Om vinst i välfärden och katterna i Kalles kök

Idag besökte jag ledningskansliet vid Sahlgrenska Akademien.
Vi pratar om mellanrummet mellan offentligt och privat.
Att hålla en döende patient i handen är självklart,
men det skrivs inte i avtalet mellan landstingen och vårdföretagen.
Det finns ett kitt bortom offentligt och privat som avgör
nivån på välståndet. Nobelpristagaren Arvid Carlsson var beroende av stora
forskningsresurser för sina upptäkter.
Men vägen dit avgjordes kanske av styrkan i det civila
samhället i Arvid Carlssons liv. 

Varje julafton under 70- och 80- talet bjöd vår familj hem Kalle på julmat. Han tackade motvilligt ja på telefon när mamma ringde, ofta samma förmiddag. När han kom stod han i farstun någon minut och tvekade. Efter några minuter hittade han in till köket och slog sig ner. När Kalle skulle komma fick han alltid en bestämd plats bredvid pappa i köket. Han såg lite ansträngd ut till en början, men när han smakat på skinkan och hört oss barn bubbla av lycka över att det äntligen var julafton gick mungiporna upp lite. Drog han på munnen tillräckligt mycket kunde vi se att Kalle saknade många tänder. Han tog aldrig av sig jackan. Den svarta skinnpajen hade nog varit fin som ny, men den värmde dåligt i decemberkylan. Kalle bar alltid den svarta skinnjackan, ute och inne, vinter och sommar. Den gröna kepsen släppte han inte heller ur sikte. Han tog av den och hans kala huvud blottades. Kepsen låg i knät under jullunchen. Han placerade händerna över låren, som om han inte visste var han skulle göra av dem minuterna innan vi började äta. Jag tror han kände sig obekväm med att sitta i någon annans kök. Det blev inte så ofta. Samvaro hos andra eller med andra människor var inget för Kalle. Han hade ingen livskamrat, inga barn och höll sig mest hemma. Ibland pratade han med en granne och han hade katterna. 

Några gånger har jag klivit in i Kalles kök i ett ärende med mamma eller pappa. Då hoppar det en katt ur köksskåpet och en andra katt ur diskhon, en tredje katt sitter i kökssoffan och den fjärde i Kalles knä. I sovrummet skymtar ytterligare ett par katter, de bor i sängen och redan i Kalles farstu känns en svag lukt som sprider sig när någon glömt kvar sanden i kattlådan. Ja, Kalle hade många husdjur, men i övrigt levde han med ensamheten. Han var en skicklig hantverkare och grovarbetare. Pappa lärde sig nog en del av Kalle. Han var bekväm med att arbeta, men inte med att sitta med en hel familj inklusive några livliga barn på en jullunch. 

Han närmar sig långsamt julmaten i vårt kök, suckar lite, drar händerna över låren igen så att kepsen över knät vinglar till. Så suckar han en andra gång på sitt alldeles speciella sätt.
- Ja, ja, säger han långsamt.
Ibland är frasen något längre. Han tycker inget. Han bara konstaterar. Som om han gett upp. Livet blir som det blir. Kalle har ett svar på de flesta tilltal.
- Ja, ja, det är bara så, säger han och gungar med hela kroppen.

När han skär av skinkan och stoppar i munnen darrar de valkiga händerna. Tungt grovarbete har format hans lemmar. Kalle bodde på en liten gård ett stenkast från oss. En enda gång var jag inne hos djuren i hans ladugård. Jag minns det som ett foto helt i trä, och Kalle står i dörröppningen när vi kommer, ungefär som siluetten av Tomten av Viktor Rydberg. Kalle är klädd helt i grått. Inredningen i ladugården har inga nymodigheter eller lättskötta bås i betong eller stål. Pappa och några yngre bönder i byn har låtit sig influeras av 70-talets lantbruksrådgivning att investera och specialisera sig. Pappa får lite hjälp av Kalle med enklare grovarbete när jordbruket ska expandera hemma vid. Men hos Kalle är gårdsplanen, ladugården och uthuset sig likt. Innanför dörröppningen skymtar några träkättar med en gris och bås med kalvar.

Höjdpunkten närmar sig hemma i vårt kök. Vi kastar oss över julklapparna, säkert 4-5 stycken var. Det blir 20 prylar och lika många julpapper en hög på köksgolvet. För ett ögonblick stannar vi upp i julkappsinfernot. Vi ger Kalle julklappar, som mamma omsorgsfullt köpt åt honom. Efter ett par timmar i vårt julfirande drar Kalle sina händer allt mer intensivt över låren. Det är hans sätt att markera att nu räcker det. Det går inte fort, men klivet från köksbordet och greppet efter kepsen är bestämt. Han försvinner hemåt igen. Till ensamheten.

Jag var i 5-10 års åldern och förstod inte alltid mamma och pappas goda avsikter att skänka Kalle en stund av gemenskap. Det var svårt att smälta att en tandlös gammal man med jacka på, som överhuvudtaget inte tillhörde familjen, alltid skulle vara med vid vår jullunch. Idag tänker jag ofta på vilken stor insats vi gjorde för Kalle. Framför allt gjorde mina föräldrar en insats för mig, lärde mig att förstå att varje människa har något att tillföra stämningen vid en jullunch. Idag minns jag knappt vad mamma eller pappa sa eller gjorde under måltiden. Jag minns inte vad vi syskon bråkade om mest eller ens vilka julklappar vi gillade. Jag minns bara Kalle. Han var den färgstarka.

 För Kalle spelar det ingen roll om samhällets service är offentlig eller privat, om vinsterna plockas ut av storföretag eller om de försvinner i kommunens röda siffror. Kalle var aldrig en del av välståndet. Han slet för försörjning och efterfrågade vare sig pension eller bostadsbidrag. Han hade kanske önskat någon att dela livet med. Nu blev det inte så. Kalle växte upp i en stor barnaskara. Kalles pappa var skomakare och hans syskon dog tidigt, eller i alla fall betydligt tidigare än Kalle. Kalle levde tills han var 93. Jag ångrar att jag inte var mer nyfiken på skomakarsonens bakgrund. Jag skulle vilja höra han berätta mer ingående om det enkla livet för hans familj i skarven mellan 1800- och 1900- tal. På Kalles fåordiga berättelser förstod vi bara att han var djupt besviken på samhällsutvecklingen. Inte på bristen på service, utan på alltför mycket överhet och präktighet. Kalle fick svälta när han var barn, det är jag övertygad om. Men Kalle berörde aldrig frågan.
- Ja, ja det var så på den tiden, sa han helt kort om mamma eller pappa började ett samtal.

Vi gick till grannen för att låna socker när vi skulle baka. Vi sprang över ängen för att knacka på hos pappas faster när mamma och pappa inte riktigt hade tid. Vi cyklade till idrottsföreningens träningspass på den egenhändigt iordningställda gräsplanen när det inte var möjligt att ta sig till idrottshallen. Vi tittade på film i den ideellt drivna gamla skolan när ingen kunde köra oss på bio och vi samlade in pengar till Lutherhjälpen för fattiga på andra sidan jordklotet. Och vi bjöd hem Kalle på julafton.  Jag är uppväxt med ett civilt samhälle. Människor i byn avlastade mamma och pappa i deras föräldraroll. Och mamma och pappa deltog i föreningslivet. Det civila samhället erbjuder ingen lyx och minskar inga orättvisor. Det erbjuder ett golv, ett gemensamt rum, som gör att det sista fotfästet aldrig eller nästan aldrig brister.  Min bullerbyromantik kommer aldrig tillbaka, tänker jag och avfärdar idealet om ett starkt civilt samhälle på 2010-talet. Men som en bumerang ramlar minnena över mig när jag läser om ensamhet, utslagna och bedrövade människor som inte får den hjälp de behöver från vare sig offentlig eller kommersiell service.

Det finns ett mellanrum mellan det offentliga och det kommersiella. Den informella ekonomin eller den tredje sektorn. När debatten om vinst i välfärden blir som hetast uppstår ett missförstånd. Några förfasar sig över den privata aktörens tillkortakommanden, några andra hänvisar till den offentliga aktörens otillräcklighet. Så glömmer vi att båda spelplanerna är beroende av kontakt med den tredje sektorn. Idag har jag suttit på Sahlgrenska Akademien och pratat med en person i ledningskansliet där. 
- Det står inte i avtalen mellan regionen och vårdföretaget att vi ska hålla en döende patient i handen, men det är självklart för de flesta, säger han med eftertryck och påminner mig om vad det civila samhället utgörs av.

Jag tänker på 40- och 50- talets sociala kontroll i städerna där hemmafruarna hängde ut genom fönstret så fort småkillarna på gatan var i slagsmål. Nu finns det inte längre några hemmafruar, bara förskollärare som möjligen hänger ut genom fönstren från samma gator men med det professionella och avgränsade uppdraget att ge pedagogisk fostran till 2010- talets småkillar under ett visst antal timmar på dygnet. Några av dessa förskollärare tar även på sig uppdraget att de fostra individer också utanför arbetstid och utanför förskolans staket. Några andra tänker inte ens tanken att uppgiften ingår i ett modernt samhälle. De som saknar föräldrar och samtidigt fostras i det strikt profesionaliserade samhället riskerar bli utan vuxna förebilder vissa timmar på dygnet.

När Bo Rothstein for ut mot tiggeriet häromdagen kom tankarna krypande igen. Om vi förbjuder tiggeri förbjuder vi även den sista utvägen för de som är allra mest utsatta. De som aldrig blivit omhändertagna vare sig av privat eller offentlig sektor, men som på något sätt ändå tagit sitt liv i egna händer går ut på gatan med en burk i handen. Förbjuder vi tiggeri beslutar vi slutgiltigt att avskaffa det civila samhällets sista utpost, men också dess innersta drivkraft- människans möjlighet att tillfälligt försörja sig genom andras välvilja. Förbjuds tiggeriet slipper vi se samhällets misslyckande längs gatorna och vi kan bekvämt ropa på polisen när dessa inslag visar sig i gatubilden. Då blir tiggare hänvisade till arbete med slavlöner och annan försörjning, t ex prostitution som är sämre än tiggeri. Tiggeri är ett fattigdomsbevis, men tiggeri är också en plågsam och nödvändig påminnelse om att det civila samhället inte fungerar. Med tiggeri på gatorna kan vi inte bara tränga undan tanken på att det civila samhället försvagas, då blir vi förr eller senare tvungna att göra något åt det. Ungefär som att bjuda hem Kalle på jullunch.

Förra veckan lyfte jag upp plånboken för tiggarna i Göteborg för första gången på flera år. Antingen för att jag var arg på Bo Rothstein eller för att tiggarna allt oftare uppträder i form av riktigt unga flickor. Jag försöker prata med ett par av dem, en på Odinsgatan och en i Brunnsparken, men de markerar tydligt att de vare sig kan svenska eller engelska. När jag överlämnar sju kronor till den ena, gissningsvis en rumänska, funderar jag över vilka alternativ hon har:

1. Att försöka få ett jobb, vilket som helst på en arbetsplats för en slavlön och utföra ett jobb som inte kräver svenska språkkunskaper några månader och dra ihop en viss förtjänst åt sig själv. Därefter åka hem till familjen i Rumänien igen.
2. Att passivt invänta en offentlig sektor som ännu inte bestämt sig för hur man ska hantera flyktingar, administrera illegala invandrare och förhålla sig till människosmugglare. Många socialkontor betalar flygbiljetter och färdbiljetter på färjor för att skicka hem tiggarna igen. Det anses vara billigare än andra åtgärder.
3. Att söka sig till Stadsmissionen, leta upp sjömanskyrkan eller knacka på hos någon annan förening för att få hjälp med viktiga kontakter på en arbetsmarknad som normalt inte klarar av att ge invandrare jobb.

Svaret är att varje samhälle behöver alla tre alternativen för att möta människors behov, oavsett om vi pratar om tiggare eller individer utan direkt ekonomisk nöd. Kanske skulle vinsterna i den privata välfärden anses mindre provocerande om det civila samhället var starkare och omvänt skulle offentliga sektorn bättre kunna utföra sina tjänster om det civila samhället tydligare kompletterade med insatser. Så vad gapar vi om? Kliv fram och delta i föreningslivet, ta uppdrag i Röda Korset, arrangera aktiviteter för grannens ungar eller bjud hem ensamma människor på julmat. Att argumentera för vinster i välfärden eller enbart utöva solidaritet via skattsedeln räcker inte. 

Om folk och mördare i staden London

Ägnar Diana en tanke när jag är i London.
Diana av modell vaxdocka får stå en bit ifrån övriga
kungahuset. Hon var en enkel
medelklasstjej som blev offer för det brittiska
kungahuset när det är som sämst. 

Hästdroskor med dödsdömda fångar rullar längs Oxford Street i London. Ekipaget saktar ner. De nedstämda och tystlåtna enkelt klädda människorna i vagnen lyser upp ett ögonblick. Ett stort krus öl serveras till alla som vill. Den lilla stunden med denna dryck  i handen är inte bara ett ögonblick av nöje de sista timmarna i livet. Det finns en annan avsikt. 
- Är de onyktra går avrättningen smidigare, förklarar guiden. 
De som inte ville avrunda livet på jorden med öl får sitta kvar i vagnen och vänta medan övriga hänger i baren. Det är därför som britterna än idag använder uttrycket "stay on the wagon" när man avstår alkohol. 

Jag kliver ut från en av butikerna på nr 145 Oxford Street, bara så nöjd som man är i den stund när man just köpt ett plagg som någon artig butiksexpedit på några minuter lyckats sälja, ta betalt för och prydligt packat ner i en påse. Sedan är man ute ur butiken och ser en annan värld än konsumtionens lockelse. Hinner fundera extra mycket när man är ledig. Slås av att gatan inte alltid varit lika förknippad med inköp. Jag hör rösten i bakhuvudet från en tidigare sightseeing-tur med buss på samma gata. 
- Som shoppinggata öppnades Oxford Street först i mars 1909, berättar guiden. 

De dödsdömdas färd på den gatan som idag är Oxford Street fortsatte upp till Hyde Park där giljotinerna stod uppställda och där tusentals människor flockades för att vara publik under "the hanging day". 

Hyde Park och stråket bort mot Green Park kantas idag av ett rikt nöjesliv med bland annat världens första Hard Rock Café, som öppnade 1971. Här ligger lyxhotellen på rad och här bodde bland annat Elisabeth Taylor under alla sina smekmånader, berättar rösten i hörlurarna på bussturen. Grönytorna vittnar om att här började landsbygden. Hyde Park räknades som utkanten av London, där det ansågs utmärkt att förrätta avrättningar inför många åskådare. I ena kanten av Green Park reser sig Buckingham Palace, som från början var privatägt innan någon av kungarna skulle överraska sin äkta hälft med ett slott. Ja, Londons historia har dödsstraff och kungligheter i samma kvarter. Och UK är dubbelt i flera avseenden. Jag har just kommit hem från London, Oxford och Liverpool. Det blev lite tid att smaka på dagens och gårdagens England. Det är fasta principer och nytänkande parallellt. Storbritannien representerar både det nya och det gamla. Obegripliga historiska ritualer går hand i hand med moderna kulturyttringar. Växande "high-tech"-företag och en modern syn på migration spelar parallellt med regler om att man inte får tala illa om kungahuset vid Speakers Corner. När jag läste en av många böcker om princessan Diana för en tid sedan får jag nästan ont i magen av hue den enkla medelklasstjejen, knappt fyllda 20, dras in i ett projekt för att skänka prins Charles en son, som kan säkra tronföljden. Diana tänker tanken att dra sig ur alltihop några dagar före bröllopet, men orkar inte fullfölja. Hon tjänar kungahuset i sådär femton år och när hon äntligen lyckats kliva av och finna ett verkligt liv dör hon i en tragisk trafikolycka. Man frestas att tro att hon är offer för en mer modern och sofistikerad variant av morden på Henrik VIII:s fruar. 

Britterna pratar väder, dricker te och ägnar sig åt till synes ytliga ting, men när omvärlden kallar kliver de fram som förebilder i Europa. Så som drottning Victoria gjorde på 1800- talet eller Premiärminister Winston Churchill på 1900- talet. Hon brukar kallas "Grandmother of Europe" får vi veta på sightseeing-turen. Och ingen skulle nog ta illa upp om vi här och nu utser Churchill till Grandfather of Europe. 

Det var verkligen både och som gjorde Storbritannien till världens stormakt på 1700- och 1800-talen. Kombinationen av och tillgången på bland annat kapital och råvaror samt en arbetskraft med öppet sinne ledde till att industrialiseringen startade just här. När Spinning Jenny introducerades i England på 1700- talet förändrades textilproduktionen i världen och omvälvningen brukar anses vara starten på Europas industrialisering. Men britterna har skaffat sig positioner genom imperialism (såg i går en notis på nätet om att endast 22 länder i världen aldrig varit ockuperade av engelsmän), genom att agera mellanhand i slavhandeln och att bryta sig ur det katolska Rom för att kungarna ostört skulle kunna mörda sina fruar. Ingen historia att vara stolt över direkt. Men likväl en historia som denna nation byggdes på. England idkade handel och vandel som var tveksam i våra öron. Samtidigt var deras framfart grunden för industrialisering och välstånd i Västeuropa som knappast någon del av världen ännu varit i närheten av. Dom visste nog vad dom gjorde när drottning Victoria uppkallades efter den förnämsta tunnelbanestationen i London som också binder samman staden med flygplatsen. Samtidigt ska man ha klart för sig att slutet av drottning Victorias regeringstid delvis präglades av att andra delar av Europa och världen började ta över det ekonomiska ledarskapet. En stagnation i England som lite förenklat ledde till två världskrig och som England via Churchill fick försöka reparera när det nästan var för sent. 

Den mest förnämsta tunnelbanestationen i London är
uppkallad efter drottning Victoria. Den binder samman staden
med flygplatsen. 

Rösten i de enkla hörsnäckorna på bussen berättar om "the haymarket" där Londons hästar fick utfordring och hästfärjan som skeppade dragdjuren över Themsen. Det är behovet  av transporter över vattnet som är grunden till att London finns, understryker guiden. Om hästfärjan över Themsen var ett tidigt transportsätt så är bussen jag sitter på ett senare påfund. Rösten i mina öron påpekar att London var först i världen med sightseeing i buss. Sedan har massor av städer följt efter konceptet. Följdaktligen marknadsförs bussturen numera som The Original Tour. Och givetvis var London först i världen med kollektiva transportmedel i två våningar. I samband med världsutställningen 1851 kom det så mycket folk till London att kapacitetsbristen på droskorna raskt fick lösas genom sittplatser på taket. Dubbeldäckaren var född. 

Staden är alltid en balansgång mellan det njutbara och det farliga, mellan att tjäna och förlora pengar. Att bli lycklig eller olycklig. Människor ställde kosan mot staden när landsbygden inte längre kunde försörja dem eller när man törstade efter förändring. Och alla fick förändring. Så var det i Venedig och Florens på medeltiden och så blev det för alla som flyttade till London. En stad är en sammanfattning av alla berättelser om människor som fyller kvarteren med vardagligt sorl eller feststämning, med arbete eller nöjen, med glädje eller sorg. 

Idag diskuterar vi ofta stadsplanering. Hur ska vi skapa den hållbara staden ? Vi ska älska fenomenet stad, tror jag. Vi får aldrig säga att nu räcker det. En stad som stagnerar är till slut ingen stad. En stad bygger på möten som ständigt omvandlas till nya möten. Tätare umgänge, mer intensiv dynamik och ständigt ökade möjligheter att söka förändringen är stadens själ. Alla finner inte lyckan, men alla finner förändringen. Och till slut bidrar människors folkvandringar till städerna till att mänskligheten tar bestämda steg framåt. Blir klokare och mer upplysta, drar bättre slutsatser och tvingar sig själva till mer moderna beslut och förnuftiga avvägningar. Som ett lämmeltåg som inte bara lyfter fram det nya, utan även fungerar som en plog som städar bort det gamla, det unkna och det grymma. 

I takt med att människor fyller på städerna ökar tillgängligheten till kunskap, en social omvandling sker i ett slags kretslopp som kan transformeras ut på landet igen, som betalmedel till dem som vårdar naturresurserna och sliter med leveranser till staden. Fyllda av ny energi kan människor sätta spaden i jorden. Det är behovet av denna omvandling som också är svaret på klimatförändringarna. Vi letar system som kan hålla i hop tekniska landvinningar med råvarutillförsel för att lösa vår tids utmaningar. 

Precis när jag kom hem från London tog jag en lunch med några vänner i Göteborg för att prata vätgas och bränsleceller. Vi sjönk in i ett fantastiskt intressant samtal om vätgasens och bränslecellens systerteknologier och möjligheter som nu öppnar sig. Varje samhälle och varje epok måste hitta vätgas som kan placeras i en bränslecell. Hela tiden. Det förutsätter dynamik och växelverkan. Och en öppenhet som kan transformera galna idéer till konkreta förändringar. 

Om staden inte fylls på med människor så blir det ingen påfyllning för någon. Och sannolikt måste påfyllningen ske i en viss takt, som står i proportion till vilket välstånd vi vill åstadkomma. Det är därför som Sverige toppar urbaniseringen i Europa. En välfärdsnation som vill förbi en sådan måste fylla på staden snabbare. För att kunna garantera välstånd åt alla. En tät stad kan lättare bära ett välstånd än en gles stad. Därmed inte sagt att städer måste vara täta rent fysiskt. Men tätheten kan skapas på många sätt. Så som engelsmännen gjorde när de bestämde sig för att leda industrialiseringen. Vi köper lite spannmål från de svenska bönderna så att vi får tillräckligt med foder åt Londons hästdroskor, resonerade engelsmännen. De bedrev handel med Sverige och bjöd in svenskarna att jobba i staden. London kunde vara draglok, inte bara för sitt eget omland, utan agerade också pådrivande på det som skulle bli den svenska industrialiseringen. Böndernas överskott i trakterna kring Falköping var pusselbiten som byggde London. Idag kan samma överskott bygga Göteborg eller Shang Hai. Böndernas överskott i Falköping kan även förbrukas i Falköping, men värdet ökar om det först fraktas till staden och sedan kommer tillbaka igen som något annat. Vi kallar det ibland för onödiga transporter. Ungefär lika onödigt som hästfärjorna över Themsen. Hästfärjan över Themsen skapar en mental närhet mellan människor som bygger välstånd. Och utan hästfärjorna skulle London inte existera. 

Förändringen kan gå åt fel håll och människor kan känna olust inför förändringen, säger någon. Visst, men ett nej till förändring finns inte. Jag söker mig ner under jorden i Londons regeringsbyggnader på Downing Street till "Churchills war room". Vi tittar rakt in i Winston Churchills kartor i original som var grunden för hans ledarskap under andra världskriget. Vi kliver in i köket där staben lagade hans mat och sovrummet som i ordningsställdes åt hans fru medan kriget pågick. Efter den rundvandringen förstår jag ännu mer att ett nej till förändring inte är något alternativ. Antingen får Hitler fortsätta eller också stoppar vi honom, var Churchills förnimmelse när han började lägga upp strategierna, först som militär, sedan som politiker. På 30-talet var han ganska ensam om att varna för nazismen. Men senare inser allt fler att någonting måste göras. Alla avvägningar är inte lika dramatiska. Om ingen gör förändringen så sker förändringen av sig själv. Antingen leder vi arbetet för en hållbar stad eller också vittrar staden. Att låta staden stagnera är ett alternativ, men det riskerar att bli som ett långsamt krypande baksug som stegvis gör oss fattigare. Eller som Percy Barnevik skriver i sin bok; "om du slutar trampa cykeln så faller du". 

Trafiken över Themsen var orsaken till
att London skapades. Precis som Göteborg
söker nu London efter det kitt som ska legitimera
staden i framtiden. 

Jag såg många förfallna kvarter i London, hus där teglet lossnat lite, där fönster krossats och där människor lämnat fastigheten för att verksamheter flyttats, blivit olönsamma eller bara upphört. En stad eller ett samhälle som inte fylls på med folk i tillräckligt hög grad har inte råd att underhålla sina byggnader, men förflyttar sig troligen inte heller i värderingar eller tar kliv inom forskning. Även London måste arbeta med den fråga som Göteborg söker efter idag. Hur ska vi få ännu fler att flytta hit och ännu fler människor som kan bekräfta staden. Det är inte en begränsad fråga för arkitektkontorens eller kommunhusens drängar. Jag pratar inte om att mekaniskt hitta markytor, entreprenörer och erforderliga byggnadslov. Det är en vidare samhällsfråga för att människor ska komma närmare varandra. Fysiskt, ja kanske. Men framför allt mentalt, tänker jag när mörkret faller över Londons gator samtidigt som ett stilla regn sveper in mellan husen och sprider sitt ljusa glitter över asfaten. Vi passerar ett koreanskt kulturcenter, en indisk restaurang och en typisk brittisk pub medan vi fäller upp paraplyerna i kvarteret vid Palladium. Där annonseras just nu att Sylvester Stallone är gäst nästa vecka. Går man på gatorna i London är det svårt att utestänga alla dessa filmstjärnor och skådespelare och andra kulturpersonligheter. Människan uttrycker sig alltid på något sätt. Det gjorde de brittiska världsstjärnorna Beatles i brytningstiden mellan efterkrigstid och nutid. Det förändrade musiken för alltid. Och det lyfte människor till en förvissning om att några låtar från några vanliga killar från utkanten av en medelstor industristad kan ha betydelse för en hel värld. När vi sitter på en annan buss, bussen som guidar oss runt i Beatles fotspår i Liverpool sker ett upprop av nationalitet Jag undrar varför. För guiden är det en kul grej att gång på gång konstatera att passagerarna bara marginellt utgörs av européer. Just idag är vi fem svenskar, inga övriga européer. Bara brasilianare, japaner och amerikaner och fem svenskar på en full buss för att se skärvor av Paul, Ringo, George och Johns liv. Beatles lockar än idag en hel värld med sin musik. 

Och mitt i min kombinerade shoppingrunda och sightseeingtur på Oxford Street i London vid nyåret 2014 slår det mig att utan någon som helst förändring hade denna gata saknat både dubbeldäckare och butiker. Och i stället varit en färdväg med hästdroskor för att offra människoliv i ännu en meningslös Hanging Day.  

 

Om Europas största anglikanska katedral och Penny Lane

Europas största anglikanska katedral reser sig som ett monument över en av kontinentens mest välmående industristäder genom tiderna. Redan på 1600- talet anlades sockerraffinaderier i Liverpool och på 1700-talet var staden Europas viktigaste importhamn för bomull. Liverpools fartygsflotta spelade stor roll i slavhandeln till Nordamerikas plantager. Över hälften av Storbritanniens utrikeshandel gick via Liverpool i mitten av 1800- talet. Tack vare den sk triangelhandeln växte stadens rikedom. Brittiska textilier och maskiner skeppades ut och gick till Västafrika, därifrån togs slavar till Nordamerika och därifrån exporterades socker, rom och bomull. På senare år fick Liverpool konkurrens av andra industri- och sjöfartsstäder i världen. Andra världskrigets bombningar bidrog ytterligare till förfall.

Någon har föreslagit att katedralen i Liverpool skulle
uppkallas efter de fyra killarna i Beatles.
Men biskopen stoppade förslaget. 

Mitt i det förfallet föddes de fyra pojkar som fullständigt skulle komma att omgestalta musiken i världen. John Lennon bodde de första barndomsåren under 1940- talet på New Castle Road, George Harrisson växte upp på Nr 12 Arnold Grove och Ringo Starr på Madrin Street nr 9. Paul Mc Cartneys tidiga hem ligger på Forthlin Road i stadsdelen Allerton.
- Här skrevs säkert 20 låtar, de flesta i badrummet för där var akustiken bäst, berättar vår guide.

George Harrisson växte upp på Nr 12
Arnold Grove i Liverpool. De var sex i
familjen och George var yngst av fyra
syskon. Förra veckan stannade Olle och
jag till på Beatles-killarnas adresser. 

Vi åker med buss och stannar till för korta stopp på dessa adresser samt andra betydelsefulla platser i Beatles- killarnas liv. Vad sägs tex om grindarna vid Strawberry Field eller lägenheten som Paul Mc Cartney delade med flickvännen Dorythy och där han skrev låten PS I love You ?!

Alla fyra verkar ha varit arbetarkillar med knappa eller medelklassliknande förhållanden. Barn i en stad som haft sin glansperiod 100 år tidigare och som snart skulle tvingas resa sig igen. Varje stad, varje landsända och varje land har en brytningstid då och då. Alla kan känna av en nedgång och en uppgång. Se arbetslöshetskurvor dala. Och se hur orter reser sig igen. Nedgången kan vara plågsam, men i varje nedgång finns början till en ny tid. Få perioder i Västvärldens historia har haft sådana nedgångar som under andra världskriget och få regioner i världen har haft sådana uppgångar som Västvärlden under 50- och 60- talen. Beatles klev onekligen fram och förstärkte bilden av en ny epok. Eller omvänt, de fann en spelplan för helt vanliga killar att ta för sig i utrymmet som uppstår i en brytningstid.

Förra veckan stannade jag till vid grindarna till
Strawberry Field. 

George var yngst av fyra syskon och pappan körde buss i kvarteren runt Penny Lane. Det var på den bussen som George och Paul senare träffades och började prata musik. John Lennons pappa var sjöman. Hans mamma Julia träffades honom sommaren 1940. Men Johns mamma Julia dog och John växte upp med sin moster.

John och Paul träffades den 6 juli 1957 i samband med att John uppträdde. Paul stegade fram till honom efteråt och undrade varför han bara använde fyra strängar på gitarren.
- Det beror på att min moster lärde mig spela på en banjo och den har bara fyra strängar, förklarade John.
Paul fortsatte sina nyfikna frågor.
- Varför ändrade du orden i texten?
- Därför att jag inte kan hela texten, förklarade John som efter den kvällen var helt övertygad om behovet av att samarbeta mer med den frågvise Mc Cartney.

Det var inte givet att Ringo Starr skulle ingå i bandet, som skulle bli Beatles. Det fanns redan en trummis - Pete, som av många ansågs minst lika bra som Ringo.
- Det finns många berättelser om vad som egentligen avgjorde att det blev Ringo. Men troligen är det som John Lennon själv sa en gång; att Pete var en duktig trummis och Ringo var en riktig Beatles, säger vår guide och menar bland annat att Ringo hade en stor social kompetens som passade bättre i bandet.

Bussturen avslutas kvarteret intill Cavern club som var platsen där Beatles och hundratals andra artister gjort sina framträdanden. Chuck Berry, Rod Stewart eller Jimi Hendrix har alla stigit upp på scenen på Cavern Club i Liverpool. Klubben hotades av rivning när järnvägen skulle dras fram. Men varje sten sparades och återuppbyggdes och än idag kan musikfantaster vallfärda till denna mörka källarklubb på Mathew Street.
- Under två år spelade Beatles här 290 kvällar så det blev deras andra hem, menar vår guide.

Idag syns inget av Liverpools nedgång på 1900- talet. Staden har rest sig. Industribyggnader och sockermagasin har blivit restauranger, konsthallar och turistbyråer. Det gamla pumphuset som ger hamnen sitt karakteristiska utseende är numera en populär bar. I hamnen ligger också Beatlesmuseet och staden beskrivs som artikekturens och musikens mecka i broschyren vi får i handen när vi ankommer till det moderna hotellet på Hanover Street.

Om en silverskål och ett piano i mahogny

Året är 1933 och min morfars far Albin fyller 60 år. Idag skulle han ha fyllt
140 år. Egentligen är det hans far, Bernt, som jag har att tacka för att vår släkt
levde vidare. Bernt kom hem från de sju haven 1872 och räddade föräldra-
hemmet från misär. 

Idag skulle min morfars far Albin Andersson fyllt 140 år. Han var lite av släktens ikon där han hängde på ett stort porträtt intill kassaskåpet på morfars kontor. 

Han dog när mamma var sex år och jag har förstås inte träffat honom. Men morfar har berättat många historier om sin far. I går kom jag till insikt om min förfaders jubileum. Jag letade efter ljusstakar som skulle putsas upp inför jul och ramlade på en silverskål som stod intryckt i ett köksskåp. Efter lite gnuggande med silverputs kunde jag skymta inskriptionen på skålen från hans 60- årsdag. Den hade överlämnats av Valla kommunalfullmäktige på högtidsdagen 1933. När jag letade på nätet idag efter fler spår från min morfars far hittade jag en bild med ytterligare presenter just från hans 60- årsdag. Han sitter tillbakalutad i ett hav av blommor, tavlor och silverföremål. Då hade han suttit ordförande i kommunalnämnden i Valla sedan 1909 så det kanske var på sin plats med en silverskål till jubilaren. 



När jag pratade med mamma idag hade hon kommit till samma insikt om sin farfars stora dag. Och hon hade också sökt efter fotspår från hans storhetstid på 30- talet. 
- Han var häradsdomare, berättar mamma.

Jag letar vidare på nätet och får bekräftat att hovrätten i Göteborg inte etablerades förrän 1948 och innan dess skötte häradsrätterna i Strömstad, Uddevalla och Orust- Tjörn om ärenden för bohuslänningar som kommit i konflikt med rättvisan. Häradsrätten för Orust- Tjörn låg först i Svanesund, från 1910- talet i Varekil och på 30- talet i Stenungsund. Enligt skrifter från Tjörns hembygdsförening var det just Albin Andersson i Myggenäs som var häradsdomare. Och kommunalnämndens ordförande i 30 år samt riksdagsledamot en kort period på 20- talet. 

Men det var på ett hår att Albin Andersson blev född över huvudtaget eller växte upp just i Valla församling på Tjörn. Hans far, Bernt Andersson, hade till en början helt andra planer än att bli bonde i Myggenäs. Som 14-15 åring lämnade han hemmet för att gå till sjöss. Eller också fanns det inget val för den unge Bernt. Hans mor, min morfars farfars mor Petronella dog i barnsäng ungefär samtidigt som Bernt gav sig av. 

Först gick min morfars farfar på skutor på Vänern där han lastade timmer, senare gick han ombord på Englandsbåtar och fick bland annat uppleva en förlisning utanför Nordnorges kust. 
- Båten bröts sönder i svår storm och besättningen fick gå i lillbåten. Väl i land gick några i besättningen upp på en bergstopp och fick se ett kyrktorn, vilket förvissade dem om att de kommit till en bebodd plats. De hittade en bondgård där bondmoran omedelbart satte i gång med eldning, tog fram torra kläder och bar in halm som breddes ut i storstugan. Den norska bondfrun sände också ut folk som hämtade resten av besättningen som försökt rädda båten från att bli sönderslagen,  berättar min morfar Bertil Andersson som också skrivit ner en del minnen från sin farfar Bernt Andersson.


Men Bernt Andersson skydde inte havet efter förlisningen i Norge. Istället drog han i väg på längre turer. Morfar brukade berätta att hans farfar såg Santos och firade jul i Rio de Janeiro år 1865. Och när han mönstrade av från briggen Alida efter den turen som varade drygt ett år kvitterade han ut 174 riksdaler och 79 öre av befälhavare Sönnerberg. Det blev även en tur till Australien för den unge Bernt. Han ligger i Port Adelei i södra Australien för att därefter dra vidare till Sydafrika. Den 14 juli år 1867 skriver han ett brev från Port Elisabeth hem till familjen på Tjörn. Då har han lastat risgryn och ull sedan i maj som ska fraktas vidare till London. Han berättar att han räknar med att komma till "det nöjesfulla England" i oktober, men innan dess ska han alltså gå tre månader över öppet hav och " det är en sjömans lott att ofta bliva prövade av faror och olyckor". Efter ankomsten till London funderade Bernt på att gå runt Kap Horn och han var även sugen på att se Kalifornien. Sagt och gjort, i början av 1868 lämnar han England med riktning mot Kap Horn vid Sydamerikas sydspets och tar sig till Kalifornien där han går i land och tar jobb som skogshuggare. På den långa resan till sjöss passar han på att plugga engelska som han lärde sig flytande. Skogshuggarjobbet var inte enklare än sjömanslivet, tvärtom inträffar många olyckor. Bernt har berättat för sina barn och barnbarn om träd med en omkrets stora som dansbanor som fälldes och föll över arbetskamrater som skadades och dog. 

År 1872 bestämmer sig min morfars farfar Bernt Andersson för att återvända hemåt. I mars skriver han ett brev från San Francisco som han avslutar med orden "...nästa nyhet ni får höra från mig blir väl från Göteborg." Bernt som snart fyller 27 år har varit hemifrån under några av de värsta missväxtåren i Sverige. Den äldste brodern håller på att tappa greppet om föräldragården.

 - Hela familjen levde i misär och Bernts bror Anders hade gett sig kast med ett suplag för att häva sina bekymmer, berättade min morfar för mig och mina kusiner när vi hälsade på som barn.

Det var spännande att höra historien om hur min morfars farfar kom hem efter resor i Sydafrika, Australien och Sydamerika, hur han återuppbyggde gården och blev förtroendeman i Valla kommunalnämnd. Bernt var både kommunalman och landstingsman och hans son Albin som alltså skulle fyllt 140 år just idag blev också förtroendeman. Albin gifte sig med Maria, men vigseln höll på att bli inställd för när Albin skulle skjuta salut med en liten kanon timmarna innan själva ceremonin gick något snett och han sköt sönder handen. En sjukvårdskunnig fick tillkallas och såga av den söndertrasade handen. Vigseln fick förrättas från Albins säng. 

Utöver silverskålen som jag putsat upp idag och placerat på en central plats har jag ytterligare ett föremål som påminner om min morfars far, nämligen ett piano. Pianot har jag klinkat på i alla år där det stått hos min morfars syster Isabella, som bodde på den gården som hennes far förvaltade efter att hennes farfar kom hem från de sju haven och räddade fädernegården. När Isabella dog fick jag ärva det. Pianot har fått följa med på mina resor till Uddevalla, till Stockholm och tillbaka till Uddevalla igen. Flyttfirmor ska alltid ha extra betalt när det är piano med i flyttlasset och under de senaste två åren har jag låtit stämma det tre gånger får att kunna behålla den fina klangen från en äkta Billberg. Men det är långt kvar innan jag lagt lika mycket pengar på det piano som min morfars far Albin Andersson gjorde. Han beställde det för en kostnad av 1 800 kronor från Aktiebolaget Förenade Orgel- och pianofabriker i Göteborg och lät frakta instrumentet på båt till Tjörn. Fraktsedeln finns kvar och jag fick den av min mamma för en tid sedan. Där kan man läsa att Albin Andersson i Myggenäs dessutom betalade 18 kronor för transporten när pianot anlände ångbåtsbryggan i Höviksnäs den 14 augusti 1925. Man bör betänka att Albin inte själv kunde spela på detta piano som var gjort av mahogny och elfenben. Nog var han en hedersman, min morfars far Albin Andersson, men egentligen var det hans far, Bernt Andersson som skapade förutsättningar för både silverskålen och pianot. 

Om svåra beslut och enkla lösningar

Det är lördag förmiddag i början av oktober 1992. CUFs förtroenderåd ska samlas. Alla distriktsledningar runt om i landet har rest med tåg från Sveriges olika hörn. En del har således gått ur sängen redan på småtimmarna denna oktobermorgon. De anländer med en entusiasm som man bara ser hos unga och oförstörda politiker.

Vi var en generation av unga centerpartister
som var med och tog ansvar under
krisuppgörelsen 1992. Centerpartiet satt i regering
och vi skulle försvara exempelvis karensdagar och
minskade bostadssubventioner. Ingen lätt uppgift. Men krisen öppnade
också möjligheter för att börja betala av på miljöskulden.
Koldioxidskatter slog igenom som verktyg i
miljöpolitiken.  Ytterst var krisuppgörelsen ett sätt att försvara demokratin.
Den uppgörelse som i dagarna slutits mellan socialdemokraterna
och sverigedemokraterna är snarare populismens uppgörelse.

Ett hundratal förtroendevalda i begrepp att sammanfatta ungdomsförbundets roll under det första regeringsåret. Och de ska blicka framåt, formulera en idé för resten av 90- talet. 

Samtidigt vilar det något tungt över den ganska lilla och mörka lokalen i en stad i mellersta Sverige där jag också befann mig för drygt tjugoett år sedan. Jag hade just brutit en förlovning, flyttat från Uddevalla tillbaka till barndomsmiljöerna i Kungälv och var nyvald vice ordförande i CUF. Centerpartiet hade suttit i regering i drygt ett år och Sverige befann sig i en av de mest bekymmersamma lägena sedan krigsåren. På löpsedlarna kunde vi läsa om riksbankschefen Bengt Dennis ageranden och kvällstidningarna gjorde allt för att öka dramatiken i samma ögonblick som räntekurvorna pekade på 500 procent. Jag hade knappt börjat studierna på Handels i Göteborg, men anade vad siffrorna betydde för studenter och barnfamiljer med huslån och andra skulder. Själv var jag inhyst i ett kollektiv i Älvsjö vissa perioder för att ha en övernattningsmöjlighet medan jag filade på valprogram inför valet 1994 ihop med Helena Nilsson, Andreas Carlgren, och dåvarande partisekreteraren Åke Pettersson. Dessutom bodde jag en andrahandslägenhet i Kungälv för att ha en bostad de dagar jag bevakade aktuella frågor åt Kungälvs-Posten. För ögonblicket var jag nöjd över att ännu inte tagit steget att köpa en bostad. Några kompisar hemma i Kungälv hade förvärvat bostadsrätter och villor och de tvingades nu se på hur räntorna steg medan marknadsvärdet på bostaden minskade. Jag befann mig alltså på CUFs förtroenderåd för att tillsammans med ordföranden Ola Jonsson (senare Alterå) och övriga i CUF:s ledning hålla ihop diskussioner om samhällsutvecklingen. Ola hade, via rapporter från (c)- ledningen, noga följt några dramatiska dagars samtal mellan dåvarande statsminister Carl Bildt och oppositionsledaren Ingvar Karlsson. I CUF hade vi konstaterat att det i praktiken var finansutskottets ordförande Per- Ola Eriksson (c) som fått uppgiften att hålla ihop nödvändiga överenskommelser mellan regeringen och oppositionen.  

Avgörande för att få de båda regeringsalternativen att prata med varandra var förstås det allvarsamma läget. Partiledaren tillika den nyvalde miljöministern Olof Johansson hade talat på en stämma i mitt hemdistrikt Bohuslän tidigare det året. Det som fastnat mest i mitt huvud från det tillfället var att statens budget gick med underskott på 250 miljarder varje år!! Under hela 80- talet hade sjukförsäkringen gått med underskott, men nu när folk var arbetslösa i högre utsträckning minskade utbetalningarna något i sjukförsäkringarna och istället strömmade miljarderna ut för bl.a. arbetsskadeförsäkring och arbetsmarknadsåtgärder. Ovanpå det blev det allt tydligare att pensionssystemet höll på att kollapsa. De totala underskotten i transfereringssystemen hotade att äta upp resurser till skolan och sjukvården och nu skenade även hushållens skulder på grund av räntehöjningarna. 

Dagarna innan vi samlades till förtroenderåd i CUFs regi hade regeringen kommit överens med oppositionen om ett krispaket, som innebar att sjuk- och arbetsskadeförsäkringen lyftes ur statsbudgeten, införande av karensdagar i sjukförsäkringen mm. Det kändes obehagligt att försvara allt det där och vi var många i CUF som var ovana vid att överhuvudtaget försvara regeringen. Senast Centerpartiet ledde landet gick vi i mellanstadiet. Thorbjörn Fälldin hade avgått innan vi blev aktiva. Nu skulle vi vara med och ta ansvar för ett stramare krispaket än vad våra mor- och farföräldrar någonsin behövt göra. Orättvisst att tvingas ansluta sig till krisuppgörelser som beror på försyndelser som vår föräldrageneration ställt till med på 70- och 80- talen tänkte många av oss stunden innan Ola Jonsson skulle öppna förtroenderådet. Han och jag hade suttit och funderat kring detta med generationskriget, som dåvarande MUF-gänget med Ulf Kristersson och Fredrick Reinfeldt i spetsen hade dragit i gång. SSU och deras ordförande Carl-Petter Thorwaldsson hade ägnat sig åt begreppet "egenmakt", en variant på temat att få bestämma mer själv och inte styras av staten. Intressant för att komma från det hållet! Visst var det ett generationskrig som pågick. Det pågår fortfarande, kanske tydligast inom bostadspolitiken. Under 80- och början av 90- talet fick många fortfarande stora bostadssubventioner ovanpå ränteavdragen. I 90- talskrisen ströps bostadssubventionerna och ränteavdragen storlek dämpades. Nu antyds ibland att ränteavdragen ska bort. Men det kommer inte att ske förrän i nästa generationskrig, om ens då. Istället höjer bankerna amorteringskravet och kräver allt högre kontantinsats, vilket bäddar för nya generationskrig. 

I CUF var vi överens om att det finns ett generationskrig ytterligare, inte bara det krassa ekonomiska, utan även det ekologiska. Skjuter man miljöproblemen framför sig så får kommande generationer betala notan. Miljöminister Olof Johansson tog fasta på det. Koldioxidskatterna och bensinskatterna höjdes också i kölvattnet av krisen i början på 90- talet. Den som var extremt beroende av bensin och den som eldade olja fick betala mer till statens underskott än den som sökte klimatsmarta alternativ. En mängd internationella studier som gjorts visar att koldioxidskatten i Sverige är en av de viktigaste och mest effektiva insatser som gjorts för att hejda klimatförändringarna. Kretsloppspropositionen presenterades i början av 90- talet för att börja steget mot ett samhälle där avfallshanteringen inte enbart är linjär utan också cirkulär.

Innan Ola stegar upp i talarstolen på CUFs förtroenderåd hinner jag byta några ord med partistyrelsens tillresta representant, nämligen dåvarande kommunalrådet i Åmål Ingrid Pettersson. Hon är lika entusiastisk som vanligt, även det bistra krispaketet från regeringen är enligt Ingrid något som man bör hylla.

- Det är denna typ av blocköverskridande uppgörelser som håller antidemokratiska krafter borta, säger hon med kraft i rösten och fortsätter;

- Jag är övertygad om att breda överenskommelser på 30- talet är orsaken till att nazistiska partier aldrig fick fäste i Sverige.

Jag känner att Ingrids budskap är på väg att blåsa undan min oro för att ta ansvar för ett krispaket. Och jag ser entusiasmen i lokalen allt klarare. Unga förtroendevalda som brinner för att vara med och leda samhällsutvecklingen. Ingrid och jag sätter oss intill varandra längst fram i lokalen. Men partistyrelseledamoten har svårt att sitta tyst. Hon kan inte undanhålla sin övertygelse om att vi bevittnar ett historiskt ögonblick i svensk politisk historia. Hon bubblar på om möjligheter i en brytningstid och strax hör jag min kompanjon Ola Jonsson tala på samma tema. Han understryker att ett politiskt ungdomsförbund kan spela roll och även han drar paralleller till 30-talskrisen. Han menar, liksom Ingrid plederat för mig på morgonen, att 30- talet präglades av stora politiska strider mellan liberala och konservativa krafter i diverse frågor. Ibland kröp det fram enstaka extrema krafter på mötena som sympatiserade med stöveltrampen i Tyskland.

- Inte sällan var det unga människor på landsbygden som tog till orda för att försvara människovärdet när missmodigheten hotade att infektera stämningen i bygdegårdarna runt om i landet på 30- talet, understryker Ola.

Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund var en viktig del av arbetet för att undanröja riskerna för grumliga åsikter. Uppgörelsen mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna om bland annat jordbrukspolitiken under 30- talet var ett sätt att förhindra utrymme för extrema krafter.

Ett brett politiskt handslag kan kännas obekvämt i den stund det görs. En bred överenskommelse innebär ovillkorligen att inblandade parter kompromissar i gränslandet för sin egen övertygelse. Breda politiska handslag görs inte för att skrämma bort entusiastiska medlemmar i ett ungdomsförbund för att istället ge utrymme åt ett moderparti som nyss äntrat en regering, utan därför att alternativet till breda handslag är sämre. Politik är ofta en fråga om att undvika " worst case". På 30- talet var det en fråga om att undvika uppror på landsbygden och att undvika intåg av extrema krafter. På 90-talet var det för att undvika total kollaps av välfärdsstaten. När socialdemokraterna häromdagen gjorde upp med övriga oppositionspartier att nagga det finanspolitiska ramverket i kanten kan man undra vad som skulle undvikas?

Det kan vara lockande att nagga lite i vissa spelregler i ett land som mest ägnat sig åt stålbad, krisuppgörelser och finanspolitiska ramverk de senaste tjugo åren. Kanske är det en liten längtan hos svenska folket att någon gång få vara bråkstske, istället för att alltid ta rollen som ordningsman i Europa, som tillhört de rikaste i världen i decennier, som skickligt undvikit krig i modern tid och som gång på gång arbetat sig ur ekonomiska kriser samt lyckats vidmakthålla självständighet och demokrati. Är vi nu på väg att slutgiltigt slänga såväl kohandel, Saltsjöbadsanda, försvarsöverenskommelser, energiuppgörelser och pensionsbeslut överbord? För att istället hemfalla åt alla partiers rätt att bryta mot tidigare handslag?

Sedan 2006 har det tickat in sådär 200 miljarder kronor i nya intäkter till kommuner och landsting för att bättre finansiera skolan och vården. Troligen har det aldrig funnits så mycket resurser i offentlig sektor som idag. Ändå upplever många människor att bristen på resurser är större än någonsin. När jag satt på CUFs förtroenderåd 1992 var situationen den omvända. Sveriges välfärd blödde, hundratals miljoner i passiva bidragsutbetalningar tickade ut varje dag. Sveriges regering och en ansvarsfull opposition hade gemensamt bestämt sig för att stoppa flödet. Det skulle visa sig vara början på en ny välfärdsutveckling i Sverige, en ökad demokratisering och även slutet för det dåvarande protestpartiet Ny Demokrati. I dagarna har oppositionen och ett annat protestparti bestämt sig för att öppna flödet igen. Jag vill inte döma vad majoriteten i Sveriges riksdag bestämt sig för. Men jag tror att samhällsutvecklingen hade tagit en annan vändning om krisen 1992 hade följts av de enkla lösningarnas överenskommelse. 

Om räntor och demografi

Jag biter på naglarna ibland när Riksbanken antyder att räntorna ska höjas.
Vi är många medelålders som sitter på villor och sommarstugor, som egentligen ägs av banken. Men  farhågorna om höjda räntor har uttalats ganska länge nu. Jag minns augusti 2008 när min familj ännu bodde i Stockholm. Min man och jag satt på det anrika Mäster Anders på Hantverkargatan  och firade vår tioåriga bröllopsdag. Samma kväll bestämde vi oss för att flytta till Västkusten igen. I oktober försökte vi sälja vår lägenhet, men INGEN ville köpa den. Finanskrisen hade vällt in över Sverige och alla anbud på bostäder tvärstannade, även bland bostadsrätter på Kungsholmen. Det kom ett 40- tal och tittade vid visningen, men inte ett enda bud, inte ens ett skambud. Redan då trodde jag - och troligen även de 40 besökarna i lägenheten att räntehöjningar med efterföljande bostadsbubbla lurade runt knuten. Sverige höll andan.  Men den rädslan  varade inte många veckor. I februari 2009 hade vi skrivit på försäljning,  bostadspriserna var på väg uppåt igen och räntorna sjönk. Nu har vi firat 15 årig bröllopsdag och fortfarande bråkar Riksbanken om när räntehöjningarna ska komma. Swedbank gjorde ett försök häromdagen, men fick på tafsen och tvingades backa.

För knappt 14 dagar sedan fick vi en grundlig ekonomirapport från SKLs ekonomiavdelning.
- Vi har starka offentliga finanser i Sverige och lediga resurser i svensk industri. Hushållen har en god ekonomi, visserligen med höga skulder, men hushållen har även stora tillgångar, understryker en av de ekonomer vi lyssnar till.

Viss oro uttrycks för händelserna i USA och Kina.
- Varför är alla så rädda för den amerikanska utvecklingen ?!, jo därför att USA står för en stor andel av världens import, understryker ekonomerna på SKL.

Tillgångarna i svenska hushåll består dock till stor del av fastighetstillgångar, betonar SKL- ekonomerna.
- Och det finns förväntningar på fortsatt ökade fastighetsvärden.

Räntorna kommer att stiga, men reallöneökningarna har också stigit bland svenskarna. Konsumtionen är relativt låg och dessutom har svenska hushåll fått sänkta skatter.
- Hushållen har en hög sparkvot och de kommer att klara lite högre räntor och de har även utrymme för lite högre konsumtion.

När det gäller offentlig sektor, dvs ekonomin för skolan och omsorgen, vården och förskolorna så är det skatteintäkter man ska titta på.
- Vi kommer få en snabb ökning av skatteintäkter de närmaste åren, slår våra SKL- ekonomer fast. Under 2013 och 2014 är sysselsättningsökningen ganska låg, men under 2015 och 2016 kommer sysselsättningsökningen att vara hög.
Sådana besked är mums för kommun- och landstingspolitiker, eftersom det gör det lättare att finansiera välfärden. Egentligen helt fantastiskt, skatteintäkterna har stigit ganska mycket de senaste åren och de fortsätter att öka, tack vare att folk jobbar och tjänar pengar, sliter och drar in skatter. Och löneökningarna som hushållen får är reallöneökningar, men det är inte skyhöga löneökningar som urholkar välfärden. Det är ett guldläge för ekonomin- växande skatteintäkter men inga överdrivna lönekaruseller.

Orosmolnet är de små kommunerna.
- Men sammantaget brottas färre och färre kommuner med underskott.
Kostnaderna för kommunerna kommer smygande i takt med en äldre befolkning. Det finns tendenser till strukturella underskott i kommunerna, eftersom många  kommuner inte har orkat öka sina utgifter för äldreomsorg. De senaste åren har de faktiska utgiifterna för kommunernas äldreomsorg ökat med sex procent i kommunerna medan kostnader för demografiska förändringar ligger på 16 procent i snitt.  SKLs ekonomer spekulerar i om individ- och familjeomsorgen samt handikappomsorgen tränger undan resurser till äldreomsorg.
-Vi har en oerhört gynnsam utveckling framför oss, men det gäller inte kommunernas ekonomi, fortsätter de.
-Kostnaderna ökar i snabbare takt än vad som motsvarar demografin. Kommunerna står inför enorma  investeringsbehov som de inte kan finansiera med egna pengar.
Kommunala tillgångar måste säljas och kommunerna behöver utöka  lån mm.
Det kommer att bli dyrare för banker och kommuninvest att låna ut, så det lönar sig för kommunerna  att göra egna program, menar SKLs ekonomer.

Landstingens utveckling kommer vara likartad. Demografin förändrades med 10 procent under perioden 2001-2013 och kostnaderna ökade med 23 procent. Landstingen  är huvudman för kollektivtrafiken och där har vi sett en 50 procentig ökning av nettokostnaderna. Antalet resor ökar, men inte lika snabbt.

Så varför är inte katastrofen redan här, kan man undra? En faktor är förstås det som beskrivs ovan, ett ökat antal arbetade timmar från de arbetssamma svenskarna och därmed ökade skatteintäkter samt även ökade statsbidrag. Fortsätter Sverige att hålla ordning på sina offentliga finanser så att skatteintäkterna ökar - ja då kan vi undvika katastrofen. Om hushållen får fortsatta antydningar om höjda räntor så kanske de håller igen lite på konsumtionen så att de klarar ränteshöjningen när den kommer. Om svenskarna har måttliga lönekrav och fortsätter att arbeta hårt så kommer intäkterna till kommuner och landsting bättre räcka till. Kommuner och landsting kan då börja agera metodiskt och långsiktigt för upprustning, utbyggnad och satsningar för att möta ökade behov hos en äldre befolkning. Men det gäller att inte söla bort en enda krona på onödiga utgifter. Och det gäller att näringslivet har villkor som gör att de vill stanna i Sverige, utveckla innovationer som kan kommersialiseras och bli exportframgångar. Produkter och tjänster måste få utrymme att utvecklas. Så att amerikanarna fortsatt vill köpa prylar av oss som ger jobb här och starkare ekonomi där. Det förutsätter i sin tur att det finns tillräckligt med arbetskraft här som kan rycka tag i uppfinningarna, kläcka idéer och riskera alla sina pengar. Huvudproblemet är bristen på arbetskraft, det har jag skrivit om förut på denna blogg. Så antingen kommer jobben att flytta utomlands på grund av brist på folk och då blir det också allt svårare att klara välfärden eller också måste fler människor från utlandet flytta hit för att hjälpa till i vården, i skolan och i industrin. Då kan vi samla ihop till fler arbetade timmar, fortsätta att få tillräckligt med intäkter till offentlig sektor och även undvika bostadsbubblor och räntehöjningar. Jag tycker att det senare alternativet är bäst.

Om jakten på solcellsbyggare och vindkraftsexperter

- Vi har utformat en särskilt ledarskapsfilosofi för att locka de bästa ingenjörerna, berättar Niclas Jarhäll vid företaget Mutual Benefits.
- Det finns en begränsad summa pengar till yrkesutbildning och utbildlningsystemet har inte lyckats väcka intresset. Därför har vi akut brist på exempelvis växtodlingsagronomer, säger Gunnel Marwén som är rektor vid Biologiska Yrkeshögskolan.
- Idag är det åtta studenter som börjat plugga till kemilärare och samtidigt är behovet av ingenjörer uppemot 50 000 de närmaste åren. Siffrorna är alarmerande, säger Carina Halvord, som är chef för Universeum.
Alla tre är aktörer på en arbetsmarknad och i ett utbildningssystem där ungdomar inte är tillräckligt intresserade av att utbilda sig och ta jobb där möjligheterna finns. Om inte attraktiviteten i de gröna yrkena ökar och fler börjar utbilda sig till exempelvis kemiingenjörer, agronomer och bioanalytiker kan det bli problem att åtgärda samhällsutmaningar inom exempelvis klimatområdet. I fredags bjöd Centerpartiet i Västra Götaland in till ett möte i Göteborg som handlar om kompetensförsörjning inom den gröna sektorn.
Stefan Karlsson som är marknadschef och strategisk utvecklingschef på SKF menar att intresset trots allt finns bland ungdomar.
- Frågan är fel ställd. Intresset bland ungdomar finns för att jobba exempelvis med vindkraft, men intresset måste tas tillvara och fokusera på att skapa industriell utveckling, tycker han och pekar på att Sverige håller på att missa möjligheten att vara ett producentland inom vindkraft.
- Vi är bara ett installationsland.
Stefan är bekymrad över att danskar och tyskar är så långt före när det gäller landbaserad vindkraft. Han tror att vindkraft till havs skulle kunna bli en svensk industri. Då blir det också fler arbetstillfällen inom vindkraft i Sverige. Det ger i sin tur en möjlighet att locka ungdomar till både produktion och installation. Det bygger i sin tur upp en kunskap som gör att Sverige kan konkurrera på en global marknad. Det lockar de unga, understryker han. Stefan tror också att Sverige kan bli en av få länder i Europa som kan skapa möjligheter att exportera el till länder som riskerar att inte nå upp till nationella klimatmål i EU. Om Sverige kan bygga upp ett elöverskott med hjälp av bland annat utbyggd havsbaserad vindkraft och exportera till nationer i EU som idag har en smutsig elförsörjning kan vi skapa en utveckling som både hejdar klimatförändringarna och skapar jobb.

Niclas Jarhäll och hans företag Mutual Benefits fick pris som årets gasellföretag 2013. Företaget sysslar med att rekrytera ingenjörer till stora projekt i stora företag. Konsten är att få fram de bästa ingenjörerna i tillräckligt stor omfattning. Priset som årets gasellföretag fick Niclas för att de utvecklat en ledarskapsfilosofi.
- Vi attraherar ingenjörerna. Vi vet vad som lockar, slår han fast.
Att bli erbjuden ett projektledarskap i ett spännande uppdrag åt ett stort företag t ex av Sandvik är alltid lockande. Mutual Benefits Enginering som är det korrekta namnet på bolaget är inriktade på att rekrytera arbetskraft, främst ingenjörer till globalt verksamma företag inom fordon, energi och medicinteknik. Just nu levererar de exempelvis kompetens till ett gigantiskt solcellsprojekt i Mellanöstern.
- Till en början är det coolt att vara behövd, men vår filosofi är att ingenjörerna måste tänka lite längre innan de går in i ett större uppdrag. Att göra ett bra jobb bygger på att du har en balans i livet, fortsätter Niclas.
Det räcker inte att ha ett spännande jobb, du behöver också ha ett fungerande privatliv och en god hälsa.
- Det behövs tre hjul för att trehjulingen ska röra sig framåt, fortsätter han.
Niclas hänvisar till boken "the seven habits" som han och Mutual Benefits inspirerats av.
- Boken går långt i sina resonemang. Den ställer frågan vem du vill ska stå vid din grav när du är död.
Även om inte alla funderar riktigt så långt i sin planering på jobbet så menar Niclas att en god insats på jobbet kräver att du har en balanserad syn på privatliv och hälsa också.
- Ingen vill riskera att hamna i utbrändhet, tillägger han.
Alltså gör Niclas och hans kollegor en långsiktig planering i hop med alla anställda. Framför allt de ingenjörer som är över 30 år attraheras av långsiktigheten hos Mutual Benefits. För ingenjörer under 30 år är lockbetet att jobbet innebär en insats för miljön och en möjlighet att bidra till exempelvis minskade koldioxidutsläpp.
- Många ingenjörer kan inte exakt formulera vad de uträttar på jobbet. Vi hjälper dem genom att tydligt visa hur våra projekt bidrar till ett visst antal ton i minskade CO2-utsläpp, förklarar Niclas.
Niclas betonar betydelsen av relationer. Det är viktigt att ha kontakt med sina anställda t ex under föräldraledighet eller efter ett uppdrag. Mutual Benefits vill erbjuda globala företag en god kompetensförsörjning. Det bygger på att det finns stabila relationer, vilket skapar förtroende och kontinuitet, som är basen i en lyckad kompetensförsörjning.

Carina Halvord som är chef för Universeum i Göteborg visar bilder på barn vars ögon lyser av nyfikenhet när de får ta på sig skyddsglasögon och arbetskläder för att kasta sig över olika experiment i hop med forskare vid Universeum.
- Vi människor föds till naturvetare, tror Carina medan hon visar oss fler bilder av hur skolklasser kommer till Universeum och hur Universeum åker ut till skolor för att sprida experimentlusten.
På senare år har Universeum alltmer gått i från jobbet att rikta sig direkt mot eleverna. Nu är det mer fokus på att vidareutbilda lärarna. Universeum blir en resurs för kommuner som vill öka intresset generellt för kemi och biologi.  Så Carina och hennes kollegor på Universeum har bedrivit fortbildning och vidareutbildning för totalt 30 000 lärare i grundskolan de senaste åren. Alltihop går ut på att inspirera lärare som i sin tur ska få fler ögon att lysa hos fler barn, framför allt högre upp i åldrarna. Intresset för att utbilda sig till kemilärare är idag obefintligt i Sverige. I år är det endast åtta (!!!) studenter i Sverige som har satt sig på skolbänken på något universitet för att utbilda sig till kemilärare. Och behovet av ingenjörer de närmaste åren är 50 000.
- Siffrorna är ytterst alarmerande, understryker Carina.
Hon visar siffror på att alla regeringar i världen betonar betydelsen av att utbilda ungdomar inom teknik och naturvetenskap. Men frågar man ungdomarna i klassrummen om de vill forska inom naturvetenskap i framtiden så svarar svenska ungdomar att de är ointresserade. Sverige ligger på jumboplats i världen, tillsammans med exempelvis finska ungdomar.
Carina tror att man måste sätta saker och ting i ett sammanhang för att ungdomarna ska lockas till yrken inom exempelvis kemi.
- Därför arrangerar vi event av typen "snillen spekulerar" eller bjuder in till tävlingar där elever får jobba fram förslag hur vi ska miljöanpassa transportsystemet.

Gunnel Marwén som är rektor på biologiska yrkeshögskolan i Skara späder på bilden av ungdomar som är ointresserade av de "gröna yrkena". Utbildningssystemet har inte lyckats fånga elevernas intresse och det finns begränsat med resurser för yrkesutbildning, understryker hon.
- Därför har vi idag akut brist på växtodlingsagronomer, berättar hon.

Gunnel berättar också om den växande marknaden för veterinärer. Det är ett allt mer ansvarsfullt jobb att driva lantbruk med stora djurbesättningar som kräver engagerade veterinärer. Därtill kommer det växande intresset för husdjur. Vi försäkrar våra katter, hundar, ormar och papegojor som aldrig förr.
- Det är inte akut brist på veterinärer, men ett observandum är att veterinärer hellre vill jobba med husdjur än med det betydligt tyngre arbetet bland kor och grisar.
Gunnel pekar också på behovet av att utbilda fler inom trädgårdsnäringen. Men fler yrkesutbildade inom trädgård stupar delvis på att ingen vill betala.
- Vi har exempel på att trädgårdsutbildningar ställs in på grund av att kommunerna inte betalar, berättar hon.

Till mötet har vi även bjudit in Martin Gustavsson som jobbar på Viktoriainstitutet. Han har pluggat atomfysik och jobbat med telefoni på Ericsson för att därefter söka sig till utvecklingsavdelningen för elfordon hos Viktoriainstitutet. Martin är ett exempel på studenter som redan på 80-talet fick ett intresse för den "gröna" sektorn, skaffade sig den utbildning som behövdes och som möjliggör att han kan vandra mellan de mest intressanta jobben. Martin ger oss lite råd i sammanhanget. Vi får inte glömma att vi alla är konsumenter på en marknad.
- Vi måste välja gröna produkter och tjänster i vardagen, understryker han.
Martin visar bilder på unga kvinnor på landsbygden i Afrika som pratar i mobiltelefon. Vi genomgår en teknisk utveckling som skapar fantastiska möjligheter, menar han. Och slutsatsen av dagens möte är att det inte borde vara så svårt att locka unga människor in på en arbetsmarknad där man får vara en del av en teknisk och en miljömässigt spännande utveckling.

Budskapet från de flesta deltagarna på mötet är att intresset för den gröna sektorn finns. Vi är födda till naturvetare, menar Carina. Men utbildningssystemet har inte väckt intresset tillräckligt, menar både Carina och Gunnel. Niclas som är i akut behov av ingenjörer för de mest kvalificerade jobben i världen konstruerar en ledarskapsfilosofi som lockar intresset. Martin visar ett exempel på hur ett eget engagemang leder fram till jobb och karriärmöjligheter. Stefan efterfrågar en sammanhållen industriell utveckling inom havsbaserad vindkraft för att locka ungdomar till vindkraftsbranschen. Så vissa system kan kväva unga människors intresse, men det finns goda exempel på det motsatta. Hoppas alla goda krafter börjar samarbeta lite mer snart, så att vi kan väcka intresse och nyfikenhet för att rädda världen.