Om pärmar hos Länsskolnämnden och kölapp i Stockholm

Jag möts av enorma travar av tomma pärmar från golv till tak i en lokal som i övrigt ekar tom.  Årtionden av insamlade papper och dokument är arkiverade och bortforslade medan de hundratals pärmar som hållit statistik och rapporter prydligt samlade i bokhyllor utgör den enda återstående interiören.

STRUKTURER GÖRS OM...

Jag har klivit in på Länsskolnämndens, snart nedlagda, kontor i Vänersborg med kamera och anteckningsblock i högsta hugg. Tar några bilder på travarna. Det blir en symbol i lokaltidningen över en myndighet som blivit överflödig. Jag arbetar som journalist, vi befinner oss i början av 90- talet och jag är på plats tillsammans med personal på Länsskolnämndens sista arbetsdag.  Jag snappar upp lite kommentarer från den avgående chefen. 

...EFTERSOM BEHOVEN FÖRÄNDRAS 

Länsskolnämnderrna behövs inte längre, menar även experter i skolans värld och många politiker som jag pratar med. Skolan ska å ena sidan garantera likvärdighet i hela landet och skolan ska å andra sidan ta fram skolplaner i kommunerna. Alltså är länsskolnämnderna överflödiga. 

DAGENS STRUKTURER FÖRDELAR MESTADELS UTGIFTER...

Vem funderar idag över vilka myndigheter som är överflödiga? Min erfarenhet är att vi politiker mest funderar över dimensionering eller detaljerad fördelning av utgifter. En annan erfarenhet är att vi aldrig eller nästan aldrig skapar system för att mobilisera intäkterna till välståndet. Vi funderar sällan eller aldrig över strukturerna för ett effektivt beslutsfattande. 

..ISTÄLLET FÖR ATT MOBILISERA INTÄKTER 

Sverige är extremt på många sätt. Det är ett litet land med en liten befolkning i utkanten av Europa med högt välstånd och höga skatter. Sverige består av stora naturresurser och en stor andel tillverkningsindustri. Sverige lever av järnmalm, skogsindustri, kemiprodukter, läkemedel- och lastbilstillverkning. Det finns visserligen ett växande antal små- och medelstora tjänsteföretag. Men jämfört med många andra länder är tjänstesektorn liten och medelstora företag relativt få i Sverige. Sverige har traditionellt valt en inriktning av stora företag med globala ambitioner. Sverige har kunnat leverera välstånd till sina egna medborgare genom exportintäkter från högteknologiska företag. Baksidan är att det kräver att hela arbetskraften är på tå hela tiden. Ett litet land långt borta från de stora marknaderna kan bara konkurrera om alla aktivt jobbar bort konkurrensnackdelar som följer med långa avstånd och liten befolkning. Vi konkurrerar traditionellt med kunskap, inte om lägsta lön eller de billigaste prylarna. Men det politiska ledarskapet är knappast anpassat till att mobilisera resurser och generera intäkter. Vi är uppfostrade av våra partiorganisationer att kräva resurser, fördela medel och lova nya utgifter. 

VI FÖRFOGAR ÖVER GIGANTISKA RESURSER 

I EN STRUKTUR AVSEDD FÖR FJUTTIGA PROJEKT 

Vi har Europas längsta kust, Europas största gruva, en skogsindustri som omsätter 200 miljarder kronor och Europas mest kunskapsintensiva industri. Naturresurstillgångar och en gigantisk basnäring präglar Sverige, men resurserna hanteras inte i en beslutsstruktur som mobiliserar kraften, uppmuntrar innovationer och främjar samarbete. Vi politiker hanterar välfärden via små kommuner och försöker manövrera i en djungel av statlig detaljstyrning. Vår roll blir att jaga finansiering till futtiga projekt medan kraftsamlingen för de stora samarbetena uteblir. 

VÄlSTÅNDET TAS IBLAND FÖR GIVET 

De politiska systemen är anpassade för att fördela utgifter från en given kassa. Samtidigt vet vi alla innerst inne att välståndet aldrig kan tas för given. Ett företag eller en bransch kan tappa i konkurrenskraft över en natt. Vi riskerar att fördela utgifter som vi saknar teckning för.  Den insikten har de flesta politiker och vi ägnar ofta stor möda åt att slå varandra i huvudet om vem av oss som har den mest tillförlitliga budgeten. Vi riskerar alltid en större välfärdskostym i förhållande till det mervärde vi producerar. Det vet alla politiker också. Vi var med och körde ner i välfärdens dike under 90- talskrisen och ännu en gång under finanskrisen 2008-2009, även om det var helt olika kriser. 

MEN VÄLSTÅND KRÄVER HÅRT ARBETE 

Hur garanterar vi att vi kommer oskadda upp på vägen efter nästa kris? Det är lätt att fatta beslut om utgifter. Men svårare att mobilisera de intäkter som är förutsättningen för välfärdens utgifter. Vi har ingen struktur för ett beslutsfattande som ska leda i ett uppbyggnadsskede, bara strukturer som dela ut skattemedel från skatteintäkter vi tar för givna. 

SJÄLVÄGANDE BÖNDER LADE GRUNDEN

Det svenska välståndet förutsatte en stark självägande bondeklass som slet med jordbruket eller bedrev grovarbete i skogen. Grunden lades på 1600- och 1700- talet. Relativt sjunkande skattetryck, liberalisering av handel samt ganska radikala förändringar inom jordbruket var en trestegsraket som öppnade möjligheter för det lilla landet på norra halvklotet. 

Från 1770 till 1870 ökade Sverige sin befolkning ganska kraftigt samtidigt som underskott i jordbruksproduktionen vändes till överskott och export. Vinsterna ackumulerade kapital till ett växande industrisamhälle som kunde öka sysselsättningen, som skapade nya jobb och genererade skatteintäkter i ett tilltagande välstånd. Vi skiftade jordbruket och började odla potatis  under 1800- talet, införde penicillin i sjukvården och stod utanför krigen under 1900- talet. Under perioden 1870 till 1970 gick Sverige från att vara Europas fattigaste till Europas rikaste nation.  

EN LIBERAL TRADiTION I NY TAPPNING 

Vad ska 100- årsperioden mellan 1970 och 2070 karaktäriseras av? Vi har genomgått stålbad under 90- talet och varit Europabäst på att ta oss igenom finanskrisen 2008-2009- överlevnadsstrategier som fungerat väl i det korta perspektivet. Men få har funderat över hur 1700- talets liberalisering och 1800- talets reformer som ledde fram till 1900- talets välståndsutveckling ska översättas i 2000- talets sammanhang.  Vi avskaffade onödiga myndigheter som länsskolnämnder redan på 90- talet och den regering som styrde Sverige mellan 2006 och 2014 hade en tydlig arbetslinje som gagnade oss. Slutet av 1900- talet präglades av nödvändig avreglering och ökad valfrihet- en modern variant av 1700- talets liberalisering. Men vad ska komma härnäst? Välstånd via en aktiv näringspolitik? Frihet via fler avregleringar? Eller passivisering via mera bidrag till folket? Jag tror mest på det första. 

NU BEHÖVS REFORMER! 

Ambitionen för 2000- talet tycks vara att människor ska arbeta och fortsatt leva av högteknologi och en hög mognad i industrin. Vi ska även fortsättningsvis ta hand om naturresurser, överbrygga avstånd och via ganska höga skatter se till att folk lever gott i Sverige. Det är faktiskt de flesta överens om. Fast då gäller det att ha en strategi för att satsa och satsa rätt, ta tillvara resurser och kanalisera dem via moderna strukturer. Jag tvivlar på att vi är tillräckligt laddade för att klara uppgiften. Om vi avstår att satsa, struntar i att hålla i hop Sverige och låter en omodern struktur leda till stagnation så finns det visserligen alternativ. Vi kanske kan nöja oss med mindre välfärd, acceptera stagnation och stå ut med lägre tillväxt. Människor kan jobba i mindre kvalificerade jobb, sköta om en halvbra tjänstesektor och sänka ambitionen att exportera högteknologi. Det blir hyggliga liv ändå för människor, kanske till och med en ökad frihetsgrad, det möjliggör lägre skattetryck samtidigt som sjukvård och övriga välfärdstjänster hjälpligt kan leverera. Men genom en sådan, lite mer "laid back"- politik riskerar vi att missa möjligheten att springa före, få sämre förutsättningar för att det lilla landet i norra Europas utkanter som vill skapa välstånd bland de som råkar bo där. Eller förresten- det är knappast ett egenvärde att människor bor på landet, men det är ett självändamål att det bor tillräckligt många tillräckligt nära de gröna kassakistor som ska omsättas till välstånd. Framför allt behövs en struktur, en body som har ansvaret för effektivt beslutsfattande och en aktiv näringspolitik i en struktur där naturresurserna råkar finnas på ett ställe och befolkningen på ett annat. 

INVESTERA MERA! 

Järnvägen ska upprustas. Alliansregeringen hystade in 525 miljarder kronor för satsning på järnväg fram till 2025, men de resurserna anses för knappa. Vart ska de medel hämtas som ska öka nivån? Häromdagen kom den nuvarande regeringen med några hundra miljoner ytterligare till järnvägsunderhåll. Gott så långt. Samtidigt avsätts ungefär lika många hundra miljoner kronor för att höja taket i a- kassan. Vem söker ett jobb om dagersättningen i a- kassan höjs från knappt 700 till drygt 900 kronor per dag? Vem ska mobilisera de enorma resurser som krävs för att modernisera Sverige om en blygsam satsning på järnväg genomförs parallellt med ganska kraftigt höjda bidrag till folket? Om vi ständigt investerar i underkant och gärna höjer bidragen i överkant- hur ska då den arbetslinje kunna upprätthållas som skapar välstånd? 

Samtidigt som resurser till järnvägsunderhåll och upprustning av vägar saknas kommer rapporter om dålig organisation inne i Trafikverket. Medel till infrastruktur saknas eller också rör det sig om dålig organisation. Vem ska rensa upp i de hundratals myndigheter som staten för länge sedan misslyckats med att styra? 

HÅLL IHOP SVERIGE! 

Befolkningen är ojämt fördelad över Sverige. De flesta bor runt Stockholm, Göteborg och Malmö samtidigt som grunden för välståndet finns i basnäringarna. 

Omvärlden skriker efter alternativ till olja, efterfrågar mat som får växa utan miljögifter och skogsråvara som kan ersätta betongen som håller på att ta slut. Men Sverige förmår inte organisera ett välstånd som kan leverera. Vi sitter fast i utredningar, bråkar med landsbygdsbefolkningen om exempelvis strandskydd och ett obegripligt vattendirektiv. Den krympande befolkning som valt att jobba i jordbruket eller i skogen och som för detta är beroende av ett hyggligt liv på landsbygden trängs tillbaka. Jag reser ofta på riksväg 50 mot Hälsingland och under året påskhelg valde jag i stället Europaväg 45 på min väg till skidbacken. Det är bitvis en ganska dyster syn. Ladugårdar och uthus, stall och grishus gapar tomma och håller på att fullständigt förfalla. Sverige riskerar att kantra. Det är inget självändamål att befolkningen är utspridd. Men det är nödvändigt att det bor folk där naturresurserna finns. 

SAMSPELA MELLAN STAD OCH LAND! 

Många av samhällets sk experter är upptagna av hur den framtida staden ska se ut, men få funderar över hur transporterna och logistiklösningarna till dessa städer ska organiseras. Och många tycks ha glömt att staden ytterst byggs av en aktiv och välbärgad landsbygd som samspelar med staden för att tillgodogöra sig exempelvis forskngsresurser. Det sambandet tycks ha tappats bort i den moderna samhällsplaneringen. Jag hör ofta samtal om nya höghus och pittoreska caféer ska förgylla tillvaron i trevliga täta städer i framtiden där vi mest promenerar och cyklar. Det är ett viktigt arbete, men en sådan samhällsplanering måste ske i ett samspel med välfärdsleveranserna från landet. Om vi enbart fokuserar på täta städer, vem tar då ansvar för att hålla i hop den allt glesare landsbygden som ska leverera resurser till staden och förädla livsmedlen till de pittoreska caféerna? 

Den sortens grovarbetare som en gång kickade i gång välståndet har idag svårigheter med lönsamheten. Inga problem, tänker kanske någon. Importera maten och skogsråvaran och låt folk överge den svenska landsbygden. Vi kan knappast tvinga människor att bo kvar i Sveg och Torsby, Brålanda och Arjeplog. Nej, det är sant. Men om skogen omsätter 200 miljarder kronor idag, trots att nästan ingen bor intill skogen- vilka möjligheter finns då i skogen om vi skulle bestämma oss för att faktiskt bo nära skogen, förädla skogen, experimentera fram mer innovationer i skogen och se till att skogen blir det nya guldet? Har vi råd att avstå förädling av det gröna guldet? 

TA KLIMATFRÅGAN PÅ ALLVAR 

Absolut måste människor få bo i exempelvis Dubai och fortsätta utveckla vinsterna ur det svarta guldet, men alltfler forskare hävdar att det svarta guldet antingen tar slut, blir för dyrt eller åtminstone ineffektivt att ta hand om i framtiden. Det finns även en stor risk att det svarta guldet håller på att leda till inflation i höststormar och värmeböljor, översvämningar och smältning av glasiärer. Jag tror att det ligger en del i deras påståenden. I själva verket är världens forskare eniga om att det förhåller sig så. Om vattennivån stiger kommer människor inte självklart kunna bo i Köpenhamn och Göteborg i framtiden. De blir tvungna att dra till Brålanda. Om Brålanda levererar råvara till Göteborg istället för att Göteborg importerar från arabvärlden kan det troligen bli lättare att bo kvar i Göteborg. 

Det är knappast caféerna i Göteborgs innerstad som driver utvecklingen. Caféerna är bara ett inslag i stadsbilden som breder ut sig i miljöer där välståndets vinster frodas. Om välfärden börjar i skogen så måste välfärdssamhällets intäkter därefter kanaliseras för att generera skolor, sjuksköterskelöner, järnvägsräls och domstolar. Man kan diskutera hur stor andel av välståndet som ska stanna i skogsarbetarnas fickor och hur stor andel som ska tas in till gemensamma angelägenheter via skatten. Den andel som ska tas in som skatter måste oavsett användas effektivt. Annars gör människor skatterevolt. Och då har vi varken jobb, skogsråvara, skatteintäkter eller trivsamma postindustriella caféer som vi bekvämt kan luta oss tillbaka i. 

LÄGG NER MYNDIGHETER OCH BILDA REGIONER! 

Strukturen för att ta hand om skatteintäkterna från de svenska medborgarna utgörs idag av en brokig samling landsting, kommuner och statliga myndigheter. Fler myndigheter borde göra som länsskolnämnderna och helt enkelt läggas ner. Därför att de har spelat ut sin roll och att de är omöjliga verktyg för att styra i en ny tid. Men Sverige tvekar. Det leder till att grunden för välfärdsleveranserna försvåras samtidigt som välfärdens utgifter används på fel sätt i fel delar av landet. 

Det behövs regioner i Sverige som är bättre anpassade till de utmaningar som Sverige står inför. Om Brålanda inte kan finansiera välfärdens utgifter idag kanske de kan leverera råvaror till välfärden i morgon istället. Det behövs ett samspel mellan Brålanda som leverantör av råvaror och Göteborg som centrum för forskning. Det var bakgrunden till att Västra Götalandsregionen bildades. Älvsborgs Läns landsting och Brålandaborna fick vänja sig vid att landstinget blev större i geografi mot att det istället skapades en region med muskler att långsiktigt dra in intäkter till välfärden i Brålanda. Ungefär så borde människor i Sveg också börja tänka. Sjukvårdens stora strukturbeslut och utgifter betalas visserligen ut allt längre bort från Sveg om en region bildas. Samtidigt blir Sveg en viktig leverantör av råvara som genererar intäkter till välfärden i Sveg. Då blir den lilla ortens livskvalité tillvaratagen och en del av tillväxten, istället för att vara enbart ett avfolkningsområde som drar ner tillväxten. Ett sådant samspel mellan stad och land gör sig knappast själv. Det förutsätter ett ledarskap som förmår leda i en sådan riktning. Att städa undan gamla politiska strukturer som små landsting och stagnerade länsstyrelser är ett viktigt steg. 

Debatten om regioner har fått ny fart sedan regeringen öppnat gör en regionreform. Nu gäller det att frågan hanteras på ett sådant sätt att regioner bildas utan att föregås av vare sig bypolitiska låsningar eller statligt revirtänkande. 

I Västsverige har vi prövat, sedan 16 år tillbaka, att plocka bort Bohuslandstinget, Älvsborgslandstinget och Landstinget Skaraborg och istället skapat en stark västsvensk region som sammanförts med delar av Göteborgs stad och som styrs av ett folkvalt parlament. 

SÅ VI SLIPPER HA KÖLAPP HOS STATLiGA MYNDIGHETER 

Vi har ansvar för infrastruktur och näringslivsutveckling, vi mobiliserar resurser via Science Parks som vi skaffar grundfinansiering till via aktivt deltagande i stora EU- program. Vi gör mer av de regionala styrkorna och pratar direkt med Bryssel, till skillnad från många andra län och landsting i Sverige som är hjälplöst fast i gamla strukturer.  Vi gör oss oberoende av statliga myndigheter och kan bestämma själva om Västsveriges utveckling, samla ihop potentialen i Brålanda,  istället för att vänta på vår tur i kön i statens kvarnar i Stockholm. 

Om Löfvens löften och statens stuprör

Denna vecka har jag för första gången lyssnat live på statsminister Stefan Löfven sedan han tillträdde sitt ämbete. Han staplar frågor på varandra. Allt ska lösas. Fler bostäder, bättre infrastruktur, fler heltider i offentlig sektor, bättre sjukvård och fler jobb, förbättrad kompetensförsörjning och ökad kvalité i skolan inklusive mer forskning. Men han säger inget om varför eller hur.

Någonstans här finns politikens dilemma. Det är lätt att säga att alla ska ha jobb och tillgång till sjukvård. Men det är svårare att peka på den serie av incitament som ska hänga i hop för att stimulera den utveckling som förordas. Hur ska resurser mobiliseras? Förutom att det blir otydligt hur de politiska ambitionerna hänger ihop när statsministern talar uppstår snabbt en mentalitet bland oss i publiken, tillresta förtroendevalda från hela landet som undrar; ska han stå där och inteckna löften i välfärden och bara kallt utgå från att kommun- och landstingspolitiker genomför allt som sägs?! Eller ska han skicka med nya statsbidrag?

Man kan ha sina funderingar om statsministerns ambitioner är realistiska. Om vi utgår från att målen går att uppnå kan man tvivla på hur leveransen av resurser från statsministern ska nå sitt mål, exempelvis hur statsbidragen till skolan ska leda till att elever ökar sin läsförståelse via skattemedel som vandrar från staten till kommunerna, som i sin tur fördelar medel till skolböcker och lärarlöner. Hur kan man effektivt administrera massor av löften via en statsminister som via departementen fördelar skatteintäkter via fler hundra statliga myndigheter, till 21 länsstyrelser och 290 kommuner för att så småningom komma folket till del?

Allmänheten undrar emellanåt helt berättigat vart skattepengarna tar vägen. Det riskerar också bli alltmer diffust att arbete lönar sig om effektuerande av beslut och myndighetsutövning sker på ett onödigt krångligt sätt. Hur ska en medborgare veta att ytterligare en arbetad timme och ytterligare en inbetald skattekrona leder till mer välfärd när det är helt omöjligt att förstå hur skatteintäkterna vandrar? En misstänksamhet kryper omkring hos allmänheten om att de surt förvärvade inkomsterna stannar i meningslösa uppgifter på någon myndighet, istället för att leda till exempelvis ökade resurser för bättre läsförståelse hos dagens skolungdomar.

De flesta anser att en statsminister faktiskt ska garantera resurser till vägar eller skolor. Diskussionen är inte OM statsministern ska lova, utan HUR systemet för distribution av resurser ska se ut. I min förra blogg skrev jag att systemet måste garantera en dynamik mellan samhällets två spelplaner. Ett gott samhälle får aldrig bli enbart en massa stuprör av skattemedel som enkelriktat transporteras från staten till kommunerna. För att överhuvudtaget få in skattemedel krävs ett samspel mellan entreprenören som å ena sidan skapar resurserna och å andra sidan statsministerns statsapparat som ska genomföra löftena. När en minister står i en talarstol och delar ut löften är det lätt att få intrycket att resurser uppstår av sig själv i stuprören. Ett gott samhälle behöver en ständig diskussion om hur resurser mobiliseras och fördelas.

Systemet där staten kanaliserar sina resurser behöver vara lättbegripliga och effektiva. Varför behövs exempelvis Tillväxtverket, Vinnova, Boverket, Naturvårdsverket och Energimyndigheten när de delar ut resurser till nästan samma typ av satsningar? Lägg ner eller slå samman en mängd myndigheter till några få! Det leder till att statens insatser kan bli mer tydliga och effektiva, men också att den andra planhalvan, dynamikens igångsättare lättare kan jobba med utvecklingen.

Om samhällets insatser är ett gytter av stuprör som ramlar ner i form av statsbidrag, företagsstöd och käcka projekt hämmas utvecklingen. Om statens insatser är breda, kraftfulla och långsiktiga samt bidrar till att stödja en våg av dynamiska effekter så förstärks troligen individens drivkrafter, istället för att dämpas. Gör om de statliga stuprören till strategiska utvecklingsinsatser, slå ihop eller lägg ner myndigheter med snäva och tveksamma uppgifter så att statens insatser kan bli mer av incitament i en helhetssyn än pengapåsar som aldrig når fram.

Om spelregler som garanterar dynamik

När Petronella föder sin tionde bebis slutar kroppen fungera. Nio barn ser sin mor dö i barnsäng. Petronellas man blir ensam kvar med alla småttingar. En strategi för att minska försörjningsbördan är att skicka i väg ett par av de äldre barnen. De allra äldsta får stanna hemma och sköta gården i hop med sin far. Sagt och gjort. Alla blickar vänds mot den 15-årige Bernt, som blir den som först sparkas ut från hemmet. Året är 1859. Bernt är min morfars farfar. Han tar jobb ombord på fartyg på Vänern, sedan åt rederier på Nordsjön. Han håller på att drunkna i Nordnorge. Men äventyrslysten är större än rädslan för havet. Bernt är med på många långresor över världshaven. Ibland går han i land och tar jobb, bland annat som skogshuggare i Kalifornien.

Vilka svenska 15-åringar blir idag utkastade från hemmet? Knappast någon. Det är rimligt att avsluta gymnasiet innan man flyttar utomlands idag, invänder du. Jag känner inga 18-20 åringar heller som blir uppmanade att försörja sig själva idag, fastän de formellt är myndiga. Efter att ha läst Bernts brev från 1860-talet är jag övertygad om att världen är mindre farlig idag. Förutom att Bernt är nära att drunkna jobbar han på riskfyllda arbetsplatser där kompisar omkommer. Droger finns det gott om, enligt vittnesmål i den unge svenskens brev.

Mer komplicerat idag

Unga västerlänningar vill gärna resa och studera världen över idag, men hur många ger sig av utan ett öre på fickan?  Orsaken är förstås att det är olagligt att etablera sig utomlands, utan att vara försörjd eller anhörig till redan utvandrade. Bara genom tillrättalagda språkresor, studentutbytesprogram eller sedan länge förberedda arbetstillstånd kan dagens ungdomar möta den typen av upplevelser som var naturligt för många av 1860-talets svenska tonåringar.

Idag ägnar jag en del av min tid åt att analysera behoven på arbetsmarknaden. Sverige skriker efter ingenjörer och sjuksköterskor. Många arbetspass och skift bärs upp av alltför få med tillräcklig erfarenhet för jobbet. Efter årtionden på en relativt välordnad svensk arbetsmarknad uppstår nu problem med generationsväxlingen. De mest kunniga handledarna tvekar eller har ont om tid att ta hand om de oerfarna praktikanterna. På sina håll har de duktigaste redan gått i pension. Ingen brinner tillräckligt för att lära upp en ny generation. Idag åker de äldre utomlands på golfresor med hyggliga pensioner på fickan, medan de yngre som ska läras upp sitter på skolbänken och saknar handledare under sin yrkespraktik. Vi har en stor medelklass med lång yrkeskunskap som nyligen gått i pension eller som snart ska gå i pension. Varför ska de anstränga sig ytterligare för att lära upp de unga när det finns så många mer bekväma uppgifter att ägna sig åt på fritiden och i pensionärslivet ?

Det var en oerfaren Bernt som tog sitt första jobb ombord på en skonare i Vänern i slutet av 1850-talet. Han fick en närgången handledning av skepparen. Och när jobben tröt på Vänersjöfarten kunde han enkelt dra vidaremot nya äventyr – i Sverige eller ute i världen.

Idag är det mer komplicerat att bli upplärd på arbetsmarknaden och även svårare att dra vidare. Vi har å ena sidan brist på arbetskraft och å andra sidan marginaliserade grupper som aldrig får ett första jobb. Om min morfars farfar hade levat idag skulle han kanske ha tillhört den gruppen. Bernt kunde ha valt att stanna kvar på ladugårdsbacken i Myggenäs på Tjörn medan fattigdomen flåsade honom i nacken. Med de färdigheter han fick på de sju haven och de grovjobb han lärde sig i skogen i Kalifornien skulle han kanske ha platsat på vissa av dagens industrijobb.

De som tvekar att pröva äventyret idag i Sverige blir knappast fattiga. De riskerar egentligen ingenting när de stannar på arbetsmarknaden här hemma. Utom en sak. De missar karriären. Idag blir arbetskraften i Sverige stående delvis utan karriärmöjligheter. Det gäller ofta för arbetskraft inom offentlig sektor. Många plikttrogna offentliganställda pekar på bristen på att avancera. De flesta känner inget hot om uppsägning, de vaggas snarare in i en falsk trygghet. Många blir kvar länge i samma arbetsuppgifter, deras kreativitet kvävs i tröga processer på jobbet. Många blir omotiverade att handleda inför en generationsväxling på arbetsplatsen. Vi har en kader av människor på den svenska arbetsmarknaden som planlöst springer i sjukhuskorridorer, som trängs framför datorerna i tveksamma administrativa uppgifter eller som stressar i slimmade industrijobb med svårigheter att klara konkurrenskraften. Vi politiker skär ömsom ner resurser och ömsom skjuter till resurser. Vi höjer vissa skatter och sänker andra skatter. Men arbetskraften ser knappt nån skillnad. Politikens styrmedel ger ingen utveckling. den skapar bara å ena sidan mer stress och å andra sidan mer eller passivitet hos arbetskraften.

Krympande spelplan och globalisering

Sedan Bernt gick ut på arbetsmarknaden har spelplanen krympt i geografi och samtidigt blivit mer komplex och svårare att finna mening i. Alla springer och letar jobb eller politiska lösningar i samma ankdamm. Arbetskraften tvekar söka jobb brett, företagen tvekar att satsa på export. Politiken tvingas kompensera för denna ängslan genom bidrag och subventioner. Inlåsningseffekter uppstår. Människor invaggas i tron att vi har det ganska bra och att välfärden sköter sig själv som ett självspelande piano.

Några krafter angriper öppenheten och antyder att en mer stängd arbetsmarknad är svaret. Det är en tankefälla. Tänk om min morfars farfar aldrig hade blivit utsparkad från föräldrahemmet och avstått från att söka jobb på en global arbetsmarknad?!

Jag åker taxi med en chaufför med sydamerikansk brytning. Vi börjar prata. Han berättar om flykten från Colombia för ca 40 år sedan. Han lär sig svenska det första halvåret och får jobb som städare och chaufför. Med glädje i rösten pratar han om städningen. Han bonar golven under 70-talet i just de lokalerna där åtskilliga av hans landsmän tar sina första steg vid ankomsten på svensk mark. För min colombianske chaufför var städjobbet en språngbräda till ett nytt liv. För min morfars farfar var skogshuggarjobbet i Kalifornien en ovärderlig merit. Om alla svenska städare jobbat som städare i Sverige och alla colombianer stannat kvar som städare i sitt hemland hade något gått förlorat. Utbytet på arbetsmarknaden skapar en dynamik som är svår att ta på, men som ytterst driver ett samhälle framåt.

Idag skapas många jobb i högteknologiska företag med högt ställda spelregler. Den globala arbetsmarknaden innehåller rättigheter för arbetskraften och regler för arbetsgivaren som är bevis på människans fantastiska framåtskridande.Vilken arbetsgivare vill idag anlita barnarbetare och ertappas med dåliga råvaror, byggfusk och andra skandaler? Och vilken konsument vill stödja tveksamma arbetsvillkor eller uppmuntra fortsatt produktion av gifter? Sverige drivs mer än något annat land av detta; ambitiösa byggnormer, högt ställda miljökrav och uppförandekoder vid inköp som sopar undan de sista resterna av skitiga arbetsmiljöer. En global medveten industri konkurrerar ut barnarbete och låglönejobb. Vi producerar high tech-produkter i allt mer energieffektiva processer med allt renare råvaror och med ständigt förbättrad produktivitet. Arbetsgivare och arbetstagare hyllar utvecklingen samtidigt som mediernas konsumentsidor fylls av tips på de mest korrekta kläderna, de mest näringsriktiga livsmedlen och de mest kvalitativ bruksföremålen som vi ska köpa.

År 1872 mönstrar Bernt av för gott i Göteborgs hamn. Han har lärt sig språk, sett hela världen och dessutom hållit sig borta från Fattigsverige under de värsta missväxtåren. Nu ska han bilda familj, rusta upp föräldrahemmet och bedriva jordbruksföretag. Han blir med åren anlitad som rådgivare och förtroendeman i en mängd sammanhang.

När min morfars farfar kommer hem är Sverige fortfarande fattigast i Europa. Hundra år senare är vi den rikaste nationen i världen. Vi byggde vårt välstånd till stor del av det internationella utbytet av arbetskraft. En del kommer hit som arbetskraft, en del studerar här, andra flyr hit. Alla har, precis som Bernt, fått en uppmaning av sina närmaste att ge sig av. Några kommer tillbaka, andra blir kvar i sitt nya land. Det är själva grejen med utbytet.

Samtidigt har jag svårt att tränga tillbaka tanken på hur ett civiliserat samhälle ska ta nästa steg. Bernt tog en risk när han gav sig av. Han hade kanske tagit en större risk om han stannat kvar i Sverige. Förbli fattig i Sverige eller en chans till ett bättre liv någon annan stans? Fattigdomen drev många. Inget kunde bli värre för den enskilde. Och ett gott samhälle bygger på individers drivkrafter.

Ett gott samhälle

Vad driver oss svenskar idag? Knappast materiell fattigdom. Ett gott samhälle förutsätter en dynamik mellan två motpoler, som människan ömsom dras till och ömsom stöts bort i från. Det kan liknas vid pingpongbollens framfart över bordtennisbordet. När den ene spelaren blir trött eller lämnar matchen avtar utvecklingen. Och i samma sekund som den andre spelaren får ny energi tvingas motspelaren också skärpa sig. I samma sekund som Bernt lämnade föräldrahemmet var han tveklöst på väg bort från 1800-talets stagnation med sikte mot dess motpol, 1900- talets välfärdssamhälle. När välfärdssamhället står för dörren kommer han tillbaka till sitt barndomshem och har kraft att ta ansvar för dess förverkligande.

Utvecklingsdynamikens motpoler skapas inte enbart mellan utbytet av arbetskraft på en global spelplan. Det krävs sannolikt också två sorters arbetskraft som triggar varandra.

På ena planhalvan finns de som kan avancera genom handfast grovjobb i skogen eller med flinka händer på världshaven. Den sortens jobb har knappast stått högt i kurs på senare år. Svensk rederinäring har nästan flaggat ut vartenda fartyg och skogstillväxten i Sverige är större än någonsin när alla är upptagna av det papperslösa samhället. Infrastruktur för skogstransporter är så illa underhållen att tendenserna finns att timret står kvar och förblir bortglömda furor i skogen. Den industri som handlade om att frakta timmer på Vänern eller skeppa pappersmassa över världshaven driver inte utvecklingen på samma sätt som under industrisamhällets första decennier. Runt hörnet finns det omvända. Världen skriker efter skogsråvara som kan ersätta oljan. Att bygga i trä anses vara det mest trendiga och sjöfarten vädrar morgonluft när asfaltsläggarna avskedats och ingen har medel för järnvägsinvesteringar längre. Den sortens jobb som Bernt sögs in i mitten på 1800-talet skulle kunna gå mot en ny renässans. Skogen och sjöfarten kan kicka i gång välfärdssamhällets bordtennismatch igen. Men alltför många av den moderna arbetskraften sitter framför datorn på arbetsmarknadens andra planhalva och funderar på orsakerna till det stagnerade samhället.

Jag lägger en del av min tid på miljöfrågor. Ofta delas miljödebatten också i motpoler. På ena planhalvan finns de som vill ha regler och krav, förbud och nya direktiv. På andra planhalvan finns de som tror mer på drivkrafter som dynamik, entreprenörskap och ekonomiska incitament. Här står resterna av den arbetskraft som har Bernts drivkrafter. De är skogshuggare, småföretagare, uppfinnare och bönder. De ser möjligheter men de saknar ett samspel med arbetsmarknadens andra planhalva. Strävsamma och lojala inspektörer utövar tillsyn, skriver fram lagförslag och sätter i hop statistik över utvecklingen. Sverige är bäst i världen på att nå vissa miljömål. Men sammantaget står vi och stampar när det gäller att nå uppsatta mål. Vi anslår nya resurser, höjer skatten igen ute i kommuner och landsting. Vi frustar över otillräckliga resultat och skriver nya pamfletter om att det krävs krafttag. Men dynamiken uteblir eftersom vi har svårt att förstå att samhället saknar Bernts drivkraft och Bernts motkraft.

All utveckling av ett samhälle kräver ett samspel mellan minst två perspektiv, en tes och en antites som så småningom ska bli en syntes. Har det högpresterande informationssamhället tappat kontakten med den mer jordnära entreprenören så att dynamiken tenderar att avstanna? Alla skriker efter lösningen på miljöfrågan och världsfreden, men alltför få anstränger sig för att locka fram experimenten, äventyren och de djärva initiativ som bygger ett gott samhälle.

Ett gott samhälle måste både ha plats för de kompromisslösa kraven och den enkla trivsamheten. Ett gott samhälle måste både leverera de mest högteknologiska industriprodukterna och skapa miljöer där de eftertänksamma filosoferna kan få spåna fritt om framtiden. Ett gott samhälle måste både ha plats för de pålitliga yrkesmännen och de oroliga äventyrarna. Ett gott samhälle måste både ha plats för dem som vill förbli vid sin läst och dem som gärna vill bli utsparkade från hemmet som tonåringar. Ett gott samhälle förutsätter en dynamik mellan känt och okänt, mellan nytt och genuint eller mellan land och stad. Idag välkomnar vi det nya men tränger tillbaka det genuina, hyllar det kända, men tvekar inför det okända, välkomnar staden men glömmer att det är landsbygden som kickar i gång dynamiken. Vi riskerar att få ett stillastående samhälle där sådana som Bernt varken blir utkastade i äventyret eller välkomnade att komma tillbaka.

Har det moderna samhället försökt planera bort den äventyrslust som drev den unge Bernt eller det risktagande som krävdes av hans far för att skicka i väg honom på de sju haven? Har Sverige och många andra nationer enats om handelshinder och offentliga utgifter som ska lindra risker och hämma äventyrslust så till den milda grad att samhället stagnerar, arbetsgivarna blir fegisar och tristessen smyger sig på hos oss alla som ett svar på att allting är så tillrättalagt? På min morfars farfars tid var arbetsmarknaden oviss och öppen. Idag är arbetsmarknaden förutsägbar och stängd. Varför förvånas vi då över å ena sidan bristen på arbetskraft och å andra sidan tendenserna till att utanförskapet biter sig fast?

Ingen vill ha tillbaka ett samhälle där kvinnorna måste dö i barnsäng innan barnen vågade sig ut på äventyr. Ingen vill att fattigdom ska vara den dominerande orsaken till att människor söker lyckan. Men något slags drivkraft behövs för att långsiktigt säkra välstånd och undvika fattigdom. Individen kan inte sköta utvecklingskraften själv i den by där de föddes. Men samhällets institutioner som skulle föra samman människor i samhällen har också misslyckats. Jag tror att politiska beslut har haft ett alldeles för starkt fokus på att sätta upp regler för ett välstånd vi tagit för självklart istället för att garantera dynamiken som bygger välståndet. De politiska styrmedlen måste i större utsträckning främja mötesplatser för innovationer och uppmuntra miljöer där representanterna från arbetsmarknadens två planhalvor kan sammanfogas. De politiska spelreglerna ska garantera dynamiken genom att uppmuntra växelverkan mellan planhalvorna. De politiska spelreglerna ska uppmuntra Bernts längtan efter äventyret, istället för att konservera den ängslan som han också bar på.

Om decemberuppgörelsen och bristen på tillit

Orsaken till den politiska lekstugan i riksdagen i höst och den främlingsfientliga attityden i samhället är till viss del partiernas eget fel. Som toppen på ett isberg aviserade statsminister Stefan Löfven ett extra val, utan att ha tänkt igenom konsekvenserna. Det hade varit ett högriskprojekt som riskerade leda till ett sämre parlamentariskt läge eller i bästa fall ett lika dåligt läge som idag. Respektive block skulle ha kämpat för ett väljarunderlag på minst femtio procent samtidigt som alla vet att ingen av blocken kan nå dit i dagsläget. 

BEGRIPA MÄNNISKORS VERKLIGHET
I vassen gror en blandning av å ena sidan de höga förväntningarnas missnöje samt å andra sidan känslan av att viktiga fundament för samhällsutvecklingen negligeras. Det politiska kaos som vi bevittnat under hösten beror i grunden varken på regeringen Löfven eller på Sverigedemokraterna. Utan på en mer långtgående misstro mot det politiska ledarskapet. Angreppet sker från två håll, dels från en välmående medelklass som mycket väl känner till sina exeptionellt goda livsvillkor, men som ibland glömmer att välstånd förutsätter politisk stabilitet, dels från en grupp människor som känner ilska, utanförskap och genuin misstro mot passiva politiker, klåfingriga byråkrater och en alltmer utbredd uppfattning att ingen begriper deras verklighet. 

Sverige har styrts av minoritetsregeringar under långa perioder. Orsaken till att det fungerat är att Sverige har en stabil demokrati, har haft regeringar och riksdagsledamöter som tagit långtgående parlamentariskt ansvar samtidigt som återkommande akuta ekonomiska kriser tvingat fram politisk kompromissvilja. Idag upplever vi delvis det motsatta. Svenska folket är å ena sidan så välmående att det finns väljare och valda som är beredda att ta risker, exempelvis rösta in nya partier eller avvika från praxis i riksdagen. Svenska folket är å andra sidan så missnöjda att deras politiska förebilder kan strunta i praxis eftersom de knappast känner sig bundna av härskarnas inbördes traditioner. 

RIKSDAGSMAJORITET OMÖJLIG IDAG
Att skapa en stabil riksdagsmajoriteter framstår idag som omöjligt. Lösningen var knappast ett extra val. Frågan är om lösningen är en överenskommelse om att släppa fram minoritetsregeringar. Kanske på kort sikt. Statsminister Stefan Löfven får tillfällig arbetsro. Och om han missköter sig kommer Alliansen tillbaka efter valet 2018. Handslaget mellan regeringen och Alliansen var möjligen det enda raka i det rådande kaoset. Men att skapa stabila majoriteter i Sveriges riksdag avgörs ytterst av förmågan hos varje riksdagsledamot, genom flitigt arbete i respektive utskott, genom texter som processas och kompromissas fram i en ambition att skapa bästa möjliga majoritet för de minst dåliga förslagen. Annars behövs ingen riksdag, iallafall inte 349 självständiga ledamöter. 

När Sverige styrdes av minoritetsregeringar under 90- talet gjordes många frågor upp över blockgränsen redan innan de nådde riksdagen. Många riksdagsledamöter kände sig åsidosatta. Sveriges ekonomi var så skakig att regeringen inte vågade vänta på kompromisser i utskotten. Nu är vi så välmående att ingen anser att en riksdagsmajoritet är ett primärt behov i en demokrati. Istället lovar man varandra att vi ska köra minoritetsregeringar i åtta år framåt. Det kanske var det bästa för att undvika kaos i nuet. 

SVERIGE GLIDER ISÄR
Men vi måste också börja angripa orsakerna till att Sverige glider isär. Vårt land håller ihop idag därför att Anders Borg först hållit hårt i taktpinnen under finanskrisen och därefter tagit oss till en ekonomisk tätposition i Europa. Skatter har sänkts så att normalinkomsttagare fått det väsentligt bättre. Nu kan vi köpa fler möbler, unna oss nya kläder och åka på Thailandsresor. Men nyrikedomen i Sverige är knappast självklar. Med en större plånbok förväntas vi klara oss mer på egen hand. En rikare medelklass med stabila jobb kan leva med att den lokala arbetsförmedlingen lägger ner och att banken ställer högre amorteringskrav. Men många upplever en genomgripande förvandling från ett samhälle, som bars upp av många offentlig finansierade verksamheter, till ett samhälle som som blivit både mer privat och mer offentligt på samma gång. Många verksamheter har avreglerats samtidigt som den service som fortfarande är i offentlig drift känns mer avlägsen och mer byråkratisk. Staten har fler stuprör utan samordning och de lokala makthavarna får allt svårare att manövrera i välfärden. Den enskilde medborgaren är mer lämnad åt sitt öde, på gott och på ont. Den välmående medborgaren är i huvudsak nöjd för denna nya ordning. Mer i plånboken och större frihet är aldrig fel. Den nya friheten driver dessutom Sverige framåt. Lägre skatter ger fler jobb och minskad arbetslöshet. Fler jobbar och drar in skatt till välfärden. Det gynnar alla. Nästan. Många småföretagare på landsbygden, isolerade människor i förorten, barn som far illa och människor med funktionshinder är oftast en del av det svenska välståndet, men hamnar ibland mellan stolarna. Många människor får det knappast bättre för att välståndet stiger. De kommer alltid att känna sig klämda mellan oförstående byråkrater, utsatta för en offentlig sektor som fortfarande är omodern eller en hjälpande hand som uteblivit i en rationalisering eller omorganisation. Det finns massor av marginalgrupper som fått det bättre, men som ofta upplever en relativ tillbakagång. Bland dem gror missnöjet. 

TIGGARNA PÅMINNER OSS
Som ett tredje orosmoment dyker låginkomsttagare från Rumänien upp i porten och tigger om några slantar.  Människor blir helt klart förvirrade i sin vardag. Vi blir å ena sidan påtaglig medvetna om vårt välmående samtidigt som vi å andra sidan tycker att Sverige glider i sär. Vi tvekar att hjälpa tiggare i vår egen vardag samtidigt som vi klagar på ett samhälle som anses ha blivit kallare och mera egoistiskt. Sanningen är att vi alla bär en del av ansvaret för ett tudelat land och en tudelad värld. Det finns en tiggare i varje kvarter. Vi skulle kunna hjälpa dem. Men de flesta av oss avstår. Vi är uppfostrade i ett samhälle där den sortens omsorg sköts av det allmänna. Men omtanke och solidaritet kan bara till viss del lösas via skattsedeln. Tiggeriet har gjort oss otäckt påminda om det. Vissa tar det till intäkt för att begränsa invandringen, andra inser att den nya sortens solidaritet med hjälpande händer i varje kvarter är enda lösningen. Men det politiska ledarskapet tvekar att peka i den riktningen. Tills vidare införs ytterligare ett jobbskatteavdrag som sänker trösklar och hjälper vissa marginalgrupper in på arbetsmarknaden. Men mycket återstår för ett öppet och solidariskt samhälle. Samma människor som är heligt förbannade på byråkrati, klåfingriga experter är också misstänksamma mot invandrare. Det är helt avgörande att någon eller några politiska partier tar sig an människors ilska mot centralisering och byråkrati. Det är enda sättet att också skapa en tilltro till ökad internationell öppenhet. 

GÖRAN HÄGGLUND - TEAMBILDARE ?
I veckan har några ideologiskt renläriga borgerliga väljare uttalat att de anser att Alliansen sviker när de gör upp med Stefan Löfven om skydd för minoritetsregeringar. Det mest konsekventa hade varit om alla renläriga borgerliga väljare hyllade uppgörelsen allra mest. Om Alliansen å sin sida inte kan skrapa i hop 50 procent borgerliga väljare och Stefan Löfven å sin sida inte kan hitta 50 procent socialister så måste dessa båda block mötas på något sätt i någon slags uppgörelse, annars får alla ideologilösa, missnöjda, kommunistiska och feministiska väljare oförskämt mycket makt. Som sagt, de renläriga Alliansväljarna borde hylla decemberöverenskommelsen allra mest. Alternativet är att regeringen Löfven bjöd in (fp) och (c) för att skapa en majoritet i riksdagen. Eller att (s) och (m) gjorde upp på egen hand. Denna veckan har Göran Hägglund (kd) framstått som en av de mest konstruktiva teambildarna. Kanske skulle en riksdagsmajoritet kunna ha bildats med (kd) som en tänkt statsminister? Alla alternativ ska kunna prövas om man menar allvar med behovet av en stabil majoritet. Vi får aldrig veta om det fanns en möjlig riksdagsmajoritet denna mandatperioden eller nästa. För nu ska Sverige styras av minoritetsregeringar fram till 2022. 

INGEN OKONVENTIONELL UPPGÖRELSE
Huvudproblemet är att ingen tar långsiktigt ansvar för marginalväljarna, dvs de väljarna som är helt avgörande att knyta till sig för att en riksdagsmajoritet så småningom ska kunna skapas. Dessa väljare hoppar mellan olika partier och betraktar sig troligen som mitten eller som ganska goda socialliberaler. De som känner sig mest politiskt villrådiga är de som till sist avgör Sveriges framtid. Och det är bara med alla marginalväljarna i ryggen som en framtida statsminister kan skapa en riksdagsmajoritet och en god framtid för sina medborgare.  

Ska någon av de mindre borgerliga partierna ta ansvar för samtal med (s) så drar man med sig (m) i uppgörelsen också. Och (c), (kd) och (fp) vill antagligen undvika att (m) och (s) gör upp själva? Förresten vill väl den traditionelle (s)- väljaren inte ensidigt göra upp med den traditionelle (m)- väljaren ? Alltså prövas inga okonventionella lösningar. Alltså gör hela Alliansen upp med (s) och (mp). Det var vad som skedde i en numera välkänd decemberuppgörelse. 

ARBETA MER OCH DELA MED SIG MER
Problemet är inte överenskommelsen i sig. Problemet är framtiden. Så många politiska reformer är ogjorda. Alltför många små kommuner har svårt att skrapa ihop till välfärden där alltfler äldre behöver allt mer vård. En förväntansfull medelklass kräver bättre kollektivtrafik, mer jämställda löner, bättre arbetsmiljö och en mer meningsfull fritid. Oron i världen kryper allt närmare. Vårt välstånd hotas och alltfler inser att den svenska medelklassen kommer behöva arbeta hårdare, tjäna relativt mindre, betala relativt högre skatt och dela med sig mer. Någon politisk kraft måste snart be medelklassen dra ner på förväntningarna. Det behövs en politisk pedagog som kan redogöra för en mer realistisk framtidsbild. Samtidigt bör välgörenhetsinsatser och solidaritetshandlingar runtom i världen öka. Sverige som byggt sitt välstånd på internationellt beroende har ett extra ansvar att ta emot omvärlden med öppna armar. 

Ovanpå det behöver missnöjda landsbygdsbor, isolerade människor i förorterna och utsatta barn utan närvarande föräldrar känna ökad tillit till demokratin. Mycket snart måste en politisk kraft ta sig an alla dessa ogjorda uppgifter med övertygelse. På senare år har partierna centralt ägnat sig alltför mycket åt att vara reklambyråer, medan de lokala partiorganisationerna i bästa fall är underhuggare i dessa PR- kampanjer och i sämsta fall förtvinar alltmer. 

INGEN BEHÖVER ANSTRÄNGA SIG DE NÄRMASTE ÅTTA ÅREN
Varje politisk kraft som försöker ta sig an verkliga samhällsutmaningar kommer få svårt att omedelbart få med sig en riksdagsmajoritet. De sex dominerande partierna har bestämt att det är omöjligt de närmaste åren. Kanske är det en riktig slutsats. Kanske är decemberöverenskommelsen faktiskt ett realistiskt sätt att vinna tid. Varje block får en chans att fundera på vilka politiska reformer som ska sjösättas av en bred riksdagsmajoritet efter år 2022. Men det finns en risk att Sverige istället förlorar tid och ökar det demokratiska glappet mellan väljare och valda eftersom ingen behöver anstränga sig för att skapa en riksdagsmajoritet de närmaste åtta åren. 

Om en gul klänning i Borås

Det spelar egentligen ingen roll hur mycket resurser som avsätts till forskning eller hur väl vi stödjer entreprenörer - om det saknas en arena för forskaren och entreprenören att mötas så blir det inga nya produkter och heller inga nya jobb. Samhället riskerar att stå och stampa om forskaren aldrig möter en finansiär eller om finansiären möts av käcka projekt som saknar fokus på kunden. Alla steg i innovationen riskerar att stanna av eftersom ingen håller i hop en seriös innovationsprocess. Därför har Västra Götalandsregionen arbetat ihärdigt i ett tiotal år med att bygga upp system för innovationsprocesserna. Men fortfarande är det många aktörer som inte vet om att det finns ett västsvenskt innovationssystem och därför ropar efter någon som ska fylla ut glappet i innovationskedjans olika delar. Många i allmänheten och även politiker tycks sakna kunskap om problemet. 

Vid ett seminarium om biobaserade material hos IVA i torsdags belystes dilemmat som uppstår i glappet mellan forskarens resultat och kommersialisering av nya produkter. Dessutom medverkade en aktör från Västra Götaland som kunde berätta vad skillnaden blir när det finns en neutral part som håller i hop innovationsprocessen. 

TILLÄMPNING AV CELLULOSA  
Skogen omsätter 200 miljarder kronor i Sverige och utgör 12 procent av svensk export. Men forskare, industriledare, experter och politiker anser att potentialen i skogen inte tas tillvara fullt ut. Det finns massor av möjligheter att skapa tillväxt och jobb genom att ta tillvara skogen för utveckling och tillverkning av nya material. Orsaken till otillräckliga insatser är bristen på samverkan och framför allt oklar rollfördelning. Paul Gatenholm, som har ett förflutet från Chalmers och som numera är vice ordförande i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, inledde konferensen om biobaserade material. Han är luttrad efter många år som forskare kring tillämpning av cellulosa. 
- Jag trodde att min forskning skulle nå marknaden. Men forskning och innovation är två olika saker, säger han och menar att forskning och innovationsprocesser måste hänga ihop. 
- Hur ska innovativa material komma till marknaden och bli en nyckelspelare i en global ekonomi? undrar Paul Gatenholm. 

ORDNING PÅ SPELET 
När EU avsätter åtskilliga miljarder kronor för att minska gapet mellan forskning och tillämpning av biobaserade produkter är det särskilt angeläget att det finns en tydlig rollfördelning, understryker han. 

Daniel Söderberg från KTH betonar också behovet av rollfördelning mellan grundforskning och innovationer. 
- Var och en måste ha sin roll på plan. Det är viktigt att få ordning på spelet, säger han. 

Under föredragningarna om innovationer för biobaserade material framkommer också skillnader mellan att komma framåt med innovationer. Eller rättare sagt skillnader mellan å ena sidan utvecklingsarbete mellan några tighta partners och å andra sidan att ta höjd för innovationer på en spelplan där det från början är oklart vem som är kund respektive leverantör. 

KUNDNYTTA DIREKT 
Om en kund och en leverantör finner varandra för att skapa en ny process i en befintlig industri är rollfördelningen tydlig, dvs en leverantör som tar risken eftersom de globala fördelarna är tydliga samt en kund som accepterar teknikskiftet i den egna verksamheten. Det uppstår ett pilotprojekt hos kund som blir kostnadseffektivt och skapar kundnytta direkt. En sådan utveckling är inte ens att betrakta som en innovationsprocess. 

De verkliga innovationsprocesserna riskerar att utebli om de offentliga aktörerna alltid tar de enklaste vägarna. 
- Idag fördelas medlen alltför snuttifierat. Större projekt leds genom konsensusprocesser. Vi behöver använda offentliga pengar till djärva projekt, menar Lars Berglund från Wallenberg Wood Science Center. 

DET FÖRSTA KYLSKÅPET TOG TID
Pia Wågberg från Innventia tar upp samma fenomen. Om man studerar innovationsprocesserna från idé via kommersialisering och genomslag på marknaden inom några historiskt kända produkter, exempelvis telefonen, radion och kylskåpet så har det alltid tagit tid. Det tog 15-40 år från idé till marknad , dvs innan 50 procent av de amerikanska hushållen hade tillgång till dessa vardagsprodukter. 
- Det tar lång tid idag också, poängterar Pia Wågberg. 

Hon understryker behovet av rollfördelning och visar industriforskningsinstitutens viktiga roll som ett kitt eller en mäklarfunktion mellan universiteten och industrin. 

Anders Brolin från Stora Enso uppmärksammar oss på att 33 miljarder kronor årligen används till grundforskning i Sverige, medan endast tre miljarder kronor är industrinära. Brolin betonar att skillnader i synsätt bland finansiärerna påverkar innovationsprocesserna. En del aktörer anser att innovationsprocessen har en tydlig sekventiell process, medan andra aktörer betonar komplicerade och överlappande gränsövergångar mellan innovationsprocessens olika delar. Om finansieringsorganen ser dessa gränsövergångar tenderar medlen att kunna användas mer flexibelt. Brolin återkommer också till rollfördelningen för att kunna driva innovationer framåt. 

FRÅN GRAM TILL TON VIA KILO
Maria Ström från Vargön Innovation upprepar vikten av rollfördelning i innovationsprocessen. Här står Västra Götalandsregionen för grundfinansiering av utvecklingsprojektet. Projektägare är Vänersborgs kommun, som också tagit ansvar för en fysisk plats. 
- Här finns både en fysisk plats och en process, understryker hon.
Maria betonar att projektet hjälper och stödjer i en fas nära kommersialisering. Och framför allt att hela utvecklingsprojektet har fokus på marknad i ett tidigt skede. 

Många utvecklingsprojekt blir bara en rapport, som stannar i "gramskala". Här handlar det om att snabbt växla upp till kilo och nästan lika snabbt ha fokus på ton. 
- Första frågan måste vara om det finns en marknad och en kund samt hur värdekedjan ser ut. När det gäller Vargön Innovation finns en lång värdekedja där vissa länkar är starka, andra är svaga och ytterligare några finns inte alls. 

  
Utvecklingsprojektet Vargön Innovation syftar till att bygga upp kontakter och samla aktörer. Vargön Innovation kan vara en sådan samlande kraft, eftersom projektet i sig saknar affärsintresse. Projektet kan vidare utgöra ett partnerskap som samlar ihop kompetenser från exempelvis högskolorna. Företagen kan söka sig till projektet tack vare att det finns en fysisk plats. Vargön Innovation är en neutral part i riggandet av projekt och en sammanhållande länk som kan ställa frågor. 

I somras blev en konkret produkt färdig. Tillsammans med Textilhögskolan i Borås och företagen inom Smart textiles syddes den första klänningen av återvunnen bomull. Prototypen är således klar i denna innovation. Nu väntar klänningen på riskkapital som kan satsa medel för att sy några kilometer tyg. Leverantörer finns i tusental, vi är alla innehavare av begagnade kläder hemma i garderoben som skulle kunna användas i jättelika anläggningar för återvinning som omsätts till sömnad av nya tyger och plagg. Ett storföretag väntar på att få ta hand om tillverkning och försäljning av dessa textilier. Men vem ska ta risken för de första testerna i fullskaleanläggning? Vargön Innovation har tagit ansvar för produkten i gram och en aktör finns som vill ta ansvar för volymer i ton. Men vem ska ta ansvar för den största risken som finns i själva tekniksprånget under produktionen av de första kilona av den gula klänningen? 

RING MIG
Seminariet övergår allt mer i ett samtal kring behovet av att testa, sätta en pilotanläggning i sjön och att också kunna prova i full skala i demonstrationsanläggningar. Här ligger Europa efter USA och Kina, betonar Malcolm Norlin som är investerare och entreprenör. I vår världsdel satsas 94 % av forskningsmedlen på grundforskning och endast 6 % på att skala upp forskningen. I USA är den siffran 48 % och i Kina över 50 %. I Europa tycks vi anse att riskkapitalisten ska ta kostnaden för att pröva tekniken. 
- Om någon känner en riskkapitalist som investerar i teknik som inte är prövad, ring mig, säger Malcolm lite ironiskt. 

RÅDGIVNING OCH KRAFTFULL HJÄLP  
Ja, så kan samtalen hålla på i oändlighet. Vem ska betala för glappet som uppstår mellan forskaren och företagaren? Vem ska testa tekniken i liten skala och i stor skala? När tror vi att företaget som ska tjäna pengarna på produktionen av en ny produkt är beredd att kliva in. Malcolm menar att det är den samlade bilden och ytterst hela innovationsprocessen som avgör om den första uppsydda klänningen ska bli en serieproduktion som så småningom börjar produceras i massupplaga. 
- Det handlar om att reducera risk och få fram kapital, då kan uppfinningar snabbare omsättas till affärer. Uppfinnare ska inte behöva gå runt på gatan och och leta efter hjälp. Det måste finnas rådgivning och kraftfull hjälp, exempelvis hur uppfinnaren skyddar sitt patent. 
Malcolm efterlyser också ökad kunskap. Få inser vad som krävs för att en aktör ska ta beslut om att skala upp en prototyp. Osäkerhet vad gäller intressen från kunder skapar tveksamhet inför investeringen. 
Mot slutet av seminariet får en riksdagsledamot kommentera dessa frågor. Hans svar visar också på innovationsprocessernas dilemma. 
- Vi måste se över gränssnitt mellan akademi, näringsliv och offentlig sektor. När det gäller pilot- och demonstrationsanläggningar kan vi inte bygga hur många som helst, säger Ingemar Nilsson, (s). 

EU TVINGAR FRAM 
Staten är alltså knappast beredd att ta kostnader för pilot- och demonstrationsanläggningar, men en mängd småpengar i statliga verk och myndigheter betalar man gladeligen ut. Snuttifieringen berördes under seminariet. Okunskapen om att en region som Västra Götalandsregionen kan medverka i att skala upp intressanta idéer och framför allt skapa neutrala mötesplatser är ganska dålig. Att EU levererar medel till tillämpad forskning inom exempelvis biobaserade material berördes också på seminariet. Jag tror att dessa EU-medel kommer tvinga fram en förändring där staten tar ett större ansvar för väl utvalda demonstrationsanläggningar och släpper den snuttifierade bidragshanteringen. Jag hoppas också att vi får fler regioner som kan ta samlade grepp kring innovationssystemen så som Västra Götalandsregionen gör. 

Mera skit under naglarna eller mer avkoppling- det är frågan ?

Sitter på Dramaten och njuter av Rolf Lassgårds gestaltning av Karl- Oskar i Wilhelm Mobergs Utvandrarna. Enkla kläder och enkel rekvisita i skildringen av ett enkelt samhälle. Utvandrarna handlar om människans innersta drivkraft- mat för dagen och sökande efter varaktig försörjning. När ena dottern dör har Karl- Oskar och Kristina fått nog. De bestämmer sig för att dra västerut i förtvivlan över Moder Sveas oförmåga att leverera brödföda. 

Utvandrarna handlar om jakt på försörjning, men också om människans kamp för frihet. Scenen där Robert och Arvid angriper myndigheters översitteri är lysande. De har bugat för husbonden, prosten och länsman för sista gången. Robert och Arvid vill bort från ett alltför regelstyrt samhälle. De bestämmer sig för att dra till Amerika. 

TRÖTTA PÅ DET MODERNA? 
Mat för dagen och kamp för frihet i det småländska Korpamoen. Så gripande och samtidigt så självklart. Dessa värden slåss vi för idag också, fastän vi inte tänker på det. 

I senaste numret av SJ:s tidning Kupé uttalar Fredrik Lindström att han är trött på att det finns 22 sorters youghurt i butiken. Han hävdar att vår tids civilisation spårat ur. Ungefär som Romarrikets fall håller Västvärldens högkultur på att rasa samman. Nu ska vi åter till det enkla och det långsamma, antyder han. De rationella och pragmatiska svenskarnas framgångar ska bytas mot något mer genuint är andemeningen i intervjun. En slags trötthet på modernitet och längtan efter ett enklare liv framskymtar hos många debattörer numera. 

Det är berättigat att ställa frågan om den västerländska människan håller på att gå under i välståndet, överflödet och stressen. Samtidigt finns det en motsättning i dessa åsikter. Budskapet andas å ena sidan att vi ska avstå överflöd, jobba mindre och övergå till ett lugnare liv. Karl- Oskar och Kristina gav å andra sitt liv för jakten på välstånd. Är vi beredda att ge upp en del av deras strävanden? Om vi drar ner på tempot i våra liv- riskerar vi att förlora annat på vägen som omöjliggör övergången till det nya ? 

UTAN MODERNISERING ÖKAR FATTIGDOMEN 
Sverige har, mer än något annat land i världen, lyckats förena frihet och välstånd, jämlikhet och modernitet. Vi utrotade fattigdom och lyfte hela befolkningen till en rikedom som de flesta andra nationer i världen aldrig varit i närheten av. Knappast ett självändamål att alltid vara bäst i världen. Men vad skickar vi svenskar för signaler om vi ensidigt basunerar ut åsikten att dra ner på takten och ändra våra vanor? Att vi har nått toppen och tänker avstå en del av kampen för försörjning och frihet ? 

Jag tror att framtiden kommer innebära att vi avstår en del lyxkonsumtion, inte för att jag missunnar någon lite lyx, utan därför att en större andel av vårt gemensamma bruttoprodukt kommer behöva vara knutet i fasta tillgångar. Mer investeringar, mer arbete, lägre löner och mindre över till löpande flärd. Ungefär som för de flesta småföretagare med en kapitalintensiv produktion. Nästan alla inkomster binds upp i lån på lastbilen, inköp av drivmedel eller andra hjälpmedel i produktionen. Därmed inte sagt att alla får mindre i plånboken. Bara att vi måste jobba mer för samma välfärd. Vill vi åstadkomma någon slags välfärd också i framtiden med hyggliga möjligheter att ta in skatt och investera i infrastruktur, omfördela resurser till skola, vård och omsorg osv måste antagligen de flesta av oss jobba betydligt mer än idag. 

Budskapet från Fredrik Lindström och många andra debattörer klingar därför ensidigt. En uppmaning om att avstå skapar frågetecken om framtiden. Frågetecken som riskerar att ge signalen att Sverige och världen uppnått toppen på ett välstånd och nu kan vi börja ta det lugnare utan att det får konsekvenser. Lika hårt som Karl- Oskar och Kristina slogs för sin försörjning på 1800- talet, lika hårt måste vi idag slåss för vår och våra medmänniskors föda. Ett samhälle som avstår modernisering blir förr eller senare fattigt. I det småländska Korpamoen hade moderniseringen uteblivit, alltså började människor att svälta. 

Vi lever över våra tillgångar idag och priset vi betalar är miljöförstöring, kanske någon invänder. Visst, vi hanterar våra naturresurser illa, men det betyder ju knappast att vi ska dra ner på arbetstiden eller avstå drivkrafter som jakt på välstånd och längtan efter valfrihet. Vill vi undanröja fattigdom måste alla arbeta hårt och kämpa för tillväxt. Utan tillväxt ingen omfördelning. Utan omfördelning ingen tillräcklig fattigdomsbekämpning! 

EN HÅLLBAR UTVECKLING KRÄVER MER ARBETE 
Vill vi skapa ett samhälle som är mer i samklang med naturen måste vi antagligen slita mer för tillväxten och mobilisera resurser för exempelvis miljöinvesteringar. I torsdags träffade jag representanter för rymdindustrin som har stor verksamhet i bland annat Göteborg och Trollhättan. Det är investeringar i rymdindustrins satelliter som kommer avgöra om vi kan ta få tillräckliga kunskaper om klimatförändringarna. Vem ska mobilisera dessa investeringar i framtiden? 

Svårigheten är inte att tala vackert om en livsstil utan välståndets avigsidor som stress och konsumtionshysteri. Svårigheten är att ta till sig en ny epok där monotont ineffektivt kontorsarbete byts mot mer fysiskt arbete på åker och äng, i skog och mark, i industrier och i tillverkningsföretag som producerar nya råvaror, nya processer och nya produkter som används i exempelvis moderna rymdraketer som kan analysera jordens och solens förhållande till varandra och därmed möjligheterna att varaktigt bekämpa stora miljöproblem.  

Samhället står liksom och väger. Ska vi fortsätta att administrera målsättningar för den nya tiden ett tag till eller börja skapa det verkliga omvandlingstrycket och de verkligt stora framtidsinvesteringarna redan nu? 

Jag åker gärna till den gamla bruksmiljön i Växbo utanför Bollnäs. Svårt att
förstå vilka arbetsinsatser som gjordes i Sverige under 1700-och 1800-talet
för att skapa det välstånd vi vant oss vid i Sverige och som många debattörer
idag viftar bort. Troligen kan vi inte avstå välfärd, istället kommer framtiden att
kräva mer arbete av oss. I allafall om vi vill upprätthålla rättvisa och ställa om
till ett mer miljöanpassat samhälle.
Det kommer krävas mer skit under naglarna, inte mindre! 

SKIT UNDER NAGLARNA 
Äter söndagsmiddag i den genuina bruksmiljön i Växbo utanför Bollnäs. Slänger ett öga på de gamla fotona på väggen på restaurangen. Här finns bilder på strävsamma jordbrukare som trampar med bestämda steg i leråkern. De sliter med valkiga händer vid linskäktet. Den var den sortens hårda arbete som byggde välstånd i Sverige. Om vi ska avstå överflödet och ställa om till ett mer hälsosamt och miljömässigt hållbart samhälle idag blir uppgiften knappast mindre arbetsintensiv än då. Den som skriker efter en annan livsstil har kanske rätt. Men utmaningen ligger knappast i att prata vackert om att avstå eller tacka nej till överflöd. Utmaningen ligger i att ta av sig kostymen, kavla upp ärmarna, vara beredd att få lite skit under naglarna och jobba hårt för nya produktionsmönster och nya teknologier som kan generera en mer energieffektiv tillverkning av varor och tjänster som vi behöver i en nya epok. 

Många av oss längtar efter ett enklare samhälle samtidigt som vi tar rättvisa för självklart. Om vi ska tacka nej till överflöd och lyxkonsumtion minskar drivkraften att bli rik. Om människor släpper drivkraften att bli rik blir det också svårare att hitta resurser till att utjämna skillnader och minska fattigdom. Kan vi arbeta smartare i en större social harmoni utan att harmonin övergår i lättja som gör oss fattigare igen? Om ingen blir riktigt rik kommer heller ingen att kunna investera bort fattigdom. När mina förfäder växte upp på den svenska landsbygden på 1800-talet fanns det en filosofi av att dela med sig till grannar som svälte. Men om alla halvfattiga bönder delade med sig av det sista brödet till de utfattiga torparna blev det inget över för gemensamma investeringar i framtiden. Utan modernisering riskerar vi till slut att alla svälter. 

SATSA PÅ DET NYA 
Det blir antagligen svårt att minska på tempot utan att förlora takten i moderniseringen. Modernisering är en förutsättning för att ställa om till ett mer miljövänligt, energieffektivt och hållbart samhälle. Och för att bli mer miljövänliga, energieffektiva och hållbara krävs investeringar i ny teknik, som i sin tur kräver driftiga entreprenörer med gott om pengar. Några av dem som idag pläderar för ett mer stillsamt samhälle kan givetvis välja att dra sig undan, luta sig tillbaka, titta sig i naveln och njuta av denna nya stillhet. Jag menar att dessa insiktsfulla människor istället måste satsa sin tid och sina pengar i en ny epok. 

En regering som gjorde allt rätt. Men uttryckte sig fel.

Det som jag gillar mest hos Allianspartierna som nu har regerat landet i åtta år är deras fantastiska sinne för ansvarstagande. Varje krona av utgifter är finansierad samtidigt som de sänker skatter på områden där vi verkligen behöver sänka skatter. 

Tidigare i moderaternas historia var synen på ansvarstagande ett helt annat. Moderaterna kalkylerade med stora skattesänkningar som det saknades täckning för. Huvudorsaken till att epoken Bo Lundgren tog slut i samband med valet 2002 var helt enkelt partiets orealistiska ekonomiska politik. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har sedan dess byggt sin politik på ett mer ansvarsfullt sätt. De skattesänkningar som genomförts med Allianspartierna är sådana som stimulerar arbete, som omvandlar svarta jobb till vita och som ser till att antalet arbetade timmar blir fler. Alliansregeringens arbetslinje har varit oerhört framgångsrik. Så framgångsrik att Socialdemokraterna knappt ifrågasatt jobbskatteavdragen. 

Annie Lööf gjorde en fantastisk stark insats i valrörelsens slutskede. Ungefär lika stark som Maud Olofsson gjorde i spurten 2010. Strategin var ungefär densamma då som nu, dvs att fokusera stenhårt på de frågor Centerpartiet är starka i - dvs jobben och miljön. Skillnaden nu är att Centerpartiet har förlorat regeringsmakten. Moderaterna tappar rejält och ingen av de andra alliansbröderna har förmått fånga upp besvikna moderater. Egentligen är det en stor paradox att regeringen blir omvald 2010 när finanskrisen fortfarande hänger över oss och tappar makten 2014 när vi tagit oss igenom finanskrisen och står starkare än någonsin.  I New York Times och i the Guardian är förvåningen stor och man menar att svenskarna skulle ha fått dåligt samvete och därför är benägna att rösta fram en (s)- ledd regering. Centerpartiet och Alliansen förlorade på samma fråga som skapade framgången. Väljarna tyckte sannolikt att vi blev alltför kamerala, alltför duktiga på ekonomisk politik. 

Annie Lööf utpekas nu som den nya borgerliga ledaren och jag tror att Centerpartiet har världens chans att bli ett samlande parti för en delvis omdefinierad Allians. En (c)-stafettpinne som tar över där Fredrik Reinfeldt lämnade in. En allians som kan komma tillbaka 2018 med ett delvis annat uppdrag. 

Valet 2014 blev ett val där experterna förlorade mot amatörerna, där teoretikerna förlorade mot de verklighetsnära, där akademikerna förlorade mot småfolket. Ingen hade en agenda för valrörelsen 2014, som Per Schlingman sa i TV på valnatten. Det gjorde att antidemokratiska krafter, militanta feminister och kommunister kunde håva in segrar. 

I Alliansregeringen tillhörde Centerpartiet alltför ofta de "duktiga", men samtidigt har Centerpartiet en stark tradition av bondförnuft och entreprenörskap som då och då plockas fram. Det blev aldrig tillräckligt tydligt varför jobbskatteavdrag och miljöbilspremie gynnade Centerpartiets visioner. Dessutom stördes våra försök att vara jordnära och folkliga genom ett illa genomtänkt idéprogram. Det var de socialliberala värdena som förlorade i valet 2014. Inte för att de socialliberala värdena saknades, utan därför att de kläddes alltför mycket i termer av arbetslinje, jobbskatteavdrag och sänkta skatter. Tänk om Alliansens politik i stället hade klätts i termer av t ex mer skattintäkter till sjukvården, mera sunt förnuft för småföretagaren och ökad klimatsmart handel i industriföretagen ?! 

ÖKAD FOLKLIGHET OCH MINDRE BYRÅKRATI

Centerpartiet är det enda partiet som kan ta tillvara Alliansregeringens arbetslinje och sätta in den i ett verklighetsnära sammanhang. Entreprenörer på landsbygden måste tydligt kunna se att minskat krångel och lägre skatter är en väsentlig del av en helhet. Uppfinnare och innovatörer ska vara hjältar i Centerpartiets ögon. Alliansens arbetslinje byggde i hög utsträckning på att stimulera människor att söka jobb. Centerpartiets entreprenörstanke bygger i hög grad på att stimulera entreprenören att utveckla idéer och skapa mervärden i produktionen. Det förutsätter att många stuprör rivs och att många byråkratiska regler tas bort hos myndigheter och verk. Så har inte skett i tillräckligt hög grad under de senaste åren. Vi som är verksamma i kommuner, landsting och regioner har fått fler pekpinnar, inte färre. Moderaterna har haft en ganska centralistisk syn på att staten sköter saker och ting ganska bra. Försäkringskassor har förstatligats och alla förslag om regionalisering av makt har lagts i papperskorgen. Människor har efterfrågat folklighet vid valurnan och när Alliansen har levererat för lite decentralisering har väljarna paradoxalt nog röstat fram en (s)- regering som vill ha ännu fler regler, mer förbud och utökad byråkrati. Nu har Centerpartiet chansen att presentera en politik där regionalt självstyre och mindre statlig detaljsyrning är ledstjärnan. Det är närodlad politik! 

INTERNATIONELL SOLIDARITET 

De senaste månaderna har världen skakats av politisk oro och övergrepp mot mänskliga rättigheter i bland annat Ukraina och i Syrien. Centerpartiet behöver inte ta tag i utrikespolitiken för att öka på sin folklighet, utan för sin trovärdighets skull. Under åtta år i regeringen har Centerpartiet inte prioriterat utrikespolitiken högt, men det är helt nödvändigt om vi vill bli ett större parti. Alliansregeringen ska ha all heder åt att man så tydligt presenterade kostnader för et kraftigt ökat flyktingmottagande i sin budget. Kanske var det denna uppriktighet som slutgiltigt fällde Fredrik Reinfeldt? Kanske anade han utgången redan under sitt briljanta tal i Almedalen? Han bestämde sig för att vädja till svenskarnas hjärtan. Kanske hoppades han att väljarna skulle belöna honom för ärlighet om kostnader för flyktingarna. Om svenskarna inte ville belöna honom skulle han tacka för sig. Nu sitter Stefan Löfven och funderar på var han ska hitta kontot för att ta emot fler flyktingar. Jag är oerhört stolt över att tillhöra det regeringsalternativ som tog ansvar också för den sista kronan för flyktingmottagandet. Det är verklig solidaritet! 

ETT DYNAMISKT BIOSAMHÄLLE 

Centerpartiet plockade väljare från miljöpartiet i valrörelsens slutskede. I valmanifestet formuleras att vi har uppnått Resultat för miljön. Det blir svårt att värja sig när man ser resultatet. Utsläppen minskar, vindkraften har tiodubblats, vi utpekas till en av världens mest ambitiösa länder inom klimat osv. Men mycket återstår för att formulera visionen om ett biosamhälle, ett dynamiskt samhälle som mindre sluter sig i fysikens begränsningar och mer öppnar upp för en biobaserad ekonomi. När många debattörer pläderar jordens undergång ska vi visa på den biologiska produktionens oändlighet och dynamik. Här är den stora möjligheten för Centerpartiet. 

JÄMSTÄLLDHET OCH SOCIALT PATOS 

Det var med ett nödrop vi slapp Gudrun Schyman i riksdagen igen. Militanta socialister förklädda till feminister övertygade över tre procent av väljarkåren. Det vilar knappast någon folklighet i att ta sats mer i jämställdheten, men utan en tydlig jämställdhetspolitik öppnar vi för nya socialistiska rörelser. Den moderna människan accepterar inte stereotypa föreställningar och gammaldags normer på arbetsmarknaden. Det behövs en  mer liberal människosyn som delvis måste vinnas genom ökad jämställdhet, kanske via fler regelringar i näringslivet eller i politiska församlingar. 

Alliansregeringens viktigaste förtjänst är knappast arbetslinjen som sådan och knappast de nya jobben heller, utan alla de nya skatteintäkter som vi i kommuner, landsting och regioner förfogar över- tack vare arbetslinjen. I Västra Götalandsregionen handlar det om drygt åtta friska miljarder. Vi skulle ha använt dessa resurser med ett större socialt patos, inte bara i handling utan också på plakaten och i möten bland de äldre och de sjuka. I bland undrar man hur det står till med alla konsulter och PR-byråer. Vem beskrev de nya miljarderna som strömmat till i sjukhuskorridorerna och som botat cancer, undvikit stroke och hjälpt funktionshindrade. Ett socialliberalt parti som gör anspråk på att leda Sverige från och med 2018 måste veta hur den sociala profilen ska formuleras. Det misslyckades alla Allianspartierna med. Det kostade oss makten. Ibland tänker jag att Alliansregeringen gjorde allt rätt, men uttryckte sig fel.