner ovanpå ränteavdragen. I 90- talskrisen ströps bostadssubventionerna och ränteavdragen storlek dämpades. Nu antyds ibland att ränteavdragen ska bort. Men det kommer inte att ske förrän i nästa generationskrig, om ens då. Istället höjer bankerna amorteringskravet och kräver allt högre kontantinsats, vilket bäddar för nya generationskrig. 

I CUF var vi överens om att det finns ett generationskrig ytterligare, inte bara det krassa ekonomiska, utan även det ekologiska. Skjuter man miljöproblemen framför sig så får kommande generationer betala notan. Miljöminister Olof Johansson tog fasta på det. Koldioxidskatterna och bensinskatterna höjdes också i kölvattnet av krisen i början på 90- talet. Den som var extremt beroende av bensin och den som eldade olja fick betala mer till statens underskott än den som sökte klimatsmarta alternativ. En mängd internationella studier som gjorts visar att koldioxidskatten i Sverige är en av de viktigaste och mest effektiva insatser som gjorts för att hejda klimatförändringarna. Kretsloppspropositionen presenterades i början av 90- talet för att börja steget mot ett samhälle där avfallshanteringen inte enbart är linjär utan också cirkulär.

Innan Ola stegar upp i talarstolen på CUFs förtroenderåd hinner jag byta några ord med partistyrelsens tillresta representant, nämligen dåvarande kommunalrådet i Åmål Ingrid Pettersson. Hon är lika entusiastisk som vanligt, även det bistra krispaketet från regeringen är enligt Ingrid något som man bör hylla.

- Det är denna typ av blocköverskridande uppgörelser som håller antidemokratiska krafter borta, säger hon med kraft i rösten och fortsätter;

- Jag är övertygad om att breda överenskommelser på 30- talet är orsaken till att nazistiska partier aldrig fick fäste i Sverige.

Jag känner att Ingrids budskap är på väg att blåsa undan min oro för att ta ansvar för ett krispaket. Och jag ser entusiasmen i lokalen allt klarare. Unga förtroendevalda som brinner för att vara med och leda samhällsutvecklingen. Ingrid och jag sätter oss intill varandra längst fram i lokalen. Men partistyrelseledamoten har svårt att sitta tyst. Hon kan inte undanhålla sin övertygelse om att vi bevittnar ett historiskt ögonblick i svensk politisk historia. Hon bubblar på om möjligheter i en brytningstid och strax hör jag min kompanjon Ola Jonsson tala på samma tema. Han understryker att ett politiskt ungdomsförbund kan spela roll och även han drar paralleller till 30-talskrisen. Han menar, liksom Ingrid plederat för mig på morgonen, att 30- talet präglades av stora politiska strider mellan liberala och konservativa krafter i diverse frågor. Ibland kröp det fram enstaka extrema krafter på mötena som sympatiserade med stöveltrampen i Tyskland.

- Inte sällan var det unga människor på landsbygden som tog till orda för att försvara människovärdet när missmodigheten hotade att infektera stämningen i bygdegårdarna runt om i landet på 30- talet, understryker Ola.

Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund var en viktig del av arbetet för att undanröja riskerna för grumliga åsikter. Uppgörelsen mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna om bland annat jordbrukspolitiken under 30- talet var ett sätt att förhindra utrymme för extrema krafter.

Ett brett politiskt handslag kan kännas obekvämt i den stund det görs. En bred överenskommelse innebär ovillkorligen att inblandade parter kompromissar i gränslandet för sin egen övertygelse. Breda politiska handslag görs inte för att skrämma bort entusiastiska medlemmar i ett ungdomsförbund för att istället ge utrymme åt ett moderparti som nyss äntrat en regering, utan därför att alternativet till breda handslag är sämre. Politik är ofta en fråga om att undvika " worst case". På 30- talet var det en fråga om att undvika uppror på landsbygden och att undvika intåg av extrema krafter. På 90-talet var det för att undvika total kollaps av välfärdsstaten. När socialdemokraterna häromdagen gjorde upp med övriga oppositionspartier att nagga det finanspolitiska ramverket i kanten kan man undra vad som skulle undvikas?

Det kan vara lockande att nagga lite i vissa spelregler i ett land som mest ägnat sig åt stålbad, krisuppgörelser och finanspolitiska ramverk de senaste tjugo åren. Kanske är det en liten längtan hos svenska folket att någon gång få vara bråkstske, istället för att alltid ta rollen som ordningsman i Europa, som tillhört de rikaste i världen i decennier, som skickligt undvikit krig i modern tid och som gång på gång arbetat sig ur ekonomiska kriser samt lyckats vidmakthålla självständighet och demokrati. Är vi nu på väg att slutgiltigt slänga såväl kohandel, Saltsjöbadsanda, försvarsöverenskommelser, energiuppgörelser och pensionsbeslut överbord? För att istället hemfalla åt alla partiers rätt att bryta mot tidigare handslag?

Sedan 2006 har det tickat in sådär 200 miljarder kronor i nya intäkter till kommuner och landsting för att bättre finansiera skolan och vården. Troligen har det aldrig funnits så mycket resurser i offentlig sektor som idag. Ändå upplever många människor att bristen på resurser är större än någonsin. När jag satt på CUFs förtroenderåd 1992 var situationen den omvända. Sveriges välfärd blödde, hundratals miljoner i passiva bidragsutbetalningar tickade ut varje dag. Sveriges regering och en ansvarsfull opposition hade gemensamt bestämt sig för att stoppa flödet. Det skulle visa sig vara början på en ny välfärdsutveckling i Sverige, en ökad demokratisering och även slutet för det dåvarande protestpartiet Ny Demokrati. I dagarna har oppositionen och ett annat protestparti bestämt sig för att öppna flödet igen. Jag vill inte döma vad majoriteten i Sveriges riksdag bestämt sig för. Men jag tror att samhällsutvecklingen hade tagit en annan vändning om krisen 1992 hade följts av de enkla lösningarnas överenskommelse. 

Om räntor och demografi

Jag biter på naglarna ibland när Riksbanken antyder att räntorna ska höjas.
Vi är många medelålders som sitter på villor och sommarstugor, som egentligen ägs av banken. Men  farhågorna om höjda räntor har uttalats ganska länge nu. Jag minns augusti 2008 när min familj ännu bodde i Stockholm. Min man och jag satt på det anrika Mäster Anders på Hantverkargatan  och firade vår tioåriga bröllopsdag. Samma kväll bestämde vi oss för att flytta till Västkusten igen. I oktober försökte vi sälja vår lägenhet, men INGEN ville köpa den. Finanskrisen hade vällt in över Sverige och alla anbud på bostäder tvärstannade, även bland bostadsrätter på Kungsholmen. Det kom ett 40- tal och tittade vid visningen, men inte ett enda bud, inte ens ett skambud. Redan då trodde jag - och troligen även de 40 besökarna i lägenheten att räntehöjningar med efterföljande bostadsbubbla lurade runt knuten. Sverige höll andan.  Men den rädslan  varade inte många veckor. I februari 2009 hade vi skrivit på försäljning,  bostadspriserna var på väg uppåt igen och räntorna sjönk. Nu har vi firat 15 årig bröllopsdag och fortfarande bråkar Riksbanken om när räntehöjningarna ska komma. Swedbank gjorde ett försök häromdagen, men fick på tafsen och tvingades backa.

För knappt 14 dagar sedan fick vi en grundlig ekonomirapport från SKLs ekonomiavdelning.
- Vi har starka offentliga finanser i Sverige och lediga resurser i svensk industri. Hushållen har en god ekonomi, visserligen med höga skulder, men hushållen har även stora tillgångar, understryker en av de ekonomer vi lyssnar till.

Viss oro uttrycks för händelserna i USA och Kina.
- Varför är alla så rädda för den amerikanska utvecklingen ?!, jo därför att USA står för en stor andel av världens import, understryker ekonomerna på SKL.

Tillgångarna i svenska hushåll består dock till stor del av fastighetstillgångar, betonar SKL- ekonomerna.
- Och det finns förväntningar på fortsatt ökade fastighetsvärden.

Räntorna kommer att stiga, men reallöneökningarna har också stigit bland svenskarna. Konsumtionen är relativt låg och dessutom har svenska hushåll fått sänkta skatter.
- Hushållen har en hög sparkvot och de kommer att klara lite högre räntor och de har även utrymme för lite högre konsumtion.

När det gäller offentlig sektor, dvs ekonomin för skolan och omsorgen, vården och förskolorna så är det skatteintäkter man ska titta på.
- Vi kommer få en snabb ökning av skatteintäkter de närmaste åren, slår våra SKL- ekonomer fast. Under 2013 och 2014 är sysselsättningsökningen ganska låg, men under 2015 och 2016 kommer sysselsättningsökningen att vara hög.
Sådana besked är mums för kommun- och landstingspolitiker, eftersom det gör det lättare att finansiera välfärden. Egentligen helt fantastiskt, skatteintäkterna har stigit ganska mycket de senaste åren och de fortsätter att öka, tack vare att folk jobbar och tjänar pengar, sliter och drar in skatter. Och löneökningarna som hushållen får är reallöneökningar, men det är inte skyhöga löneökningar som urholkar välfärden. Det är ett guldläge för ekonomin- växande skatteintäkter men inga överdrivna lönekaruseller.

Orosmolnet är de små kommunerna.
- Men sammantaget brottas färre och färre kommuner med underskott.
Kostnaderna för kommunerna kommer smygande i takt med en äldre befolkning. Det finns tendenser till strukturella underskott i kommunerna, eftersom många  kommuner inte har orkat öka sina utgifter för äldreomsorg. De senaste åren har de faktiska utgiifterna för kommunernas äldreomsorg ökat med sex procent i kommunerna medan kostnader för demografiska förändringar ligger på 16 procent i snitt.  SKLs ekonomer spekulerar i om individ- och familjeomsorgen samt handikappomsorgen tränger undan resurser till äldreomsorg.
-Vi har en oerhört gynnsam utveckling framför oss, men det gäller inte kommunernas ekonomi, fortsätter de.
-Kostnaderna ökar i snabbare takt än vad som motsvarar demografin. Kommunerna står inför enorma  investeringsbehov som de inte kan finansiera med egna pengar.
Kommunala tillgångar måste säljas och kommunerna behöver utöka  lån mm.
Det kommer att bli dyrare för banker och kommuninvest att låna ut, så det lönar sig för kommunerna  att göra egna program, menar SKLs ekonomer.

Landstingens utveckling kommer vara likartad. Demografin förändrades med 10 procent under perioden 2001-2013 och kostnaderna ökade med 23 procent. Landstingen  är huvudman för kollektivtrafiken och där har vi sett en 50 procentig ökning av nettokostnaderna. Antalet resor ökar, men inte lika snabbt.

Så varför är inte katastrofen redan här, kan man undra? En faktor är förstås det som beskrivs ovan, ett ökat antal arbetade timmar från de arbetssamma svenskarna och därmed ökade skatteintäkter samt även ökade statsbidrag. Fortsätter Sverige att hålla ordning på sina offentliga finanser så att skatteintäkterna ökar - ja då kan vi undvika katastrofen. Om hushållen får fortsatta antydningar om höjda räntor så kanske de håller igen lite på konsumtionen så att de klarar ränteshöjningen när den kommer. Om svenskarna har måttliga lönekrav och fortsätter att arbeta hårt så kommer intäkterna till kommuner och landsting bättre räcka till. Kommuner och landsting kan då börja agera metodiskt och långsiktigt för upprustning, utbyggnad och satsningar för att möta ökade behov hos en äldre befolkning. Men det gäller att inte söla bort en enda krona på onödiga utgifter. Och det gäller att näringslivet har villkor som gör att de vill stanna i Sverige, utveckla innovationer som kan kommersialiseras och bli exportframgångar. Produkter och tjänster måste få utrymme att utvecklas. Så att amerikanarna fortsatt vill köpa prylar av oss som ger jobb här och starkare ekonomi där. Det förutsätter i sin tur att det finns tillräckligt med arbetskraft här som kan rycka tag i uppfinningarna, kläcka idéer och riskera alla sina pengar. Huvudproblemet är bristen på arbetskraft, det har jag skrivit om förut på denna blogg. Så antingen kommer jobben att flytta utomlands på grund av brist på folk och då blir det också allt svårare att klara välfärden eller också måste fler människor från utlandet flytta hit för att hjälpa till i vården, i skolan och i industrin. Då kan vi samla ihop till fler arbetade timmar, fortsätta att få tillräckligt med intäkter till offentlig sektor och även undvika bostadsbubblor och räntehöjningar. Jag tycker att det senare alternativet är bäst.

Om jakten på solcellsbyggare och vindkraftsexperter

- Vi har utformat en särskilt ledarskapsfilosofi för att locka de bästa ingenjörerna, berättar Niclas Jarhäll vid företaget Mutual Benefits.
- Det finns en begränsad summa pengar till yrkesutbildning och utbildlningsystemet har inte lyckats väcka intresset. Därför har vi akut brist på exempelvis växtodlingsagronomer, säger Gunnel Marwén som är rektor vid Biologiska Yrkeshögskolan.
- Idag är det åtta studenter som börjat plugga till kemilärare och samtidigt är behovet av ingenjörer uppemot 50 000 de närmaste åren. Siffrorna är alarmerande, säger Carina Halvord, som är chef för Universeum.
Alla tre är aktörer på en arbetsmarknad och i ett utbildningssystem där ungdomar inte är tillräckligt intresserade av att utbilda sig och ta jobb där möjligheterna finns. Om inte attraktiviteten i de gröna yrkena ökar och fler börjar utbilda sig till exempelvis kemiingenjörer, agronomer och bioanalytiker kan det bli problem att åtgärda samhällsutmaningar inom exempelvis klimatområdet. I fredags bjöd Centerpartiet i Västra Götaland in till ett möte i Göteborg som handlar om kompetensförsörjning inom den gröna sektorn.
Stefan Karlsson som är marknadschef och strategisk utvecklingschef på SKF menar att intresset trots allt finns bland ungdomar.
- Frågan är fel ställd. Intresset bland ungdomar finns för att jobba exempelvis med vindkraft, men intresset måste tas tillvara och fokusera på att skapa industriell utveckling, tycker han och pekar på att Sverige håller på att missa möjligheten att vara ett producentland inom vindkraft.
- Vi är bara ett installationsland.
Stefan är bekymrad över att danskar och tyskar är så långt före när det gäller landbaserad vindkraft. Han tror att vindkraft till havs skulle kunna bli en svensk industri. Då blir det också fler arbetstillfällen inom vindkraft i Sverige. Det ger i sin tur en möjlighet att locka ungdomar till både produktion och installation. Det bygger i sin tur upp en kunskap som gör att Sverige kan konkurrera på en global marknad. Det lockar de unga, understryker han. Stefan tror också att Sverige kan bli en av få länder i Europa som kan skapa möjligheter att exportera el till länder som riskerar att inte nå upp till nationella klimatmål i EU. Om Sverige kan bygga upp ett elöverskott med hjälp av bland annat utbyggd havsbaserad vindkraft och exportera till nationer i EU som idag har en smutsig elförsörjning kan vi skapa en utveckling som både hejdar klimatförändringarna och skapar jobb.

Niclas Jarhäll och hans företag Mutual Benefits fick pris som årets gasellföretag 2013. Företaget sysslar med att rekrytera ingenjörer till stora projekt i stora företag. Konsten är att få fram de bästa ingenjörerna i tillräckligt stor omfattning. Priset som årets gasellföretag fick Niclas för att de utvecklat en ledarskapsfilosofi.
- Vi attraherar ingenjörerna. Vi vet vad som lockar, slår han fast.
Att bli erbjuden ett projektledarskap i ett spännande uppdrag åt ett stort företag t ex av Sandvik är alltid lockande. Mutual Benefits Enginering som är det korrekta namnet på bolaget är inriktade på att rekrytera arbetskraft, främst ingenjörer till globalt verksamma företag inom fordon, energi och medicinteknik. Just nu levererar de exempelvis kompetens till ett gigantiskt solcellsprojekt i Mellanöstern.
- Till en början är det coolt att vara behövd, men vår filosofi är att ingenjörerna måste tänka lite längre innan de går in i ett större uppdrag. Att göra ett bra jobb bygger på att du har en balans i livet, fortsätter Niclas.
Det räcker inte att ha ett spännande jobb, du behöver också ha ett fungerande privatliv och en god hälsa.
- Det behövs tre hjul för att trehjulingen ska röra sig framåt, fortsätter han.
Niclas hänvisar till boken "the seven habits" som han och Mutual Benefits inspirerats av.
- Boken går långt i sina resonemang. Den ställer frågan vem du vill ska stå vid din grav när du är död.
Även om inte alla funderar riktigt så långt i sin planering på jobbet så menar Niclas att en god insats på jobbet kräver att du har en balanserad syn på privatliv och hälsa också.
- Ingen vill riskera att hamna i utbrändhet, tillägger han.
Alltså gör Niclas och hans kollegor en långsiktig planering i hop med alla anställda. Framför allt de ingenjörer som är över 30 år attraheras av långsiktigheten hos Mutual Benefits. För ingenjörer under 30 år är lockbetet att jobbet innebär en insats för miljön och en möjlighet att bidra till exempelvis minskade koldioxidutsläpp.
- Många ingenjörer kan inte exakt formulera vad de uträttar på jobbet. Vi hjälper dem genom att tydligt visa hur våra projekt bidrar till ett visst antal ton i minskade CO2-utsläpp, förklarar Niclas.
Niclas betonar betydelsen av relationer. Det är viktigt att ha kontakt med sina anställda t ex under föräldraledighet eller efter ett uppdrag. Mutual Benefits vill erbjuda globala företag en god kompetensförsörjning. Det bygger på att det finns stabila relationer, vilket skapar förtroende och kontinuitet, som är basen i en lyckad kompetensförsörjning.

Carina Halvord som är chef för Universeum i Göteborg visar bilder på barn vars ögon lyser av nyfikenhet när de får ta på sig skyddsglasögon och arbetskläder för att kasta sig över olika experiment i hop med forskare vid Universeum.
- Vi människor föds till naturvetare, tror Carina medan hon visar oss fler bilder av hur skolklasser kommer till Universeum och hur Universeum åker ut till skolor för att sprida experimentlusten.
På senare år har Universeum alltmer gått i från jobbet att rikta sig direkt mot eleverna. Nu är det mer fokus på att vidareutbilda lärarna. Universeum blir en resurs för kommuner som vill öka intresset generellt för kemi och biologi.  Så Carina och hennes kollegor på Universeum har bedrivit fortbildning och vidareutbildning för totalt 30 000 lärare i grundskolan de senaste åren. Alltihop går ut på att inspirera lärare som i sin tur ska få fler ögon att lysa hos fler barn, framför allt högre upp i åldrarna. Intresset för att utbilda sig till kemilärare är idag obefintligt i Sverige. I år är det endast åtta (!!!) studenter i Sverige som har satt sig på skolbänken på något universitet för att utbilda sig till kemilärare. Och behovet av ingenjörer de närmaste åren är 50 000.
- Siffrorna är ytterst alarmerande, understryker Carina.
Hon visar siffror på att alla regeringar i världen betonar betydelsen av att utbilda ungdomar inom teknik och naturvetenskap. Men frågar man ungdomarna i klassrummen om de vill forska inom naturvetenskap i framtiden så svarar svenska ungdomar att de är ointresserade. Sverige ligger på jumboplats i världen, tillsammans med exempelvis finska ungdomar.
Carina tror att man måste sätta saker och ting i ett sammanhang för att ungdomarna ska lockas till yrken inom exempelvis kemi.
- Därför arrangerar vi event av typen "snillen spekulerar" eller bjuder in till tävlingar där elever får jobba fram förslag hur vi ska miljöanpassa transportsystemet.

Gunnel Marwén som är rektor på biologiska yrkeshögskolan i Skara späder på bilden av ungdomar som är ointresserade av de "gröna yrkena". Utbildningssystemet har inte lyckats fånga elevernas intresse och det finns begränsat med resurser för yrkesutbildning, understryker hon.
- Därför har vi idag akut brist på växtodlingsagronomer, berättar hon.

Gunnel berättar också om den växande marknaden för veterinärer. Det är ett allt mer ansvarsfullt jobb att driva lantbruk med stora djurbesättningar som kräver engagerade veterinärer. Därtill kommer det växande intresset för husdjur. Vi försäkrar våra katter, hundar, ormar och papegojor som aldrig förr.
- Det är inte akut brist på veterinärer, men ett observandum är att veterinärer hellre vill jobba med husdjur än med det betydligt tyngre arbetet bland kor och grisar.
Gunnel pekar också på behovet av att utbilda fler inom trädgårdsnäringen. Men fler yrkesutbildade inom trädgård stupar delvis på att ingen vill betala.
- Vi har exempel på att trädgårdsutbildningar ställs in på grund av att kommunerna inte betalar, berättar hon.

Till mötet har vi även bjudit in Martin Gustavsson som jobbar på Viktoriainstitutet. Han har pluggat atomfysik och jobbat med telefoni på Ericsson för att därefter söka sig till utvecklingsavdelningen för elfordon hos Viktoriainstitutet. Martin är ett exempel på studenter som redan på 80-talet fick ett intresse för den "gröna" sektorn, skaffade sig den utbildning som behövdes och som möjliggör att han kan vandra mellan de mest intressanta jobben. Martin ger oss lite råd i sammanhanget. Vi får inte glömma att vi alla är konsumenter på en marknad.
- Vi måste välja gröna produkter och tjänster i vardagen, understryker han.
Martin visar bilder på unga kvinnor på landsbygden i Afrika som pratar i mobiltelefon. Vi genomgår en teknisk utveckling som skapar fantastiska möjligheter, menar han. Och slutsatsen av dagens möte är att det inte borde vara så svårt att locka unga människor in på en arbetsmarknad där man får vara en del av en teknisk och en miljömässigt spännande utveckling.

Budskapet från de flesta deltagarna på mötet är att intresset för den gröna sektorn finns. Vi är födda till naturvetare, menar Carina. Men utbildningssystemet har inte väckt intresset tillräckligt, menar både Carina och Gunnel. Niclas som är i akut behov av ingenjörer för de mest kvalificerade jobben i världen konstruerar en ledarskapsfilosofi som lockar intresset. Martin visar ett exempel på hur ett eget engagemang leder fram till jobb och karriärmöjligheter. Stefan efterfrågar en sammanhållen industriell utveckling inom havsbaserad vindkraft för att locka ungdomar till vindkraftsbranschen. Så vissa system kan kväva unga människors intresse, men det finns goda exempel på det motsatta. Hoppas alla goda krafter börjar samarbeta lite mer snart, så att vi kan väcka intresse och nyfikenhet för att rädda världen.

Om övergivna platser och platser som får nytt liv

Nästa vecka presenterar min favoritlärare från Göteborgs Universitet ännu en utställning. Han heter Jan Jörnmark och har skrivit böcker om övergivna platser. Hans infallsvinkel är dels att beskriva de ekonomisk- historiska faktorer som leder till att platser överges. Jörnmark lägger dels stor kraft på att gestalta de övergivna platserna i bild. Dessa bilder skapar dramatik för ögat. En övergiven industri eller en ödelagd stad ger en känsla av hur drastiskt livet förändras för de människor som blev arbetslösa och som tvingades flytta när nedgången kom. Man kan se kapitalförstörelsen i de övergivna fabriksbyggnaderna eller ödelagda bostäderna med blotta ögat.

Övergivna platser kan vara ganska brutala,
menar Jan Jörnmark. Häromdagen stannade
jag själv till vid en övergiven plats, inte långt från Uddevalla.
Traktorn har aldrig ställts in garaget intill, utan står
kvar,  precis som om platsen övergetts från en dag till en annan.
Troligen är det ett tag sedan någon bodde här,
eftersom flera av fönstren spikats igen.
Men glödlampan hänger kvar där utebelysnigen
en gång lyste upp ett aktivt jordbruk. 

För en tid sedan hörde jag Jan Scherman föreläsa om samma sak, fast utifrån ett lite annat perspektiv. Han pekade på tendenser han upplevt i närheten av sin egen sommarbostad några mil utanför Linköping. Han hade identifierat en rörelse bland andra sommarboende eller delårsboende. Folk stannar kvar lite längre i sommarstugan på hösten i takt med att storstaden växer allt längre ut på landsbygden och i takt med att kommunikationerna förbättras. Människor går samman för att fixa hembygdsdagar och loppmarknader i den nedlagda skolan. Så småningom bestämmer sig kanske några sommarboende att varaktigt bli kvar på lantstället, starta en friskola och med enkla medel göra det möjligt att bo på orter som några år tidigare var dömda till avfolkning.

På det övergripande planet sker en sådan utveckling som Jan Jörnmark för sin del och Jan Scherman för sin del identifierar. Orter och bygder monteras ner smygvägen, det sker så sakta att de som lever mitt upp i utvecklingen inte märker hur befolkningen minskar. Så en dag sker den definitiva nedläggningen. En butik, en skola eller någon annan serviceinrättning stänger.

På kommunkontoren runtom i Sverige sitter politiker och tjänstemän som ser utvecklingen varje dag. Lite mindre skatteintäkter i år också och även nästa år, konstaterar kommunalrådet när han eller hon ska få i hop budgeten. Något år planar befolkningsstatistiken ut, för att ta fart utför igen efter ett par år. En del kommuner löser kortsiktigt frågan genom höjd skatt. Konsekvensen blir att allt färre  skattebetalare ska betala mer för samma välfärd eller i värsta fall ökad skatt för exempelvis en kommunal skola som har allt svårare att få ihop fulla klasser i varje årskull och även problem med att rekrytera behöriga lärare. Sverige kantrar!

Socialdemokraternas plan var en allt starkare koncentration av befolkningen till Stockholmsområdet. Redan på 1970- talet fanns planer för hur Stockholms stad skulle uppnå 2,5 miljoner invånare före år 2000. Dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin lade dessa planer i papperskorgen. Samtidigt fanns det säkert en tanke med socialdemokraternas hårdhänta politik för folkomflyttningar. Tätare städer med storskaliga bostadsprogram skulle göra det enklare att snabbt öka den materiella standarden hos folket, helt enkelt. Ledordet var modernisering och rationalisering.
Tankemönstret lever kvar på många håll i det svenska samhället. Lägg ner skolor med alltför få elever och låt allt färre invånare i allt mindre kommuner klara sig bäst dom kan, är beskedet som kommer på pränt i många kommunstyrelserum idag.

Hälften av landets kommuner tappar invånare. Det betyder att hälften av landets kommuner har svårigheter att upprätthålla skolor, äldreomsorg, barnomsorg och övrig service på en nivå som dess invånare har rätt att kräva.

Jan Jörnmark visar i sin forskning att även kommuner med en växande befolkning har problem med välfärden. I vissa stadsdelar i Göteborg har inkomsterna minskat de senaste tjugo åren. Förorterna minskar sina inkomster därför att det inte sker en tillräcklig omfördelning inom storstäderna. Och de små kommunerna tappar inkomster i takt med att folk flyttar därifrån.

Nu har storstädernas jakt på expansion tagit fart igen. Stockholm siktar åter på att bli en två- miljoners stad. Göteborg måste kunna matcha jakten på ökad befolkning på något sätt. Befolkningen i Göteborg är för liten för att de globalt verksamma företagen i området varaktigt ska ha tillgång till kvalificerad arbetskraft. Malmö rider på en positiv våg av gränssamarbete med Köpenhamnsregionen och av att befinna sig i en Skåneregion där alla kommuner ökar sin befolkning. Värre är det i mellersta och norra Sverige. Samtidigt är möjligheterna större på landsbygden än någon annan stans i Europa. Jag samtalar med Bo Norrman i Göteborg. Han pekar på att potentialen i exempelvis Värmland är större än i Göteborg. Helt enkelt därför att Göteborg står under vatten om några decennier och Värmland sitter dels på naturresurser som ska hejda klimatförändringarna och dels kan upprätthålla ytor för boende, fritid och arbete som storstäderna kommer få ont om. Göteborgs tillgång till nya ytor kommer vara slut ungefär är 2097, menar Stefan Hellstrand som är ekostrateg och forskare i naturresurshushållning.

Ett konkret exempel är Kils kommun som jag berättat om tidigare på denna blogg.
Stefan Hellstrand menar att Kil är ett exempel på hur en ort tar tillvara de resurser som finns naturligt på orten. Försäljning av bär och svamp samt styckning av lokalt producerat kött är några verksamheter som jag studerade när jag besöker Kil för en tid sedan. Kommunledningen i Kil är övertygade om att en ökad fokusering på denna typ av näringsliv ökar ortens ekonomiska bärkraft. Kil är en av mycket få kommuner i Värmland som idag ökar sin befolkning.

En av Jan Jörnmarks slutsatser är att en mängd regleringar har lett till att storstäderna växt på bredden, istället för på höjden. Bostadsområden och affärscentrum kryper allt längre ut på landsbygden. Där är kvadratmeterpriset lägre. Regleringar av innerstädernas grönområden, regleringar av kustkommunernas stränder, regleringar av skogen samt regleringar av hagar och ängar gör att vi frestas att låta storstadens expansion ske på produktiv åkermark. Motorvägar, industrimark och bostadsområden ska alla samsas på markytor runt de stora städerna. Förortskommunerna har svårt att klara pressen, medan innerstäder utarmas och landsbygden glesas ut alltmer.

Nu säger miljöpartiet i en debattartikel i Dagens Nyheter att de vill debattera frågan om regionala obalanser med Centerpartiet. Det blir en spännande diskussion. Miljöpartiet älskar regleringar och skattehöjningar. Det är knappast det som landsbygden behöver. Samtidigt är det inte debatten om skattehöjningar och regleringar som avgör landsbygdens möjligheter framöver. Därför att landsbygdens framtid avgörs av just de faktorer som socialdemokraterna använde som argument för folkomflyttningar på 1970- talet, nämligen argument om hur välstånd skapas. Välstånd skapas inte av regleringar och skattehöjningar. Men välstånd skapas inte heller av enbart skattesänkningar och avregleringar. Och landsbygden kan bara utvecklas om någon pekar ut vägen för ökat välstånd. Själv är jag övertygad om att välstånd skapas om varje stad tar ansvar för sitt eget omland. Det omlandet varierar beroende på hur staden utvecklas och tvärtom. Varje stad är en spegelbild av sitt omland och tvärtom. Om Stockholm växer kan dess omland växa. Om Göteborg växer kan dess omland växa. Och besluten för den dynamiska samhällsplanering som krävs för att forma dessa regioner måste fattas regionalt. Jag är övertygad om att verklig landsbygdsutveckling bara kan ske om vi etablerar regioner i Sverige som tar sin utgångspunkt i de förutsättningar som varje region har. Och som tar sats i de dilemman som tex Jan Jörnmark beskriver i sin forskning och som Jan Scherman identifierat i sin vardag.

Miljöpartiet har inte en chans i en debatt om landsbygdens villkor. De har en föreställning om att alla ska bo i stan med sin cykel och sina promenadstråk. Men de har betydligt förre idéer om hur staden ska växa i symbios med sitt omland. De har överhuvudtaget inte funderat på hur exempelvis en 24- meters långtradare med skogsråvara från Moelvens sågverk i norra delen av Dals-Ed ska ta sig fram till de delar av världsmarknaden som allra mest skriker efter ersättning till oljan. De vill införa kilometerskatt, avsätta mindre resurser till vägar och öka regleringarna i skogen. Med miljöpartiets politik kommer Moelven inte att varaktigt kunna skapa tillväxt och utvecklingskraft i orter som Dals Ed.

En av de viktigaste utvecklingsinsatserna för orter i Dalsland är skapandet av Västra Götalandsregionen. Det garanterar en omfördelning av skattekraft till Dalslands fördel och det garanterar ett utbud av hälso- och sjukvård som det lilla landskapet inte hade klarat på egen hand. Även för staden Göteborg är bildandet av Västra Götalandsregionen en fördel. Staden får möjlighet att marknadsföra sig och vända sig ut i världen med en större region i ryggen. Göteborg är en mindre stad i världen än vad Västra Götaland kan vara. Västra Götalandsregionens räckvidd är ungefär den arbetsmarknad på idag 1,6 miljoner invånare som Göteborg behöver för att växa. Miljöpartiet var emot bildandet av Västra Götalandsregionen med motiveringen att regionen blir för stor. Men en liten ort som tappar sin befolkning behöver en stor region att luta sig emot, att växa tillsammans med och att lösa viktiga samhällsutmaningar ihop med. I Thorbjörn Fälldins första regeringsförklaring i oktober 1976 kan man läsa att länsdemokrati ska införas. Länsstyrelsernas lekmannastyrelser ska helt övergå till landstingen. Tre län i norra och mellersta Sverige vill införa länsdemokrati och hade fått preliminärt ja av regeringen, men för bara några veckor sedan meddelade inrikesminister Stefan Attefall, ivrigt påhejad av finansminister Anders Borg, att det blir avslag på en sådan begäran från Västmanland, Västernorrland och Norrbotten.

Sverige lider av att de flesta partier i Sverige alltjämt eftersträvar en stark stat som styr och ställer över sina invånare, antingen genom regleringar och höjda skatter eller genom ointresse för självstyre och regionalisering. Det är denna centralisering som dels skapat ödelagda lokalsamhällen som dels gjort oss oförmögna att möta globaliseringens krav på konkurrenskraft och specialisering.  Ökat självstyre och regionalisering skulle vi kunna lindra den kris som Jan Jörnmark gestaltar och ta tillvara på de ekonomiska värden som går förlorade när industrifastigheter töms och bygder överges.

Länk: Jan Jörnmark

Besluten följer sällan kvalitén i välfärden

Varje år opereras drygt 200 personer för cancer i matstrupen på ett tiotal olika sjukhus i Sverige.  Varje år opereras ungefär åttio personer för peniscancer i vårt land.  Ingreppet erbjuds på 23 sjukhus runtom i landet. Alla vet att kvalitén på vården för dessa patienter blir sämre när ingreppen är spridda på så många ställen. Varje läkare har helt enkelt ett alltför litet antal patienter för att hålla i gång yrkesskickligheten och upprätthålla hög kvalité. Ändå tvekar politikerna att fatta besluten som underlättar arbetet för en högre kvalité i sjukvården. Troligen för att politikerna delvis är bypolitiker och inte vill riskera att viss prestigefylld sjukvård flyttas från det egna landstinget. Men också på grund av att enstaka läkare inte vill släppa tanken på att göra en viss sorts ingrepp på sitt sjukhus. Dessa frågor diskuterade vi med experter på Sahlgrenska Universitetssjukhuet förra veckan.

Förra veckan satt jag också i ett sammanträdesrum hos Sveriges Kommuner och Landsting i Stockholm och diskuterade det omvända. Vi har för lite kunskap om medborgarna för att fatta rätt beslut om högre kvalité i exempelvis sjukvården. Vi måste mäta och följa upp resultat mer och framför allt mäta bättre.

Lojala tjänstemän verkställer undersökningar åt oss, flitiga läkare och sjuksköterskor antecknar tålmodigt i journaler och på särskilda blanketter för dokumentation och statistik. Men ofta  frågar sjukvården om fel saker, sådant som ändå inte upplevs som ökad patientnytta. Samtidigt missar vi att dokumentera andra uppgifter som verkligen är patientnytta. I värsta fall för vi statistik om allt utom den mest väsentliga frågan, nämligen blir patienten frisk inom rimlig tid och kan leva ett normalt liv efter en viss typ av behandling, menar Barbro Friden som är sjukhuschef på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Sedan hon tillträdde som sjukhuschef jobbar hon med att vända sjukhusets fokus från traditionell ekonomistyrning till mer av värdebaserad styrning av sjukvård.

Förhållandet att vi politiker å ena sidan vet en massa om hur vi höjer kvalitén i välfärdens tjänster utan att dra slutsatser eller fatta beslut och å andra sidan att vi har stora kunskapsluckor om välfärdens resultat är ett av de största hoten mot demokratin. Medborgarna upptäcker till slut samma motsägelser som vi politiker kan läsa oss till i beslutsunderlag.  Patienter och brukare i välfärden ska fylla i oändligt med enkäter om exempelvis sin sjukdom, ingå i studier under en sjukdomsperiod samt förstås betala skatt till välfärden när man är frisk och kan arbeta.  Men ändå vet välfärdens administration  inte alltid vad de ska svara på de mest fundamentala frågorna när t ex en patient skrivs ut efter en operation. Sjukvården är inte tillräckligt patientfokuserad, menar Barbro Friden. Enligt SKL är ändå sjukvården lätt att mäta och dra slutsatser kring. I sjukvården kan man både be patienten fylla i en enkät om hur man upplever behandlingen och här kan läkare och sjuksköterskor observera hur tillfrisknandet fortlöper. Värre är det med tex gator och vägar, handikappomsorg och hemtjänst. Vi vet inte så mycket om hur medborgarna upplever servicen, därför att ingen frågar eller att kommunernas enkätundersökningar frågar om "fel" saker.

På sammanträdet med SKL ställde vi oss den spektakulära frågan om vi politiker rentav finansierar verksamhet som inte skapar något som helst värde? Ja, så är det nog. Men nu fokuserar alltfler kommuner och landsting på att verkligen kunna läsa av resultat av sina insatser. Det kommer ställa helt nya krav på analysförmåga och omvärldsbevakning, menar Lars Strid som är projektledare inom ledning och styrning hos SKL. Vi måste styra kommuner, landsting och regioner med mätbara indikatorer och innan vi pekar ut indikatorerna måste vi känna till hur indikatorerna samverkar.
- Och ta bort allt "skrot" som hindrar det goda syftet med alla mätningar, fortsätter Lars Strid som menar att vi ofta sitter fast i en djungel av indikatorer.

Så vissa saker vet vi ganska väl, tex att vården blir sämre om en viss typ av operation som riktar sig till åttio patienter sker utspritt på 23 olika sjukhus. Men här fattas inga beslut om förändring. Samtidigt skriker vården och framför allt annan typ av kommunal service efter mer kunskap om vad som är bäst för brukaren.
- Vi har egentligen ingen generell kunskap i Sverige om vilka insatser som skapar kvalité, sammanfattar Lars Strid.

Samtidigt svänger utvecklingen just nu. Alltfler sk öppna jämförelser görs mellan tex sjukhus och mellan olika typer av behandlingar. Medborgarna läser och tar del av jämförelserna. Och EU skyndar på för att patienter och medborgare fritt ska kunna välja behandling och service efter vad man själv önskar. Och landstingen kommer att få räkningen från aktiva medborgare som vill åtgärda sina hälsoproblem, oavsett om de får sin service på den egna vårdcentralen eller på andra sidan jordklotet. Till slut kommer landstingens intäkter helt och hållet avgöras av förmågan att bedriva verksamhet med hög kvalité. Det borde vara självklart att redan nu avveckla verksamhet som inte håller hög kvalité så att vi frigör resurser som kan skapa verklig kvalité för medborgaren.

Om Schartaunism och chefers toalettbesök

- Schartaunismen bet inte på mig, säger Percy Barnevik med eftertryck. 
- Jag ville förändra världen, skaffa mig Sveriges största boksamling och jag ville ha lön med en rejäl pension, säger han. Numera har Percy Barnevik en befriande distans till det ögonblick då det avslöjades för svenskarna att han skulle få 900 miljoner kronor i pension. 
En av världens största industriledare fick möjligen sin drivkraft i motståndet mot den bohuslänska schartaunismen, som byggde på inbundenhet, att du aldrig skulle tro att du är något. Chanserna var större att komma till himlen om du höll låg profil, menade förkunnaren Henrik Schartau.
 - Men jag bar på ett annat bohuslänskt arv, inleder Percy med allvar i rösten och så berättar han om tryckeriet i Uddevalla där han började sin bana.
 - Det var ett litet företag med 12 anställda. Vi var som en familj allihop där alla hjälpte till. 

Kontrasterna blev stora när Percy ett antal år senare klev in i storföretagens värld.
 - När jag kom till Sandvik undrade jag om de som jobbade där någonsin hade träffat sina kunder. 
 - Min mission blev att återskapa det lilla företagets karaktär i det stora företaget. 

Percy Barnevik har klivit upp på scenen hos Sveriges Kommuner och Landsting  för att berätta om sitt liv och sin bok. Vi ska fira folkstyrets 150- års jubileum och passar på att lyssna på olika föredrag. Percy ger oss en del tydliga besked om ledarskapets fallgropar och ledarskapets möjligheter, som han sammanfattat i sin bok  "Jag vill förändra världen".  Han inleder ödmjukt.
 - Jag gjorde många misstag i min ungdom. Det kan ni läsa om i boken, säger han. 
Men därefter är ödmjukheten bortblåst. Barnevik ger oss handfasta tips om ledarskap. Mest kritisk är Percy mot långa ofokuserade möten. Arbetsmarknaden präglas av en ansvarsupplösande möteskultur, menar han.
 - Jag har en aversion mot möteskulturen. Det är så lätt att hänvisa till vad mötet har bestämt. Det är skitprat, människor måste ta ansvar själva, säger han med eftertryck. 
Det är chefernas effektivitet som avgör det mesta i ett företag eller på en arbetsplats, menar han. 
-Avbryt långpratare på mötena och lås dörren för dem som kommer sent till mötena, tycker Percy.
Då kommer de aldrig för sent någon mer gång. 

Han berättar om sina erfarenheter som chef på Sandvik och ABB.
 - Vi minskade personalstyrkan på huvudkontoren med 90 procent. Jag blev av med folk jag inte gillar och kunde ägna mig åt att ta tillvara potentialen på gräsrotsnivå. Där finns alltid mer kraft än man tror.
 - Det är skrämmande hur lite av potentialen i våra hjärnor som tas tillvara. Percy började jobba med delegering och ansvar, träning och tillit. Han utvecklade arbetsmiljöer där det var tillåtet att ta risker och göra fel.
 - Medarbetare ska användas till sådant de är bra på. Skäll aldrig på dem!, råder Percy Barnevik. 
Och hans mission gav resultat.
 - Sjukfrånvaron sjönk direkt. 
Själv ägnade han sig åt att vara extremt tillgänglig.
- En stol för VDn behövs inte, sätt dit en halmdocka. Jag rörde på mig hela tiden som VD, men jag använde aldrig ordet bortrest och jag fanns alltid till hands. Jag hatar människor som säger att de inte kan nås för att de sitter i möten hela dagen. De äter väl  lunch eller går på toaletten ?, frågar Percy med sin underbara retorik. 


Han berättar om 90- talskrisen. När han stängde 40 fabriker i Tyskland, Schweiz och Italien och antalet uppsagda var ungefär 25 000. 
- I Neapel där jag stängde en fabrik fick jag ha skottsäker väst på mig. Det var lite störande, men man får räkna med att vara hatad som chef, fortsätter Percy. 
Barnevik återkommer ständigt till effektivitet och att skydda din tid. Det är avgörande att kunna fatta snabba beslut. 
- Se till att hålla perfektionisterna borta. Om dom får styra springer konkurrenterna i från dig, menar han.
- Förlora pengar är ingen fara, men förlorad tid är för alltid förlorad.  
Han påminner oss om våra fulltecknade almanackor.
 - Se till att du har 25 procent luft, så att du aldrig fördröjer andras möten. Ibland bar Percy ut stolarna från möteslokalen. Om alla stod upp under mötet blev det kortare och effektivare. 
I effektiviteten och snabbheten ligger också behovet av ständiga förändringar.
 - Du måste förändra hela tiden. Människan är till naturen tveksam till förändringar. Men stannar du cykeln så faller du.  
Percy återkommer till jakten på tid, också i vardagen på jobbet.
 - Jag har arbetat många timmar, men i ett visst läge blir man ineffektiv. Gå hem kl 18 istället för kl 20. Tänk på att allt som är bråttom är inte nödvändigtvis viktigt. Av alla inkommande ärenden kan man slänga 60 procent i papperskorgen, 20 procent kan du delegera och 10 procent tar du hand om själv. 
- Älta inte frågorna. Fatta beslut! Och töm skrivbordet varje dag, tillägger Percy. 

Det är lätt att få intrycket att Percy Barnevik har varit en hatad och hänsynslös typ. De omdömena har han fått många gånger. Men man måste våga vara chef och vara medveten om att chefer inte är älskade på någon arbetsplats. Percy skiljer också tydligt på beslutsfattandet i sig som ofta kan vara drastiskt och konsekvenserna av besluten. 
- I genomförandet måste man visa empati, säger han. 
Och strid aldrig för stridens skull, betonar han.
 - Slåss bara när andra alternativ är uttömda. Slåss bara när det är värt det. Slåss bara när du vet att du kan vinna, manar Percy Barnevik. 

Han berättar  om kriser som han gått igenom som industriledare. Exempelvis när journalister hade hittat ett par anställda som smugglade datorer till Ryssland. I sådana lägen ligger det nära till hands att gå ut och dementera. Det ska man inte göra, betonar Percy
.- Du måste utgå från att journalisterna ligger före dig och du måste utgå från att problemet är värre än vad det först verkar. Inga kriser av denna typ kan passera utan blod på golvet, fortsätter Percy och berättar öppenhjärtligt att han var nära att avgå vid det tillfället för att rädda företagets rykte. 
Men eftersom Percy Barnevik aldrig gick ut och dementerade smugglingen kunde han överleva som chef när bevisen kom att smuggling hade förekommit.
 - Jag kunde inte anklagas för att ha ljugit, alltså överlevde jag, menar han. 

Ju mer jag lyssnar på Percy, desto mer förstår jag att ledarskapet handlar om ärlighet. Ärlighet i vid bemärkelse, alltså inte bara i meningen att tala sanning. Att vara ärlig i meningen att ge möjligheter för alla medarbetare att förstå sammanhangen.
 - Det handlar om tydlighet och att komma i håg att människor glömmer.Låt inte människor lämna rummet utan att de har förstått, manar Percy. 

Jag tycker mig också kunna hitta spår av schartaunism i det som Percy Barnevik säger. Mot slutet betonar han iallafall att man inte behöver vara bäst själv.
 - Det är teamet som ska vara bäst, förtydligar han. 
På ABB skapade han 1200 team av företagets 200 000 anställda. Det blev det lilla företagets karaktär i det stora företaget. Det lilla Uddevalla i den stora världen. Så enkelt det låter, men säkert svårt i praktiken. Tack Percy för tipsen. Jag ska läsa boken!