Jag avslutade just en nästan två timmar lång interpellationsdebatt i regionfullmäktige om kollektivtrafik. Efter att ha beskådat hur den politiska (s), (v) och (mp)- ledningen agerat under 2011 i kollektivtrafiken blir man inte imponerad.
1. Indexuppräkning på biljettpriset uteblev för 2011, vilket betyder att intäkterna till Västtrafik minskar med ca 30 miljoner kronor i år, vilket innebär att det fattas lika mycket pengar nästa år och nästa år. Över en tioperiod innebär en utebliven indexuppräkning av detta slag att bortåt 1 miljard kronor mindre tillförs kollektivtrafiken.
2. Mitt i valrörelsen i våras lovade (s), (v) och (mp) att en låg enhetstaxa skulle införas så att varje resa, oavsett om man reser 20 mil eller 20 km med bussen ska kosta ca 20 kronor.
3. Av det vallöftet bidde ingenting. Istället för att presentera en budget inför 2012 som åtminstonne klarar att finansiera en liten ökning av trafiken heter det att det ekonomiska läget inte möjliggör en ökning av regionbidraget till Västtrafik. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet klubbade tidigare i höst igenom ett regionbidrag på 3002 miljoner kronor, medan Centerpartiet föreslog 3060 miljoner kronor.
4. När Västtrafiks verksamhetsplan diskuterades i regionstyrelsen blev det uppenbart att nya resurser krävs från flera håll för att långsiktigt klara finansieringen av kollektivtrafiken. Det räcker inte med ökade regionbidrag. Det behövs även ökad självfinansieringsgrad och troligen även höjda biljettpriser om trafiken ska kunna öka i den takt som resenärerna förväntar sig.
Den politiska ledningen ville inte riktigt kännas vid de uppenbara problemen med att finansiera kollektivtrafiken under debatten i regionfullmäktige. Gert-Inge Andersson (s) bedyrade att vi absolut ska kunna ha alla nyinköpta tåg i drift framöver samtidigt som Leif Blomqvist (s) hyllade den kraftiga resandeökningen som vi nu ser. Ingen ville erkänna att kostnaderna stiger. Istället skickade man upp Sören Kviberg (v) för att förklara att höjda biljettpriser i kollektivtrafiken var otänkbart av ideologiska skäl. Sören Kviberg och den övriga politiska ledningen höjer nu biljettpriserna med fem procent.....
I Leif Blomqvist sista inlägg fick vi ett halvt erkännande av att det dilemmat som bl.a. Centerpartiet lyfter fram i allafall delvis är sant. Han beskrev de fullastade bussarna i rusningstid varje morgon i Trollhättan. Att sätta in fler bussar kommer att kosta, erkände Leif Blomqvist.
Det ska bli intressant att följa vilken typ av åtgärder som Blomqvist föreslår för att möta dessa kostnader.
1. Högre skatt så att skattebetalarna får dela på kostnaden, oavsett om de åker buss eller inte?
2. Indragning av landsbygdslinjer?
3. Ytterligare biljettprishöjningar ?
Problemet är inte att (s), (v) och (mp) tvingas svara på frågorna. Alla partier måste ge ett svar. Problemet är att (s), (v) och (mp) gick till val i våras på att inte någon av dessa insatser behövs, bara att allt skulle bli bättre och billigare. Vi riskerar en enorm svekdebatt den närmaste tiden. Det är synd i en så viktig fråga som kollektivtrafik.
Betraktelser om livet och politiken
tisdag 29 november 2011
måndag 21 november 2011
Mellan proffsen och idealisterna
Just nu fylls media med reportage om hur äldre människor med alltför många mediciner hamnar på geriatriska avdelningar- inte för att de åldras naturligt, utan för att de medicinska experterna matat dem med alltför många mediciner utan att någon tar ansvar för hela människan. Uppemot en tredjedel av alla patienter på geriatriska avdelningar upptas av patienter som fått för många mediciner med den ena biverkningen efter den andra. Mediciner är till för att förlänga liv och öka livskvalitén, men leder i många fall till ökat lidande och för tidig död, rapporterade Sveriges Radio i går.
Som sjukvårdspolitiker är man ofta helt i händerna på medicinsk expertis. Så ska det vara. Medicinsk evidens är basen också i sjukvårdspolitiken och politiken ska aldrig uttala sig om behandlingsmetoder eller i övrigt ha synpunkter på läkarvetenskapen. Politiken ska anslå resurser, besluta om skattenivåer, leda och styra sjukvården och medverka till ökad tillgänglighet och i övrigt företräda patienter och skattebetalare. Så långt en ganska självklar rågång.
Det svåra kommer när vi pratar disciplinövergripande prioriteringar, helhetssyn eller helikpterperspektiv i sjukvården, som genom åren varit svårt att identifiera och där läkarna alltid haft ett försprång. En läkare som vill ha medel för ny utrustning, som behöver medel för att förbättra möjligheter att rädda liv- vem kan egentligen sätta sig över det ? Politikens uppgift i sjukvården blir lätt att leverera mer och mer resurser till varje specialité, utan verkliga möjligheter att prioritera. På senare år har prioriteringsarbete i sjukvården fått ökat fokus, men säga stopp och belägg inom någon del av sjukvården anses utvecklingsfientligt och de svåraste prioriteringarna tvingas politiken ofta lägga därhän. I praktiken görs prioriteringari vården av diffusa krafter i läkemedelsindustrin, av ekonomichefer i landstingen eller av godtyckliga politiker saknar verkliga redskap att prioritera. Idag deltog jag i ett samtal med projektledare Anne-Marie Hultberg vid Institutet för Stressmedicin som handlade om att många anställda inom vården känner en ökad vanmakt och svårigheter att påverka på sin arbetsplats, vilket i förlängningen leder till stress och ökad ohälsa. Kanske känner många anställda i vården av det diffusa ledarskapet, som alltså inte bara drabbar patienter, utan också anställda på alla nivåer.
När alla fakta om medicinernas biverkningar kavlas ut måste man ställa sig frågan om vem som bestämde att det skulle bli så här ? Eller vem som undvek att leda sjukvården med helikopterperspektiv? Det måste gå att ställa krav på uppföljning av medicinering och även ställa krav på att avbryta medicinering. Vi skattebetalare betalar gärna skatt till mediciner för att förlänga liv och öka livskvalitén, men inte till att öka lidandet och förkorta liv. De medicinska framsteg som gjorde mediciner mot högt blodtryck till en räddare får inte i sin mest extrema förlängning leda till att vi stjälper människor. Då har de medicinska proffsen tagit överhand och det politiska förnuftet kapitulerat.
I miljöpolitiken är det samma fast tvärtom. Miljödebatten leds av idealister, såsom miljörörelsen eller andra debattörer utan eget poitiskt ansvar. Idealisterna har ofta att försprång, eftersom forskarna inom miljöområdet sällan är överens. En rapport om tillståndet i världen slås i huvudet på oss ena dagen och nästa dag är det en helt annan rapport som presenteras. Ofta är det på temat att jorden håller på att gå under. Ett trendbrott kom år 2007 när FN:s klimatpanel enigt presenterade utmaningarna kring 2-gradersmålet. Plötsligt var proffsen överens och en del överdrifter från miljörörelsen föll platt till marken. Sedan har inte politiken orkat möta dessa faktum med åtgärder, så mycket återstår att bevisa och tid till annan får domedagsprofeterna vatten på sin kvarn. Igår gjorde Philip Jhonsson ett välgörande nerslag i debatten där han pekar på behovet av att å ena sidan inte bara peka ut mål för klimatpolitiken till år 2050, utan att samtidigt resa krav på åtgärder för att nå dit. Han säger att vägen dit skulle kunna innebära att effektivare teknik för exempelvis koleldning är en lösning. En åsikt som jag kan ha svårt att svälja, men under alltför lång tid har miljödebatten varit tjusig plakatpolitik utan resultat. Koldioxidutsläppen ökar, inte på grund av brist på nya bränslen eller helt nya produktionsprocesser, utan på grund av att de enorma mändger kolkraftverk som finns världen över inte tillförs effektivare teknik och mer modern utrustning. De gamla kolkraftverken tuggar och går, medan vi idealister pillar med några enstaka elbilar. Philip Johnsson pekar på behovet av en dynamisk och träffsäker utsläppshandel. Jag tror han har helt rätt! Resurser till miljöinsatser måste styras av ett handelssystem som kapar de största utsläppsvolymerna först, även om det innebär att skitig kolkraft byts mot lite mindre skitig kolkraft. Därutöver ska vi givetvis uppmuntra nya bränslen och innovationsmiljöer för de fossilfria systemen och sikta på en värld som är helt fossilfri, men vi måste framför allt öka takten i de insatser som ger snabba resultat. Och det innebär ofta energieffektivisering i befintlig teknik eller andra trix inom nuvarande system. Handel med utsläppsrätter tvingar de största miljöbovarna att göra investeringar i ny teknik, istället för att överlåta allt arbete åt idealister och romantiker, utan verkliga resurser.
Om politken blir en ytterligare i raden av idealister gör ingen skillnad. Om politiken bara nickar instämmande åt proffsen händer heller ingenting. Politikens uppgift är att hitta utrymmet mellan proffsen och idealisterna!
Som sjukvårdspolitiker är man ofta helt i händerna på medicinsk expertis. Så ska det vara. Medicinsk evidens är basen också i sjukvårdspolitiken och politiken ska aldrig uttala sig om behandlingsmetoder eller i övrigt ha synpunkter på läkarvetenskapen. Politiken ska anslå resurser, besluta om skattenivåer, leda och styra sjukvården och medverka till ökad tillgänglighet och i övrigt företräda patienter och skattebetalare. Så långt en ganska självklar rågång.
Det svåra kommer när vi pratar disciplinövergripande prioriteringar, helhetssyn eller helikpterperspektiv i sjukvården, som genom åren varit svårt att identifiera och där läkarna alltid haft ett försprång. En läkare som vill ha medel för ny utrustning, som behöver medel för att förbättra möjligheter att rädda liv- vem kan egentligen sätta sig över det ? Politikens uppgift i sjukvården blir lätt att leverera mer och mer resurser till varje specialité, utan verkliga möjligheter att prioritera. På senare år har prioriteringsarbete i sjukvården fått ökat fokus, men säga stopp och belägg inom någon del av sjukvården anses utvecklingsfientligt och de svåraste prioriteringarna tvingas politiken ofta lägga därhän. I praktiken görs prioriteringari vården av diffusa krafter i läkemedelsindustrin, av ekonomichefer i landstingen eller av godtyckliga politiker saknar verkliga redskap att prioritera. Idag deltog jag i ett samtal med projektledare Anne-Marie Hultberg vid Institutet för Stressmedicin som handlade om att många anställda inom vården känner en ökad vanmakt och svårigheter att påverka på sin arbetsplats, vilket i förlängningen leder till stress och ökad ohälsa. Kanske känner många anställda i vården av det diffusa ledarskapet, som alltså inte bara drabbar patienter, utan också anställda på alla nivåer.
När alla fakta om medicinernas biverkningar kavlas ut måste man ställa sig frågan om vem som bestämde att det skulle bli så här ? Eller vem som undvek att leda sjukvården med helikopterperspektiv? Det måste gå att ställa krav på uppföljning av medicinering och även ställa krav på att avbryta medicinering. Vi skattebetalare betalar gärna skatt till mediciner för att förlänga liv och öka livskvalitén, men inte till att öka lidandet och förkorta liv. De medicinska framsteg som gjorde mediciner mot högt blodtryck till en räddare får inte i sin mest extrema förlängning leda till att vi stjälper människor. Då har de medicinska proffsen tagit överhand och det politiska förnuftet kapitulerat. I miljöpolitiken är det samma fast tvärtom. Miljödebatten leds av idealister, såsom miljörörelsen eller andra debattörer utan eget poitiskt ansvar. Idealisterna har ofta att försprång, eftersom forskarna inom miljöområdet sällan är överens. En rapport om tillståndet i världen slås i huvudet på oss ena dagen och nästa dag är det en helt annan rapport som presenteras. Ofta är det på temat att jorden håller på att gå under. Ett trendbrott kom år 2007 när FN:s klimatpanel enigt presenterade utmaningarna kring 2-gradersmålet. Plötsligt var proffsen överens och en del överdrifter från miljörörelsen föll platt till marken. Sedan har inte politiken orkat möta dessa faktum med åtgärder, så mycket återstår att bevisa och tid till annan får domedagsprofeterna vatten på sin kvarn. Igår gjorde Philip Jhonsson ett välgörande nerslag i debatten där han pekar på behovet av att å ena sidan inte bara peka ut mål för klimatpolitiken till år 2050, utan att samtidigt resa krav på åtgärder för att nå dit. Han säger att vägen dit skulle kunna innebära att effektivare teknik för exempelvis koleldning är en lösning. En åsikt som jag kan ha svårt att svälja, men under alltför lång tid har miljödebatten varit tjusig plakatpolitik utan resultat. Koldioxidutsläppen ökar, inte på grund av brist på nya bränslen eller helt nya produktionsprocesser, utan på grund av att de enorma mändger kolkraftverk som finns världen över inte tillförs effektivare teknik och mer modern utrustning. De gamla kolkraftverken tuggar och går, medan vi idealister pillar med några enstaka elbilar. Philip Johnsson pekar på behovet av en dynamisk och träffsäker utsläppshandel. Jag tror han har helt rätt! Resurser till miljöinsatser måste styras av ett handelssystem som kapar de största utsläppsvolymerna först, även om det innebär att skitig kolkraft byts mot lite mindre skitig kolkraft. Därutöver ska vi givetvis uppmuntra nya bränslen och innovationsmiljöer för de fossilfria systemen och sikta på en värld som är helt fossilfri, men vi måste framför allt öka takten i de insatser som ger snabba resultat. Och det innebär ofta energieffektivisering i befintlig teknik eller andra trix inom nuvarande system. Handel med utsläppsrätter tvingar de största miljöbovarna att göra investeringar i ny teknik, istället för att överlåta allt arbete åt idealister och romantiker, utan verkliga resurser.
Om politken blir en ytterligare i raden av idealister gör ingen skillnad. Om politiken bara nickar instämmande åt proffsen händer heller ingenting. Politikens uppgift är att hitta utrymmet mellan proffsen och idealisterna!
lördag 12 november 2011
På jakt efter den politiska själen
Snart har alla partier bytt ut sina partiledare. Återstår att se om Hägglund håller sig kvar i Kristdemokraterna. Lars Ohly ersätts med största sannolikhet av Jonas Sjöstedt. Maud Olofsson lämnade över till Annie Lööf för några veckor sedan. Juholt har inte varit partiledare särskilt länge, men löper redan gatlopp för att hålla sig undan krav om att avgå. Socialdemokraterna sitter värst till, men de flesta partierna har genom sina partiledarval visat upp vissa inslag av vilsenhet och behov att söka sin själ.
Inte heller (m) har undgått en inre kris på senare tid. Arkelstens bottennapp om rösträtten visar att det finns skönhetsfläckar också i Sveriges största parti.
Alla partier drar mot mitten eller eftersträvar att bli ett parti som tar ledningen i samhällsutvecklingen via en stark förankring hos medelklassen. Frågan är vem som vinner chickenracet om att ta över rollen från Moderaterna när deras gloria dalar i 2014 eller 2018 års val. Det kan lika gärna bli Jonas Sjöstedts vänsterparti som Annie Lööfs centerparti. Om Juholt misslyckas med att ta ut (s) i matchen igen kan mycket väl Jonas Sjöstedt kliva fram och framstå som ledaren för den breda vänstern i svensk politik så som Gudrun Schyman försökte. Sjöstedt släpar förstås på ett kommunistiskt arv, men ingen vet om Sjöstedt lyckas hålla arvet instängt i garderoben medan han lockar nya väljare. Kanske försöker Sjöstedt också, tack vare Juholts misslyckande även ta sig längre in mot mitten i svensk politik för att även attrahera Mona Sahlins fans. I Allianspartierna sker samma sak, fast från höger. Ingen vill bli kvar på perrongen i den konservativa trenden bland antidemokrater och kristna högerväljare. Om Mats Odell skulle ta över i Kd kan han möjligen bli den partiledare som tar hand om de konservativa, men samtidigt innebär det svårigheter för Kd att växa. Blir Hägglund kvar kan han vara en av de få som behåller en del konservativa samtidigt som han har potential att växa som socialliberalt parti. Folkpartiet står ganska stadigt i sin socialliberala fåra med skolan som eget arbetsfält. Det kan räcka långt ett bra tag, såvida (s) inte gör något drastiskt, byter ur Juholt mot Dammberg och bestämmer sig för att ge Björklund en match. Fridolin tar för sig brett nu och kan bli farlig i sin allt bredare miljöprofil. Samtidigt tycker många att Fridolin snackar för mycket och uppträder som en tvärsäker skolpojke som knappast passar som ett framtida statsråd. Centerpartiet har det varken lättare eller svårare än många andra. Vi tävlar om utrymmet med de flesta andra partier och resterande partiledarbyten kan bl.a leda till att även (v) slåss om centerväljarna. Det gäller att Centerpartiet mycket snart bestämmer sig för vilka som är de stora reformområdena för de kommande åren. För egen del tror jag att jämställdhet, miljöfrågor och regionfrågor är de tre viktigaste. Just nu pågår ett spännande jobb på temat Nybyggarlandet i Centerpartiet som tydligt kan placera oss i fronten på ett reformarbete kring öppenhet och mångfald. Dessa frågor är lätta att driva i Centerpartiet. Jag tror att jämställdhet och miljöfrågor blir svårare. På stämman i Åre ville ombuden under inga omständigheter låsa sig för förslag som luktar kvotering. Jag tror att kvotering kommer att passera Sveriges riksdag inom några år. Då kommer (fp), (s), (mp) och kanske även (m) att rösta ja. Ska (c) rösta nej ihop med (kd) och (sd)? Delvis samma frågor kommer i miljöpolitiken. Centerpartiet måste rösta ja ihop med radikala och socialliberala krafter. När det gäller regionfrågan kan vi vara det parti som ligger först i reformarbetet utan större ansträngning. Här gäller det att behålla försprånget och hitta majoriteter för de olika stegen framåt.
Inte heller (m) har undgått en inre kris på senare tid. Arkelstens bottennapp om rösträtten visar att det finns skönhetsfläckar också i Sveriges största parti.
Alla partier drar mot mitten eller eftersträvar att bli ett parti som tar ledningen i samhällsutvecklingen via en stark förankring hos medelklassen. Frågan är vem som vinner chickenracet om att ta över rollen från Moderaterna när deras gloria dalar i 2014 eller 2018 års val. Det kan lika gärna bli Jonas Sjöstedts vänsterparti som Annie Lööfs centerparti. Om Juholt misslyckas med att ta ut (s) i matchen igen kan mycket väl Jonas Sjöstedt kliva fram och framstå som ledaren för den breda vänstern i svensk politik så som Gudrun Schyman försökte. Sjöstedt släpar förstås på ett kommunistiskt arv, men ingen vet om Sjöstedt lyckas hålla arvet instängt i garderoben medan han lockar nya väljare. Kanske försöker Sjöstedt också, tack vare Juholts misslyckande även ta sig längre in mot mitten i svensk politik för att även attrahera Mona Sahlins fans. I Allianspartierna sker samma sak, fast från höger. Ingen vill bli kvar på perrongen i den konservativa trenden bland antidemokrater och kristna högerväljare. Om Mats Odell skulle ta över i Kd kan han möjligen bli den partiledare som tar hand om de konservativa, men samtidigt innebär det svårigheter för Kd att växa. Blir Hägglund kvar kan han vara en av de få som behåller en del konservativa samtidigt som han har potential att växa som socialliberalt parti. Folkpartiet står ganska stadigt i sin socialliberala fåra med skolan som eget arbetsfält. Det kan räcka långt ett bra tag, såvida (s) inte gör något drastiskt, byter ur Juholt mot Dammberg och bestämmer sig för att ge Björklund en match. Fridolin tar för sig brett nu och kan bli farlig i sin allt bredare miljöprofil. Samtidigt tycker många att Fridolin snackar för mycket och uppträder som en tvärsäker skolpojke som knappast passar som ett framtida statsråd. Centerpartiet har det varken lättare eller svårare än många andra. Vi tävlar om utrymmet med de flesta andra partier och resterande partiledarbyten kan bl.a leda till att även (v) slåss om centerväljarna. Det gäller att Centerpartiet mycket snart bestämmer sig för vilka som är de stora reformområdena för de kommande åren. För egen del tror jag att jämställdhet, miljöfrågor och regionfrågor är de tre viktigaste. Just nu pågår ett spännande jobb på temat Nybyggarlandet i Centerpartiet som tydligt kan placera oss i fronten på ett reformarbete kring öppenhet och mångfald. Dessa frågor är lätta att driva i Centerpartiet. Jag tror att jämställdhet och miljöfrågor blir svårare. På stämman i Åre ville ombuden under inga omständigheter låsa sig för förslag som luktar kvotering. Jag tror att kvotering kommer att passera Sveriges riksdag inom några år. Då kommer (fp), (s), (mp) och kanske även (m) att rösta ja. Ska (c) rösta nej ihop med (kd) och (sd)? Delvis samma frågor kommer i miljöpolitiken. Centerpartiet måste rösta ja ihop med radikala och socialliberala krafter. När det gäller regionfrågan kan vi vara det parti som ligger först i reformarbetet utan större ansträngning. Här gäller det att behålla försprånget och hitta majoriteter för de olika stegen framåt.
torsdag 27 oktober 2011
Räddningspaketet för Grekland - en demokratininsats
Det är oändligt många greker som känt sig och känner sig kränkta, ledsna och pressade sedan en lång tid tillbaka. Många svenskar som varit på semester i Grekland i sommar vittnar om uppgivna greker som kippat efter andan. I natt kom ett räddningspaket som snabbt verkar ha lugnat marknaden.
Parallelt har en EMU-debatt pågått där vi svenskar har dragit en lättnadens suck för att vi inte röstade för EMU när det begav sig i början av 2000-talet och därmed slapp vi nu att dras med i Eurokrisen. Samtidigt är det inte så enkelt. Europasamarbete bygger på att hjälpa varandra. Ena dagen är grekerna i kris, nästa gång kan det vara vi svenskar. Samarbete och utjämning av skillnader måste vi ständigt ägna oss åt, oavsett vilken väg vi valt i EMU-samarbetet. I själva verket kommer EU-länderna inte att klara konkurrensen om jobben med Asien och Sydamerika om vi inte växer tillsammans. En mängd strategier, Lissabonstrategin, EU2020 mfl bygger allihop på att stärka hela Europas konkurrenskraft.
Att stå utanför EU:s valutasamarbete kräver långsiktigt en starkare ekonomi än om man är med. Det har Sverige klarat av så här långt, men vi kommer säkerligen att frestas gå med i Eurosamarbetet om vi hamnar i sämre tider. Det kan komma en dag när vi måste be Europa om hjälp. Då är det en fördel om vi inte retat upp greker eller andra Euromedlemmar alltför mycket.
Under den mest heta EMU-debatten i Sverige 2003 fick jag lära mig att många av Europas länder skiljer sig avsevärt i fråga om arbetsmarknad och näringslivsstruktur. Sverige har mer gemensamt med t ex Canada än med många länder i EU, eftersom vi har så stor andel skogsindustri. Länder som ska ingå i valutasamarbete bör ha liknande kostnadsläge, liknande arbetsmarknad och näringslivsstruktur annars kan det uppstå kriser. Det var precis det som hände. Det har visat sig att flera EU-länder kvalade in i valutasamarbetet utan att uppfylla de kriterier som man besämt, det har delvis även gällt Tyskland och Frankrike.
Händelserna i Grekland visar tydligt att ett enskilt land inte kan möta kriser med egna nationella instrument. Det utrymmet finns inte när man väl är inne i Eurosamarbetet, det är liksom själva poängen. En del gereker uttrycker nu att de upplever sig satta under "tvångsinsatser". Samtidigt är frågan om grekerna, i händelse av att valutasamarbetet inte fanns, hade orkat bedriva en egen förnuftig nationell politik i det krisläge de försatt sig i ? Sveriges kris började skymta i företagens orderstockar redan 1974, men vi tog inte tag i problemen förrän 1992 när räntan steg till 500 %. Den grekiska krismedvetenheten är säkert ungefär som den var i Sverige. När jag gick i gymnasiet på 80-talet hade jag många lärarlösa lektioner eftersom det förekom ständiga strejker i lärarfacken, fastän Sverige var på väg in i en djup kris. Mitt första budgetår i kommunfullmäktige i Kungälv 1989 innebar lönehöjningar med 25 %. Ingen förstod att vi två-tre år senare skulle befinna oss i en av Sveriges djupaste kriser någonsin. Samma sak sker och har skett i Grekland där vilda strejker för högre löner pågått samtidigt som Sarkosy och Merkel försökt vädja till övriga Europa att ta sig samman. Frågan är vlket som är bäst- att varje land får ta tag i sina egna problem eller om EU-länderna ska hjälpas åt. Jag är övertygad om att det blir svårare och svårare att klara sig själv. Särkilt för ett land som Sverige i en tid när utlandsberoendet bara blir större och större. Debatten om valutasamarbete lär fortsätta. Det som skedde i natt måste ses som en demokratins seger. Starka EU-länder hjälper de svagare. Det var därför EU bildades och det är bara så vi kan undvika krig och kriser i Europa också i framtiden.
Parallelt har en EMU-debatt pågått där vi svenskar har dragit en lättnadens suck för att vi inte röstade för EMU när det begav sig i början av 2000-talet och därmed slapp vi nu att dras med i Eurokrisen. Samtidigt är det inte så enkelt. Europasamarbete bygger på att hjälpa varandra. Ena dagen är grekerna i kris, nästa gång kan det vara vi svenskar. Samarbete och utjämning av skillnader måste vi ständigt ägna oss åt, oavsett vilken väg vi valt i EMU-samarbetet. I själva verket kommer EU-länderna inte att klara konkurrensen om jobben med Asien och Sydamerika om vi inte växer tillsammans. En mängd strategier, Lissabonstrategin, EU2020 mfl bygger allihop på att stärka hela Europas konkurrenskraft.
Att stå utanför EU:s valutasamarbete kräver långsiktigt en starkare ekonomi än om man är med. Det har Sverige klarat av så här långt, men vi kommer säkerligen att frestas gå med i Eurosamarbetet om vi hamnar i sämre tider. Det kan komma en dag när vi måste be Europa om hjälp. Då är det en fördel om vi inte retat upp greker eller andra Euromedlemmar alltför mycket.
Under den mest heta EMU-debatten i Sverige 2003 fick jag lära mig att många av Europas länder skiljer sig avsevärt i fråga om arbetsmarknad och näringslivsstruktur. Sverige har mer gemensamt med t ex Canada än med många länder i EU, eftersom vi har så stor andel skogsindustri. Länder som ska ingå i valutasamarbete bör ha liknande kostnadsläge, liknande arbetsmarknad och näringslivsstruktur annars kan det uppstå kriser. Det var precis det som hände. Det har visat sig att flera EU-länder kvalade in i valutasamarbetet utan att uppfylla de kriterier som man besämt, det har delvis även gällt Tyskland och Frankrike.
Händelserna i Grekland visar tydligt att ett enskilt land inte kan möta kriser med egna nationella instrument. Det utrymmet finns inte när man väl är inne i Eurosamarbetet, det är liksom själva poängen. En del gereker uttrycker nu att de upplever sig satta under "tvångsinsatser". Samtidigt är frågan om grekerna, i händelse av att valutasamarbetet inte fanns, hade orkat bedriva en egen förnuftig nationell politik i det krisläge de försatt sig i ? Sveriges kris började skymta i företagens orderstockar redan 1974, men vi tog inte tag i problemen förrän 1992 när räntan steg till 500 %. Den grekiska krismedvetenheten är säkert ungefär som den var i Sverige. När jag gick i gymnasiet på 80-talet hade jag många lärarlösa lektioner eftersom det förekom ständiga strejker i lärarfacken, fastän Sverige var på väg in i en djup kris. Mitt första budgetår i kommunfullmäktige i Kungälv 1989 innebar lönehöjningar med 25 %. Ingen förstod att vi två-tre år senare skulle befinna oss i en av Sveriges djupaste kriser någonsin. Samma sak sker och har skett i Grekland där vilda strejker för högre löner pågått samtidigt som Sarkosy och Merkel försökt vädja till övriga Europa att ta sig samman. Frågan är vlket som är bäst- att varje land får ta tag i sina egna problem eller om EU-länderna ska hjälpas åt. Jag är övertygad om att det blir svårare och svårare att klara sig själv. Särkilt för ett land som Sverige i en tid när utlandsberoendet bara blir större och större. Debatten om valutasamarbete lär fortsätta. Det som skedde i natt måste ses som en demokratins seger. Starka EU-länder hjälper de svagare. Det var därför EU bildades och det är bara så vi kan undvika krig och kriser i Europa också i framtiden.
fredag 26 augusti 2011
Ett litet högerparti eller ett stort mittenparti- det är frågan ?!
För en tid sedan skrev jag en artikel i Svenska Dagbladet som bl a handlade om att den politiska striden i Sverige kan komma att förskjutas från att ha handlat om traditionell höger-vänster till att istället bli en strid mellan konservativa och liberala krafter, ungefär som i USA. Det beror på att Juholt drar sitt parti så långt åt vänster att de inte nödvändigtvis är vare sig största eller näst största parti om några år. Moderaterna fortsätter att gå fram som det stora partet i mitten, enligt opinionssiffror idag. Kristdemokraterna och Centerpartiet och i viss mån Folkpartiet får samtidigt problem med opinionssiffrorna.
Om Moderaterna lyckas med sin, hittills framgångsrika strategi, att etablera sig som ett brett parti i mitten samtidigt som någon eller några partier etablerar sig till höger om dem ( Sverigedemokraterna ? Kristdemokraterna ? Centerpartiet ? ) parallellt med att (s) fortsätter minska kan de stora ideologiska striderna komma att stå mellan just liberala och konservativa krafter. Det är i ljuset av ett sådant scenario som Centerpartiet ska välja partiledare om nästan exakt en månad. Jag har skrivit flera inlägg på denna blogg om vilket parti som ska leda den liberala reformagendan i Sverige på några års sikt så som Tony Blair gjorde i Storbritannien och som Nick Clegg fortsatte.
På senare år har många centerpartister frestats att ta det politiska utrymmet till höger om (m). Det kan vara okej rent politiskt, eftersom moderaterna dragit sig mot mitten. Men risken finns att vi fastnar där, ligger still i opinionssiffror och också betraktas som ett konservativt parti. Ett parti som profilerar sig på att vara emot LAS och vara emot kvotering i föräldraförsäkringen kan ha rätt politiskt. Men om man samtidigt är oförmögen att peka ut reformer eller i övrigt presentera reformer som drar mot mitten då blir bilden vartefter ett konservativt parti på högerkanten. En sådan utveckling är förödande, inte bara på grund av stagnerade opinionssiffror för Centerpartiet, utan också att det försvårar möjligheterna för Centerpartiet att leda en framgångsrik ideologisk debatt mot de verkligt konservativa krafterna. Tack och lov verkar dessa krafter ha tappat kraftigt i opinionen, men deras frammarsch i senaste valet vittnar om att striden inte är över.
Jag är skolad i Centerpartiets Ungdomsförbund under en tid när vi började bryta med tendenser som kallades för Åsa-Nisse marxism eller vänsterflum. Det var bra! Samtidigt stod 1970- och 80-talets debatt i CUF för något mer- miljöansvar, fredsarbete och internationellt engagemang som är att betrakta som typiskt socialliberala värderingar idag och som till viss del fångats upp av Miljöpartiet. Problemet med Miljöpartiet är att de är mycket mer fast i flummet, ekonomiskt lättsinne och oförståelse för näringslivets villkor som Centerpartiet aldrig brottats med på samma sätt.
Centerpartiet har en gyllene möjlighet att hålla rågången både mot höger och mot vänster och därmed leda samhällsutvecklingen. Det förutsätter att vi håller oss borta från politiska låsningar och lär oss att nej är inget svar. Centerpartiet har sagt nej till tillräckligt mycket. Nu ska vi leda landet fullt ut. Ett nej till kvotering i föräldraförsäkringen är exempelvis inget svar. Vi måste ha ett svar på hur jämställdheten ska öka för 2020-talets föräldrar.
Tyvärr klarade Centerpartiet bara hjälpligt av att avstå från politiska låsningar när klimat- och energiuppgörelsen lades fram år 2008. Centerpartister runtom i landet protesterade mot eventuellt höjda dieselskatter och bensinpriser och oroade sig för att Centerpartiet hade bytt åsikt i kärnkraftsfrågan, fastän uppgörelsen bygger på ett definitivt slut på kärnkraft i Sverige och dessutom innebar kraftfulla satsningar på alternativ energi och insatser för att minska koldioxidutsläppen.
Maud Olofsson fick knivar i ryggen, istället för att lyftas fram som en hjälte. Detta är, enligt min mening, det största politiska misstaget som Centerpartiet gjort under den gångna mandatperioden. Misstaget grundar sig i huvudsak på att vi inte haft en tillräckligt djup och tillräcklig dialog om miljöfrågor på senare år i Centerpartiet. En massa debattörer i Centerpartiet har ägnat sig åt andra frågor, t ex FRA och integritet samt välfärd. Det är bra, men jag tycker att analysgruppen kommit till helt fel slutsats när den säger att vi borde ha mer bredd i vårt parti. Huvudproblemet var att vi inte hade ett tillräckligt djup i våra hjärtefrågor. Det är frågor kring miljö som legitimerar att det är Centerpartiet och inte Folkpartiet eller Moderaterna som har bäst förutsättningar att bli det breda (liberala) mittenpartiet. Vi ska givetvis också bredda oss, men det förutsätter djup i någon eller några frågor- främst miljöfrågor.
Allmänheten idag är oerhört kunnig och engagerad i både miljöfrågor och frågor kopplat till jobben. Våra företrädare runtom i landet ägnar sig i huvudsak åt kommun- och landstingspolitik, dvs sjukvård och skola. När partiet centralt slår fast att vi ska ägna valrörelsen åt miljö och jobb så applåderar alla, men vartefter blir det svårt att både vara lokalpolitiker med ansvar för förskolan och prata om klimatuppgörelser. Så kommer ett allmänt krav på breddning av partiet och ingen behöver närmare analysera varför vi inte klev fram tillräckligt i de frågor om jobben och klimatet som vi bestämt tillsammans i prioriteringar inför valet.
Än finns stora möjligheter att utgå från våra hjärtefrågor och därmed växa som ett mittenparti. Tidshorisonten för de två strategierna är lite olika. Ett litet högerparti kan vi bli i morgon. En del tycker redan att vi etablerat oss där. Ett stort mittenparti kan vi bli på tio år sikt. Valet av partiledare har betydelse för vad vi väljer.
Om Moderaterna lyckas med sin, hittills framgångsrika strategi, att etablera sig som ett brett parti i mitten samtidigt som någon eller några partier etablerar sig till höger om dem ( Sverigedemokraterna ? Kristdemokraterna ? Centerpartiet ? ) parallellt med att (s) fortsätter minska kan de stora ideologiska striderna komma att stå mellan just liberala och konservativa krafter. Det är i ljuset av ett sådant scenario som Centerpartiet ska välja partiledare om nästan exakt en månad. Jag har skrivit flera inlägg på denna blogg om vilket parti som ska leda den liberala reformagendan i Sverige på några års sikt så som Tony Blair gjorde i Storbritannien och som Nick Clegg fortsatte.
På senare år har många centerpartister frestats att ta det politiska utrymmet till höger om (m). Det kan vara okej rent politiskt, eftersom moderaterna dragit sig mot mitten. Men risken finns att vi fastnar där, ligger still i opinionssiffror och också betraktas som ett konservativt parti. Ett parti som profilerar sig på att vara emot LAS och vara emot kvotering i föräldraförsäkringen kan ha rätt politiskt. Men om man samtidigt är oförmögen att peka ut reformer eller i övrigt presentera reformer som drar mot mitten då blir bilden vartefter ett konservativt parti på högerkanten. En sådan utveckling är förödande, inte bara på grund av stagnerade opinionssiffror för Centerpartiet, utan också att det försvårar möjligheterna för Centerpartiet att leda en framgångsrik ideologisk debatt mot de verkligt konservativa krafterna. Tack och lov verkar dessa krafter ha tappat kraftigt i opinionen, men deras frammarsch i senaste valet vittnar om att striden inte är över.
Jag är skolad i Centerpartiets Ungdomsförbund under en tid när vi började bryta med tendenser som kallades för Åsa-Nisse marxism eller vänsterflum. Det var bra! Samtidigt stod 1970- och 80-talets debatt i CUF för något mer- miljöansvar, fredsarbete och internationellt engagemang som är att betrakta som typiskt socialliberala värderingar idag och som till viss del fångats upp av Miljöpartiet. Problemet med Miljöpartiet är att de är mycket mer fast i flummet, ekonomiskt lättsinne och oförståelse för näringslivets villkor som Centerpartiet aldrig brottats med på samma sätt.
Centerpartiet har en gyllene möjlighet att hålla rågången både mot höger och mot vänster och därmed leda samhällsutvecklingen. Det förutsätter att vi håller oss borta från politiska låsningar och lär oss att nej är inget svar. Centerpartiet har sagt nej till tillräckligt mycket. Nu ska vi leda landet fullt ut. Ett nej till kvotering i föräldraförsäkringen är exempelvis inget svar. Vi måste ha ett svar på hur jämställdheten ska öka för 2020-talets föräldrar.
Tyvärr klarade Centerpartiet bara hjälpligt av att avstå från politiska låsningar när klimat- och energiuppgörelsen lades fram år 2008. Centerpartister runtom i landet protesterade mot eventuellt höjda dieselskatter och bensinpriser och oroade sig för att Centerpartiet hade bytt åsikt i kärnkraftsfrågan, fastän uppgörelsen bygger på ett definitivt slut på kärnkraft i Sverige och dessutom innebar kraftfulla satsningar på alternativ energi och insatser för att minska koldioxidutsläppen.
Maud Olofsson fick knivar i ryggen, istället för att lyftas fram som en hjälte. Detta är, enligt min mening, det största politiska misstaget som Centerpartiet gjort under den gångna mandatperioden. Misstaget grundar sig i huvudsak på att vi inte haft en tillräckligt djup och tillräcklig dialog om miljöfrågor på senare år i Centerpartiet. En massa debattörer i Centerpartiet har ägnat sig åt andra frågor, t ex FRA och integritet samt välfärd. Det är bra, men jag tycker att analysgruppen kommit till helt fel slutsats när den säger att vi borde ha mer bredd i vårt parti. Huvudproblemet var att vi inte hade ett tillräckligt djup i våra hjärtefrågor. Det är frågor kring miljö som legitimerar att det är Centerpartiet och inte Folkpartiet eller Moderaterna som har bäst förutsättningar att bli det breda (liberala) mittenpartiet. Vi ska givetvis också bredda oss, men det förutsätter djup i någon eller några frågor- främst miljöfrågor.
Allmänheten idag är oerhört kunnig och engagerad i både miljöfrågor och frågor kopplat till jobben. Våra företrädare runtom i landet ägnar sig i huvudsak åt kommun- och landstingspolitik, dvs sjukvård och skola. När partiet centralt slår fast att vi ska ägna valrörelsen åt miljö och jobb så applåderar alla, men vartefter blir det svårt att både vara lokalpolitiker med ansvar för förskolan och prata om klimatuppgörelser. Så kommer ett allmänt krav på breddning av partiet och ingen behöver närmare analysera varför vi inte klev fram tillräckligt i de frågor om jobben och klimatet som vi bestämt tillsammans i prioriteringar inför valet.
Än finns stora möjligheter att utgå från våra hjärtefrågor och därmed växa som ett mittenparti. Tidshorisonten för de två strategierna är lite olika. Ett litet högerparti kan vi bli i morgon. En del tycker redan att vi etablerat oss där. Ett stort mittenparti kan vi bli på tio år sikt. Valet av partiledare har betydelse för vad vi väljer.
fredag 19 augusti 2011
100 år senare: Finrumsliberaler eller bypolitiker- det är frågan ?
Det är en häftig process som pågår i Centerpartiet just nu. Idag fick jag veta att på den plats där Centerpartiet föddes för 100 år sedan, hemma hos Carl Berglund i Falköping, passerar alla tre partiledarkandidaterna de närmaste dagarna för att presentera sig.
Centerpartiet föddes som en protest mot högerns alltför starka inflytande på landsbygden och även en protest mot alltför starkt socialdemokratiska strömningar i städerna. Också idag tampas vi med hur vi ska förhålla oss till landet och staden, vi blir hjälplös fast i en geografi som andra partier inte blir lika lätt. Samtidigt vet vi att, om vi lättar från det geografiska förhållningssättet riskerar också en del av Centerpartiets själ att gå förlorad.
Avfolkning och glesbygdsproblem är ett dagligt samtalsämne i politiken. De flesta kommuner i Sverige tappar befolkning och har uppenbara svårigheter att finansiera välfärden. Det finns ett stort utrymme för de partier som vill ta sig an dessa frågor. Det finns också en helt annan möjlighet att vända glesbygdsproblem till möjligheter idag, än vad som var fallet för tio år sedan. Mäniskor längtar till landet, mat och matkvalité står högt på listan över vad som är viktigt i människors vardag. Friluftsliv, motion, yoga och retreat är mer inne än någonsin och försutsätter att det finns tysta, natursköna områden där människor kan få utlopp för de behov som många gånger saknats i den moderna människans stressade storstadsliv. Skogsråvara och åkermark är en hetare än någonsin, eftersom allt fler kapitalister har insett att värdet bara kommer att öka i takt med att miljömedvetenheten ökar och oljereserverna minskar i världen.
Samtidigt händer det alldeles för lite. Avfolkningen fortsätter och glesbygdsproblemen förvärras. Människor upplever inte att det finns någon kraft, något parti eller några ledare som vill " ta tag i" landsbygdsfrågorna. Jag tror att det finns flera möjliga strategier för Centerpartiet att närma sig frågorna. Den partiledare som ska väljas i Åre i september måste välja rätt strategi, annars går det åt skogen med både landsbygden och Centerpartiet.
1. En strategi kan vara att helt släppa landsbygsperspektivet och bli ett parti bland andra. Ett liberalt parti med stabila grundvärderingar inom skolan, sjukvården och omsorgen. Vi slåss för mänskliga rättigheter, en human flyktingpolitik, en generös biståndspolitik. Vi arbetar för integration, jämställdhet och fortsätter flytta fram positionerna när det gäller HBT-frågor. Vi fortsätter att arbeta för goda villkor för näringslivet. Det skulle kunna vara en strategi som håller ganska långt, men det är inte helt säkert att Centerpartiet skulle dra ett längre strå än Folkpartiet med en sådan allmänliberal hållning. Jag tycker mig skönja medlemmar i Centerpartiet som tror på den linjen. Om Centerpartiet väljer en sådan linje kan jag leva med det. Men på sikt kanske jag lika gärna skulle rösta på Folkpartiet.
2. En andra strategi skulle vara att bli en slags allmän slagskämpe för landsbgdens folk. Vi arbetar i hop med Hem och Skola och Hela Sverige ska leva för att behålla alla byskolor till varje pris. Vi ordnar protestmöten när bensinstationer och banker lägger ner och gör oss till tolk för ett allmänt misnöje med tillståndet på landsbygden. Den hållingen hör man ganska sällan i Centerpartiet numera, men den finns. Och när ladsbygdsminister Eskil Erlansson får kritik för att han inte gör tillräckligt för landsbygden så är det ofta denna stategi som människor hänvisar till och drömmer om. Den strategin har en och annan sosse försökt klistra på Centerpartiet i valrörelsen och försökt sänka vårt självförtroende genom att upprepa att "vi känner inte igen Centerpartiet". Inget parti kan rädda alla byskolor där lärare, elever och föräldrar slutar. Inget parti kan rädda bensinstationer som inte anser sig ha råd med en etanol- eller biogaspump. Inget parti kan rädda små postkontor, banker och livsmedelsbutiker som ingen besöker. En strategi där Centerpartiet blir ett parti för att rädda landsbygden från förändringar finns inte.
3. Idag hörde jag ett radioprogram i Radio Väst där man gjorde ett stort nummer av en ung lovande musiker från Trollhättan som skulle flytta till Göteborg. Reportern ställde fråga efter fråga och manglade den stackars killen om varför han sviker Trollhättan och drar till Göteborg. Just nu byggs dubbelspår på järnväg mellan Göteborg och Trollhättan, vilket gör att alltfler människor planerer sin vardag efter att kunna pendla varje dag mellan dessa båda orter. Avstånden krymper. Det leder till att en del flyttar, medan andra får ökade möjligheter att komma tillbaka. Och det är där nånstans Centerpartiet måste formulera en strategi. Precis som i vilket företag som helst. Vilka kommer tillbaka till Bengtsfors, Säffle och Nössemark och investerar ?
Frågan är ju inte OM dom kommer- de som ska förädla skogen som bara ökar i värde, de som ska bygga retreatanläggningar eller satsa på ekoturism. Frågan är NÄR de kommer tillbaka och om vi som blivnde grannar och beslutsfattare tar emot dem med öppna armar- de som vill bygga vindkraftverk eller satsa på nya hotell och restauranger på landsbygden? Jag möter åtskilliga som överklagar så fort de ska byggas en väg, säljas en tomt, sökas ett bygglov eller i övrigt planeras för ny verksamhet på landet. Handen på hjärtat- orkar vi som centerpartister alltid vara konsekventa ? Samtidigt kommer det alltid att finnas ungdomar och medelålders mitt i karriären som kräver goda kommunikationer till Göteborg. Inget hushåll och inget företag kan leva på självhushåll. Starka regioner som i god samstämmighet med regeringen kan plocka fram medel till höghastighetståg och Europakorridorer kommer att vara nödvändgt. Jag har bland annat drivit frågan om att Västra Götalandsregionen ska gå samman med Värmland i en stor och slagkraftig västsvensk region. Argumenten emot kommer exempelvis från norra Bohuslän som inte vill ingå i en region med ännu mer landsbygd. Jag tror att landsbygd ställs mot landsbygd alltför ofta och många politiska ledare tvekar att kliva fram och ta en bredare strid för landsbygden. Väljarna har märkt att Centerpartiet inte alltid orkat vara konsekventa.
Ibland har jag funderat om det skulle ha funnits ett alternativ till den avfolkning vi ser och har sett under decennier? Förutsatte vår välfärdsmodell avfolknig och flyttlasspolitik? Det finns forskare som har ställt sig frågan om det skulle ha gått att hitta en slags bondeväg till kapitalism ? Paradoxen är ju att Sverige som hade den starkaste bondeklassen i Europa samtidigt har haft mest socialism, mest centralism och strukturrationaliseringar än de flesta andra jämförbara länderna. Kunde Carl Berglund och hans kompisar på 1910-talet ha agerat på annat sätt? Tänker också på senare centerledare som kompromissat sig fram genom hela 1900-talet, som tagit ansvar i den rådande situationen under 30-talskrisen, under oljekrisen på 70-talet, under 90-talskrisen och nu under finanskrisen. Vi har kohandlat, kompromissat och genomfört uppgörelser om alt från försvar till energipolitik och därmed jobbat bredare än något annat parti. Låt oss se till att vi är med och kohandlar, kompromissar och skriver uppörelser också i framtiden. Centerpartiet har inget att tjäna på att vare sig vara finrumsliberaler eller bypolitiker. Vi ska vara statsmän!
måndag 8 augusti 2011
Fem skäl att välja Anna-Karin Hatt!
1. Sverige behöver en västsvensk partiledare
Jag möter ofta uppfattningen att Västsverige har alltför få företrädare i riksdag och regering. Västsvenska Handelskammaren brukar till och med presentera rapporter om hur eländigt det är. Historien säger att götarna hade övertaget när nationen Sverige skulle bildas, men samma götar insåg att huvudstaden skulle ligga i Stockholm, annars skulle svearna inte ställa upp på fusionen. Konsekvensen blev att svearna bestämmer lite mer än vad vi götar egentligen kan acceptera.
Sedan Åsa Torstensson slutade som infrastrukturminister är det en person mindre som bryr sig om Västsverige i regeringen. Anna-Karin Hatt som är region- och IT-minister tillhör en av de få i regeringen som har anknytning till Västsverige. Nu har Centerpartiet chansen att utse henne till partiledare. Det behövs fler partiledare som har förankring i vår del av Sverige. (Folkpartiets partiledare Jan Björklund är visserligen västgöte, men i övrigt är hans parti ganska Stockholmsfixerat.) Anna-Karin växte upp i Hylte i Halland och studerade också vid Göteborgs Universitet under några år på 90-talet.
2. Världen och EU behöver en internationalist!
Anna-Karin har god kännedom om och är väl förankrad i nordisk politik, inte minst sedan den period då hon var president i Nordiska Centerungdomens förbund. Kontakter med våra nordiska grannländer är vardag för en partiledare.
Som aktiv i Centerpartiets Ungdomsförbund under 90-talet tillhörde Anna-Karin den grupp av ungdomar som insåg behovet av att snabbt få inflytande i de olika nätverk som följde med ett färskt svenskt medlemsskap i EU, t ex den liberala ungdomsgruppen LYMEC. Jag skulle åka med Anna-Karin på en LYMEC-resa till Frankfurt vid ett tillfälle. Tyvärr missade jag flyget så Anna-Karin fick åka dit och förhandla själv.
Anna-Karin har ett internationellt engagemang. Under några veckor 1995 reste vi tillsammans ii södra Afrika. Det var ingen slump att Anna-Karin var utsedd av CUF:s förbundsstyrelse att sköta de internationella frågorna. Hon hade och har ett starkt rättvisepatos. När fattiga människor i södra Afrika behöver hjälp att göra sig kvitt från apartheidpolitiken ska vi sträcka ut en hand.
3. Centerpartiet behöver en proffsförhandlare!
Anna-Karin och jag kom till regeringskvarteren i Namibias huvudstad Windhoek. Det var en synnerligen världsvan 23-åring jag hade vid min sida. Inför en imponerad Afrikansk utbildningsminister drog Anna-Karin upp riktlinjerna för hur CUF:s biståndsprojekt i form av en skola skulle överlämnas och drivas vidare i statlig regi. Redan då förstod jag att Anna-Karin skulle gå långt. Det är viktigt med en vidsynt och globalt inriktad partiledare som behärskar internationell diplomati när den är som svårast.
Anna-Karin Hatt är den mest lämpliga partiledaren för Centerpartiet. Hon har den erfarenhet som krävs för att leda ett parti i regeringsställning. Vardagen för Centerpartiets ledare innebär mestadels överläggningar och förhandlingar i regeringen. Det är svårt att bli partiledare utan regeringsvana - i alla fall om man ska väljas mitt under en period i regering.
Att förnya organisationen har nämnts som en viktig uppgift för en partiledare. Snälla centerpartister runtom i detta land! Nog för att Maud Olofsson hade många goda idéer om hur partiet skulle förnya sina arbetsformer och ha snyggare gardiner på våra centerexpeditioner. (Maud är extremt intresserad av textil och design vilket hon ska ha all heder av!) men ställ inga krav på att en ny partiledare ska ägna sig åt organisationen. Vi ska ha ökad jämställdhet i partier, fler nya svenskar på valbara platser och överhuvudtaget öppna upp partiet. I det arbetet är partiledaren en viktig symbol. Men kräv inte att en partiledare ska ägna sig åt stadgearbete eller i övrigt lägga tid på organisationsarbete!
Fram till valet av partiledare sker ska vi givetvis nagelfara eventuella politiska skillnader. På den punkten har media och andra granskare skärpt sig de senaste dagarna och börjat analysera de skillnader i åsikter som finns mellan partiledarkandidaterna. Dock ska man komma ihåg att ingen partiledare kan gå utanför ramarna. Den politiska inriktningen slår centerstämman fast och den dagliga politiska utvecklingen styrs av partistyrelsen och riksdagsgruppen, liksom av aktiva kommun- och landstingsföreträdare. Ingen partiledare kan hitta på en egen och ny politisk linje utan att ha partiet med sig. Då riskerar man att göra en Mona Sahlin.
4. Medborgarna behöver konsekventa kompromisser
Det enda som en partiledare ska ägna sig åt själv är förhandlingarna i den lilla krets av andra statsråd och partiledare som sker i någon form varje vecka. Dörren stängs och det finns ingen centerstämma att fråga och inga pressekreterare som kan hjälpa till. Då är man helt själv med ett mycket stort ansvar. En partiledare kan inte komma ut från ett sådant sammanträde förrän man kompromissat bort tillräckligt mycket för att de andra partiledarna ska vara nöjda samtidigt som man förhandlat till sig tillräckligt mycket för att resultatet ska kallas centerframgång bland väljare och bland kritiska centermedlemmar.
Valet av partiledare handlar om förmågan att kommunicera ett budskap, men jag tycker att de argumenten varit alltför dominerande hittills i den interna diskussionen. Att kommunicera budskapet får en partiledare hjälp av andra med. Dussintal av medhjälpare ägnar tid åt det varje dag. De flesta intervjuerna får en partiledare, via pressekreterare, tacka nej till. De som genomförs klipps från minuter till sekunder och de flesta svenskar har varken sett eller hört nyhetsinslaget. Vilka sammanhang som partiledaren långsiktigt ska synas i hinner partiledaren heller aldrig fundera över. Det sköter medarbetarna. Att förmedla ett budskap är ytterst en mycket långsiktig fråga som handlar om politisk kurs och om förmågan att vara konsekvent, inte vad man säger i det dagliga bruset.
5. Svensk politik behöver Anna-Karin Hatt!
Helt nyligen berättade Anna-Karin öppenhjärtligt om sin pappas psykiska sjukdom i Expressen. Det vittnar om att Anna-Karin har en inre styrka. Det är viktigt att ha förmågan att vädra det som är jobbigt i den egna vardagen och det som var svårt när man var barn. Det är nog avgörande för att också behärska de svåraste förhandlingarna i de stora sammanhangen. En partiledare måste ha den typen av mognad!
Jag möter ofta uppfattningen att Västsverige har alltför få företrädare i riksdag och regering. Västsvenska Handelskammaren brukar till och med presentera rapporter om hur eländigt det är. Historien säger att götarna hade övertaget när nationen Sverige skulle bildas, men samma götar insåg att huvudstaden skulle ligga i Stockholm, annars skulle svearna inte ställa upp på fusionen. Konsekvensen blev att svearna bestämmer lite mer än vad vi götar egentligen kan acceptera.
Sedan Åsa Torstensson slutade som infrastrukturminister är det en person mindre som bryr sig om Västsverige i regeringen. Anna-Karin Hatt som är region- och IT-minister tillhör en av de få i regeringen som har anknytning till Västsverige. Nu har Centerpartiet chansen att utse henne till partiledare. Det behövs fler partiledare som har förankring i vår del av Sverige. (Folkpartiets partiledare Jan Björklund är visserligen västgöte, men i övrigt är hans parti ganska Stockholmsfixerat.) Anna-Karin växte upp i Hylte i Halland och studerade också vid Göteborgs Universitet under några år på 90-talet.
2. Världen och EU behöver en internationalist!
Anna-Karin har god kännedom om och är väl förankrad i nordisk politik, inte minst sedan den period då hon var president i Nordiska Centerungdomens förbund. Kontakter med våra nordiska grannländer är vardag för en partiledare.
Som aktiv i Centerpartiets Ungdomsförbund under 90-talet tillhörde Anna-Karin den grupp av ungdomar som insåg behovet av att snabbt få inflytande i de olika nätverk som följde med ett färskt svenskt medlemsskap i EU, t ex den liberala ungdomsgruppen LYMEC. Jag skulle åka med Anna-Karin på en LYMEC-resa till Frankfurt vid ett tillfälle. Tyvärr missade jag flyget så Anna-Karin fick åka dit och förhandla själv.
Anna-Karin har ett internationellt engagemang. Under några veckor 1995 reste vi tillsammans ii södra Afrika. Det var ingen slump att Anna-Karin var utsedd av CUF:s förbundsstyrelse att sköta de internationella frågorna. Hon hade och har ett starkt rättvisepatos. När fattiga människor i södra Afrika behöver hjälp att göra sig kvitt från apartheidpolitiken ska vi sträcka ut en hand.
3. Centerpartiet behöver en proffsförhandlare!
Anna-Karin och jag kom till regeringskvarteren i Namibias huvudstad Windhoek. Det var en synnerligen världsvan 23-åring jag hade vid min sida. Inför en imponerad Afrikansk utbildningsminister drog Anna-Karin upp riktlinjerna för hur CUF:s biståndsprojekt i form av en skola skulle överlämnas och drivas vidare i statlig regi. Redan då förstod jag att Anna-Karin skulle gå långt. Det är viktigt med en vidsynt och globalt inriktad partiledare som behärskar internationell diplomati när den är som svårast.
Anna-Karin Hatt är den mest lämpliga partiledaren för Centerpartiet. Hon har den erfarenhet som krävs för att leda ett parti i regeringsställning. Vardagen för Centerpartiets ledare innebär mestadels överläggningar och förhandlingar i regeringen. Det är svårt att bli partiledare utan regeringsvana - i alla fall om man ska väljas mitt under en period i regering.
Att förnya organisationen har nämnts som en viktig uppgift för en partiledare. Snälla centerpartister runtom i detta land! Nog för att Maud Olofsson hade många goda idéer om hur partiet skulle förnya sina arbetsformer och ha snyggare gardiner på våra centerexpeditioner. (Maud är extremt intresserad av textil och design vilket hon ska ha all heder av!) men ställ inga krav på att en ny partiledare ska ägna sig åt organisationen. Vi ska ha ökad jämställdhet i partier, fler nya svenskar på valbara platser och överhuvudtaget öppna upp partiet. I det arbetet är partiledaren en viktig symbol. Men kräv inte att en partiledare ska ägna sig åt stadgearbete eller i övrigt lägga tid på organisationsarbete!
Fram till valet av partiledare sker ska vi givetvis nagelfara eventuella politiska skillnader. På den punkten har media och andra granskare skärpt sig de senaste dagarna och börjat analysera de skillnader i åsikter som finns mellan partiledarkandidaterna. Dock ska man komma ihåg att ingen partiledare kan gå utanför ramarna. Den politiska inriktningen slår centerstämman fast och den dagliga politiska utvecklingen styrs av partistyrelsen och riksdagsgruppen, liksom av aktiva kommun- och landstingsföreträdare. Ingen partiledare kan hitta på en egen och ny politisk linje utan att ha partiet med sig. Då riskerar man att göra en Mona Sahlin.
4. Medborgarna behöver konsekventa kompromisser
Det enda som en partiledare ska ägna sig åt själv är förhandlingarna i den lilla krets av andra statsråd och partiledare som sker i någon form varje vecka. Dörren stängs och det finns ingen centerstämma att fråga och inga pressekreterare som kan hjälpa till. Då är man helt själv med ett mycket stort ansvar. En partiledare kan inte komma ut från ett sådant sammanträde förrän man kompromissat bort tillräckligt mycket för att de andra partiledarna ska vara nöjda samtidigt som man förhandlat till sig tillräckligt mycket för att resultatet ska kallas centerframgång bland väljare och bland kritiska centermedlemmar.
Valet av partiledare handlar om förmågan att kommunicera ett budskap, men jag tycker att de argumenten varit alltför dominerande hittills i den interna diskussionen. Att kommunicera budskapet får en partiledare hjälp av andra med. Dussintal av medhjälpare ägnar tid åt det varje dag. De flesta intervjuerna får en partiledare, via pressekreterare, tacka nej till. De som genomförs klipps från minuter till sekunder och de flesta svenskar har varken sett eller hört nyhetsinslaget. Vilka sammanhang som partiledaren långsiktigt ska synas i hinner partiledaren heller aldrig fundera över. Det sköter medarbetarna. Att förmedla ett budskap är ytterst en mycket långsiktig fråga som handlar om politisk kurs och om förmågan att vara konsekvent, inte vad man säger i det dagliga bruset.
5. Svensk politik behöver Anna-Karin Hatt!
Helt nyligen berättade Anna-Karin öppenhjärtligt om sin pappas psykiska sjukdom i Expressen. Det vittnar om att Anna-Karin har en inre styrka. Det är viktigt att ha förmågan att vädra det som är jobbigt i den egna vardagen och det som var svårt när man var barn. Det är nog avgörande för att också behärska de svåraste förhandlingarna i de stora sammanhangen. En partiledare måste ha den typen av mognad!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)