Om övergivna platser och platser som får nytt liv

Nästa vecka presenterar min favoritlärare från Göteborgs Universitet ännu en utställning. Han heter Jan Jörnmark och har skrivit böcker om övergivna platser. Hans infallsvinkel är dels att beskriva de ekonomisk- historiska faktorer som leder till att platser överges. Jörnmark lägger dels stor kraft på att gestalta de övergivna platserna i bild. Dessa bilder skapar dramatik för ögat. En övergiven industri eller en ödelagd stad ger en känsla av hur drastiskt livet förändras för de människor som blev arbetslösa och som tvingades flytta när nedgången kom. Man kan se kapitalförstörelsen i de övergivna fabriksbyggnaderna eller ödelagda bostäderna med blotta ögat.

Övergivna platser kan vara ganska brutala,
menar Jan Jörnmark. Häromdagen stannade
jag själv till vid en övergiven plats, inte långt från Uddevalla.
Traktorn har aldrig ställts in garaget intill, utan står
kvar,  precis som om platsen övergetts från en dag till en annan.
Troligen är det ett tag sedan någon bodde här,
eftersom flera av fönstren spikats igen.
Men glödlampan hänger kvar där utebelysnigen
en gång lyste upp ett aktivt jordbruk. 

För en tid sedan hörde jag Jan Scherman föreläsa om samma sak, fast utifrån ett lite annat perspektiv. Han pekade på tendenser han upplevt i närheten av sin egen sommarbostad några mil utanför Linköping. Han hade identifierat en rörelse bland andra sommarboende eller delårsboende. Folk stannar kvar lite längre i sommarstugan på hösten i takt med att storstaden växer allt längre ut på landsbygden och i takt med att kommunikationerna förbättras. Människor går samman för att fixa hembygdsdagar och loppmarknader i den nedlagda skolan. Så småningom bestämmer sig kanske några sommarboende att varaktigt bli kvar på lantstället, starta en friskola och med enkla medel göra det möjligt att bo på orter som några år tidigare var dömda till avfolkning.

På det övergripande planet sker en sådan utveckling som Jan Jörnmark för sin del och Jan Scherman för sin del identifierar. Orter och bygder monteras ner smygvägen, det sker så sakta att de som lever mitt upp i utvecklingen inte märker hur befolkningen minskar. Så en dag sker den definitiva nedläggningen. En butik, en skola eller någon annan serviceinrättning stänger.

På kommunkontoren runtom i Sverige sitter politiker och tjänstemän som ser utvecklingen varje dag. Lite mindre skatteintäkter i år också och även nästa år, konstaterar kommunalrådet när han eller hon ska få i hop budgeten. Något år planar befolkningsstatistiken ut, för att ta fart utför igen efter ett par år. En del kommuner löser kortsiktigt frågan genom höjd skatt. Konsekvensen blir att allt färre  skattebetalare ska betala mer för samma välfärd eller i värsta fall ökad skatt för exempelvis en kommunal skola som har allt svårare att få ihop fulla klasser i varje årskull och även problem med att rekrytera behöriga lärare. Sverige kantrar!

Socialdemokraternas plan var en allt starkare koncentration av befolkningen till Stockholmsområdet. Redan på 1970- talet fanns planer för hur Stockholms stad skulle uppnå 2,5 miljoner invånare före år 2000. Dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin lade dessa planer i papperskorgen. Samtidigt fanns det säkert en tanke med socialdemokraternas hårdhänta politik för folkomflyttningar. Tätare städer med storskaliga bostadsprogram skulle göra det enklare att snabbt öka den materiella standarden hos folket, helt enkelt. Ledordet var modernisering och rationalisering.
Tankemönstret lever kvar på många håll i det svenska samhället. Lägg ner skolor med alltför få elever och låt allt färre invånare i allt mindre kommuner klara sig bäst dom kan, är beskedet som kommer på pränt i många kommunstyrelserum idag.

Hälften av landets kommuner tappar invånare. Det betyder att hälften av landets kommuner har svårigheter att upprätthålla skolor, äldreomsorg, barnomsorg och övrig service på en nivå som dess invånare har rätt att kräva.

Jan Jörnmark visar i sin forskning att även kommuner med en växande befolkning har problem med välfärden. I vissa stadsdelar i Göteborg har inkomsterna minskat de senaste tjugo åren. Förorterna minskar sina inkomster därför att det inte sker en tillräcklig omfördelning inom storstäderna. Och de små kommunerna tappar inkomster i takt med att folk flyttar därifrån.

Nu har storstädernas jakt på expansion tagit fart igen. Stockholm siktar åter på att bli en två- miljoners stad. Göteborg måste kunna matcha jakten på ökad befolkning på något sätt. Befolkningen i Göteborg är för liten för att de globalt verksamma företagen i området varaktigt ska ha tillgång till kvalificerad arbetskraft. Malmö rider på en positiv våg av gränssamarbete med Köpenhamnsregionen och av att befinna sig i en Skåneregion där alla kommuner ökar sin befolkning. Värre är det i mellersta och norra Sverige. Samtidigt är möjligheterna större på landsbygden än någon annan stans i Europa. Jag samtalar med Bo Norrman i Göteborg. Han pekar på att potentialen i exempelvis Värmland är större än i Göteborg. Helt enkelt därför att Göteborg står under vatten om några decennier och Värmland sitter dels på naturresurser som ska hejda klimatförändringarna och dels kan upprätthålla ytor för boende, fritid och arbete som storstäderna kommer få ont om. Göteborgs tillgång till nya ytor kommer vara slut ungefär är 2097, menar Stefan Hellstrand som är ekostrateg och forskare i naturresurshushållning.

Ett konkret exempel är Kils kommun som jag berättat om tidigare på denna blogg.
Stefan Hellstrand menar att Kil är ett exempel på hur en ort tar tillvara de resurser som finns naturligt på orten. Försäljning av bär och svamp samt styckning av lokalt producerat kött är några verksamheter som jag studerade när jag besöker Kil för en tid sedan. Kommunledningen i Kil är övertygade om att en ökad fokusering på denna typ av näringsliv ökar ortens ekonomiska bärkraft. Kil är en av mycket få kommuner i Värmland som idag ökar sin befolkning.

En av Jan Jörnmarks slutsatser är att en mängd regleringar har lett till att storstäderna växt på bredden, istället för på höjden. Bostadsområden och affärscentrum kryper allt längre ut på landsbygden. Där är kvadratmeterpriset lägre. Regleringar av innerstädernas grönområden, regleringar av kustkommunernas stränder, regleringar av skogen samt regleringar av hagar och ängar gör att vi frestas att låta storstadens expansion ske på produktiv åkermark. Motorvägar, industrimark och bostadsområden ska alla samsas på markytor runt de stora städerna. Förortskommunerna har svårt att klara pressen, medan innerstäder utarmas och landsbygden glesas ut alltmer.

Nu säger miljöpartiet i en debattartikel i Dagens Nyheter att de vill debattera frågan om regionala obalanser med Centerpartiet. Det blir en spännande diskussion. Miljöpartiet älskar regleringar och skattehöjningar. Det är knappast det som landsbygden behöver. Samtidigt är det inte debatten om skattehöjningar och regleringar som avgör landsbygdens möjligheter framöver. Därför att landsbygdens framtid avgörs av just de faktorer som socialdemokraterna använde som argument för folkomflyttningar på 1970- talet, nämligen argument om hur välstånd skapas. Välstånd skapas inte av regleringar och skattehöjningar. Men välstånd skapas inte heller av enbart skattesänkningar och avregleringar. Och landsbygden kan bara utvecklas om någon pekar ut vägen för ökat välstånd. Själv är jag övertygad om att välstånd skapas om varje stad tar ansvar för sitt eget omland. Det omlandet varierar beroende på hur staden utvecklas och tvärtom. Varje stad är en spegelbild av sitt omland och tvärtom. Om Stockholm växer kan dess omland växa. Om Göteborg växer kan dess omland växa. Och besluten för den dynamiska samhällsplanering som krävs för att forma dessa regioner måste fattas regionalt. Jag är övertygad om att verklig landsbygdsutveckling bara kan ske om vi etablerar regioner i Sverige som tar sin utgångspunkt i de förutsättningar som varje region har. Och som tar sats i de dilemman som tex Jan Jörnmark beskriver i sin forskning och som Jan Scherman identifierat i sin vardag.

Miljöpartiet har inte en chans i en debatt om landsbygdens villkor. De har en föreställning om att alla ska bo i stan med sin cykel och sina promenadstråk. Men de har betydligt förre idéer om hur staden ska växa i symbios med sitt omland. De har överhuvudtaget inte funderat på hur exempelvis en 24- meters långtradare med skogsråvara från Moelvens sågverk i norra delen av Dals-Ed ska ta sig fram till de delar av världsmarknaden som allra mest skriker efter ersättning till oljan. De vill införa kilometerskatt, avsätta mindre resurser till vägar och öka regleringarna i skogen. Med miljöpartiets politik kommer Moelven inte att varaktigt kunna skapa tillväxt och utvecklingskraft i orter som Dals Ed.

En av de viktigaste utvecklingsinsatserna för orter i Dalsland är skapandet av Västra Götalandsregionen. Det garanterar en omfördelning av skattekraft till Dalslands fördel och det garanterar ett utbud av hälso- och sjukvård som det lilla landskapet inte hade klarat på egen hand. Även för staden Göteborg är bildandet av Västra Götalandsregionen en fördel. Staden får möjlighet att marknadsföra sig och vända sig ut i världen med en större region i ryggen. Göteborg är en mindre stad i världen än vad Västra Götaland kan vara. Västra Götalandsregionens räckvidd är ungefär den arbetsmarknad på idag 1,6 miljoner invånare som Göteborg behöver för att växa. Miljöpartiet var emot bildandet av Västra Götalandsregionen med motiveringen att regionen blir för stor. Men en liten ort som tappar sin befolkning behöver en stor region att luta sig emot, att växa tillsammans med och att lösa viktiga samhällsutmaningar ihop med. I Thorbjörn Fälldins första regeringsförklaring i oktober 1976 kan man läsa att länsdemokrati ska införas. Länsstyrelsernas lekmannastyrelser ska helt övergå till landstingen. Tre län i norra och mellersta Sverige vill införa länsdemokrati och hade fått preliminärt ja av regeringen, men för bara några veckor sedan meddelade inrikesminister Stefan Attefall, ivrigt påhejad av finansminister Anders Borg, att det blir avslag på en sådan begäran från Västmanland, Västernorrland och Norrbotten.

Sverige lider av att de flesta partier i Sverige alltjämt eftersträvar en stark stat som styr och ställer över sina invånare, antingen genom regleringar och höjda skatter eller genom ointresse för självstyre och regionalisering. Det är denna centralisering som dels skapat ödelagda lokalsamhällen som dels gjort oss oförmögna att möta globaliseringens krav på konkurrenskraft och specialisering.  Ökat självstyre och regionalisering skulle vi kunna lindra den kris som Jan Jörnmark gestaltar och ta tillvara på de ekonomiska värden som går förlorade när industrifastigheter töms och bygder överges.

Länk: Jan Jörnmark

Besluten följer sällan kvalitén i välfärden

Varje år opereras drygt 200 personer för cancer i matstrupen på ett tiotal olika sjukhus i Sverige.  Varje år opereras ungefär åttio personer för peniscancer i vårt land.  Ingreppet erbjuds på 23 sjukhus runtom i landet. Alla vet att kvalitén på vården för dessa patienter blir sämre när ingreppen är spridda på så många ställen. Varje läkare har helt enkelt ett alltför litet antal patienter för att hålla i gång yrkesskickligheten och upprätthålla hög kvalité. Ändå tvekar politikerna att fatta besluten som underlättar arbetet för en högre kvalité i sjukvården. Troligen för att politikerna delvis är bypolitiker och inte vill riskera att viss prestigefylld sjukvård flyttas från det egna landstinget. Men också på grund av att enstaka läkare inte vill släppa tanken på att göra en viss sorts ingrepp på sitt sjukhus. Dessa frågor diskuterade vi med experter på Sahlgrenska Universitetssjukhuet förra veckan.

Förra veckan satt jag också i ett sammanträdesrum hos Sveriges Kommuner och Landsting i Stockholm och diskuterade det omvända. Vi har för lite kunskap om medborgarna för att fatta rätt beslut om högre kvalité i exempelvis sjukvården. Vi måste mäta och följa upp resultat mer och framför allt mäta bättre.

Lojala tjänstemän verkställer undersökningar åt oss, flitiga läkare och sjuksköterskor antecknar tålmodigt i journaler och på särskilda blanketter för dokumentation och statistik. Men ofta  frågar sjukvården om fel saker, sådant som ändå inte upplevs som ökad patientnytta. Samtidigt missar vi att dokumentera andra uppgifter som verkligen är patientnytta. I värsta fall för vi statistik om allt utom den mest väsentliga frågan, nämligen blir patienten frisk inom rimlig tid och kan leva ett normalt liv efter en viss typ av behandling, menar Barbro Friden som är sjukhuschef på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Sedan hon tillträdde som sjukhuschef jobbar hon med att vända sjukhusets fokus från traditionell ekonomistyrning till mer av värdebaserad styrning av sjukvård.

Förhållandet att vi politiker å ena sidan vet en massa om hur vi höjer kvalitén i välfärdens tjänster utan att dra slutsatser eller fatta beslut och å andra sidan att vi har stora kunskapsluckor om välfärdens resultat är ett av de största hoten mot demokratin. Medborgarna upptäcker till slut samma motsägelser som vi politiker kan läsa oss till i beslutsunderlag.  Patienter och brukare i välfärden ska fylla i oändligt med enkäter om exempelvis sin sjukdom, ingå i studier under en sjukdomsperiod samt förstås betala skatt till välfärden när man är frisk och kan arbeta.  Men ändå vet välfärdens administration  inte alltid vad de ska svara på de mest fundamentala frågorna när t ex en patient skrivs ut efter en operation. Sjukvården är inte tillräckligt patientfokuserad, menar Barbro Friden. Enligt SKL är ändå sjukvården lätt att mäta och dra slutsatser kring. I sjukvården kan man både be patienten fylla i en enkät om hur man upplever behandlingen och här kan läkare och sjuksköterskor observera hur tillfrisknandet fortlöper. Värre är det med tex gator och vägar, handikappomsorg och hemtjänst. Vi vet inte så mycket om hur medborgarna upplever servicen, därför att ingen frågar eller att kommunernas enkätundersökningar frågar om "fel" saker.

På sammanträdet med SKL ställde vi oss den spektakulära frågan om vi politiker rentav finansierar verksamhet som inte skapar något som helst värde? Ja, så är det nog. Men nu fokuserar alltfler kommuner och landsting på att verkligen kunna läsa av resultat av sina insatser. Det kommer ställa helt nya krav på analysförmåga och omvärldsbevakning, menar Lars Strid som är projektledare inom ledning och styrning hos SKL. Vi måste styra kommuner, landsting och regioner med mätbara indikatorer och innan vi pekar ut indikatorerna måste vi känna till hur indikatorerna samverkar.
- Och ta bort allt "skrot" som hindrar det goda syftet med alla mätningar, fortsätter Lars Strid som menar att vi ofta sitter fast i en djungel av indikatorer.

Så vissa saker vet vi ganska väl, tex att vården blir sämre om en viss typ av operation som riktar sig till åttio patienter sker utspritt på 23 olika sjukhus. Men här fattas inga beslut om förändring. Samtidigt skriker vården och framför allt annan typ av kommunal service efter mer kunskap om vad som är bäst för brukaren.
- Vi har egentligen ingen generell kunskap i Sverige om vilka insatser som skapar kvalité, sammanfattar Lars Strid.

Samtidigt svänger utvecklingen just nu. Alltfler sk öppna jämförelser görs mellan tex sjukhus och mellan olika typer av behandlingar. Medborgarna läser och tar del av jämförelserna. Och EU skyndar på för att patienter och medborgare fritt ska kunna välja behandling och service efter vad man själv önskar. Och landstingen kommer att få räkningen från aktiva medborgare som vill åtgärda sina hälsoproblem, oavsett om de får sin service på den egna vårdcentralen eller på andra sidan jordklotet. Till slut kommer landstingens intäkter helt och hållet avgöras av förmågan att bedriva verksamhet med hög kvalité. Det borde vara självklart att redan nu avveckla verksamhet som inte håller hög kvalité så att vi frigör resurser som kan skapa verklig kvalité för medborgaren.

Om Schartaunism och chefers toalettbesök

- Schartaunismen bet inte på mig, säger Percy Barnevik med eftertryck. 
- Jag ville förändra världen, skaffa mig Sveriges största boksamling och jag ville ha lön med en rejäl pension, säger han. Numera har Percy Barnevik en befriande distans till det ögonblick då det avslöjades för svenskarna att han skulle få 900 miljoner kronor i pension. 
En av världens största industriledare fick möjligen sin drivkraft i motståndet mot den bohuslänska schartaunismen, som byggde på inbundenhet, att du aldrig skulle tro att du är något. Chanserna var större att komma till himlen om du höll låg profil, menade förkunnaren Henrik Schartau.
 - Men jag bar på ett annat bohuslänskt arv, inleder Percy med allvar i rösten och så berättar han om tryckeriet i Uddevalla där han började sin bana.
 - Det var ett litet företag med 12 anställda. Vi var som en familj allihop där alla hjälpte till. 

Kontrasterna blev stora när Percy ett antal år senare klev in i storföretagens värld.
 - När jag kom till Sandvik undrade jag om de som jobbade där någonsin hade träffat sina kunder. 
 - Min mission blev att återskapa det lilla företagets karaktär i det stora företaget. 

Percy Barnevik har klivit upp på scenen hos Sveriges Kommuner och Landsting  för att berätta om sitt liv och sin bok. Vi ska fira folkstyrets 150- års jubileum och passar på att lyssna på olika föredrag. Percy ger oss en del tydliga besked om ledarskapets fallgropar och ledarskapets möjligheter, som han sammanfattat i sin bok  "Jag vill förändra världen".  Han inleder ödmjukt.
 - Jag gjorde många misstag i min ungdom. Det kan ni läsa om i boken, säger han. 
Men därefter är ödmjukheten bortblåst. Barnevik ger oss handfasta tips om ledarskap. Mest kritisk är Percy mot långa ofokuserade möten. Arbetsmarknaden präglas av en ansvarsupplösande möteskultur, menar han.
 - Jag har en aversion mot möteskulturen. Det är så lätt att hänvisa till vad mötet har bestämt. Det är skitprat, människor måste ta ansvar själva, säger han med eftertryck. 
Det är chefernas effektivitet som avgör det mesta i ett företag eller på en arbetsplats, menar han. 
-Avbryt långpratare på mötena och lås dörren för dem som kommer sent till mötena, tycker Percy.
Då kommer de aldrig för sent någon mer gång. 

Han berättar om sina erfarenheter som chef på Sandvik och ABB.
 - Vi minskade personalstyrkan på huvudkontoren med 90 procent. Jag blev av med folk jag inte gillar och kunde ägna mig åt att ta tillvara potentialen på gräsrotsnivå. Där finns alltid mer kraft än man tror.
 - Det är skrämmande hur lite av potentialen i våra hjärnor som tas tillvara. Percy började jobba med delegering och ansvar, träning och tillit. Han utvecklade arbetsmiljöer där det var tillåtet att ta risker och göra fel.
 - Medarbetare ska användas till sådant de är bra på. Skäll aldrig på dem!, råder Percy Barnevik. 
Och hans mission gav resultat.
 - Sjukfrånvaron sjönk direkt. 
Själv ägnade han sig åt att vara extremt tillgänglig.
- En stol för VDn behövs inte, sätt dit en halmdocka. Jag rörde på mig hela tiden som VD, men jag använde aldrig ordet bortrest och jag fanns alltid till hands. Jag hatar människor som säger att de inte kan nås för att de sitter i möten hela dagen. De äter väl  lunch eller går på toaletten ?, frågar Percy med sin underbara retorik. 


Han berättar om 90- talskrisen. När han stängde 40 fabriker i Tyskland, Schweiz och Italien och antalet uppsagda var ungefär 25 000. 
- I Neapel där jag stängde en fabrik fick jag ha skottsäker väst på mig. Det var lite störande, men man får räkna med att vara hatad som chef, fortsätter Percy. 
Barnevik återkommer ständigt till effektivitet och att skydda din tid. Det är avgörande att kunna fatta snabba beslut. 
- Se till att hålla perfektionisterna borta. Om dom får styra springer konkurrenterna i från dig, menar han.
- Förlora pengar är ingen fara, men förlorad tid är för alltid förlorad.  
Han påminner oss om våra fulltecknade almanackor.
 - Se till att du har 25 procent luft, så att du aldrig fördröjer andras möten. Ibland bar Percy ut stolarna från möteslokalen. Om alla stod upp under mötet blev det kortare och effektivare. 
I effektiviteten och snabbheten ligger också behovet av ständiga förändringar.
 - Du måste förändra hela tiden. Människan är till naturen tveksam till förändringar. Men stannar du cykeln så faller du.  
Percy återkommer till jakten på tid, också i vardagen på jobbet.
 - Jag har arbetat många timmar, men i ett visst läge blir man ineffektiv. Gå hem kl 18 istället för kl 20. Tänk på att allt som är bråttom är inte nödvändigtvis viktigt. Av alla inkommande ärenden kan man slänga 60 procent i papperskorgen, 20 procent kan du delegera och 10 procent tar du hand om själv. 
- Älta inte frågorna. Fatta beslut! Och töm skrivbordet varje dag, tillägger Percy. 

Det är lätt att få intrycket att Percy Barnevik har varit en hatad och hänsynslös typ. De omdömena har han fått många gånger. Men man måste våga vara chef och vara medveten om att chefer inte är älskade på någon arbetsplats. Percy skiljer också tydligt på beslutsfattandet i sig som ofta kan vara drastiskt och konsekvenserna av besluten. 
- I genomförandet måste man visa empati, säger han. 
Och strid aldrig för stridens skull, betonar han.
 - Slåss bara när andra alternativ är uttömda. Slåss bara när det är värt det. Slåss bara när du vet att du kan vinna, manar Percy Barnevik. 

Han berättar  om kriser som han gått igenom som industriledare. Exempelvis när journalister hade hittat ett par anställda som smugglade datorer till Ryssland. I sådana lägen ligger det nära till hands att gå ut och dementera. Det ska man inte göra, betonar Percy
.- Du måste utgå från att journalisterna ligger före dig och du måste utgå från att problemet är värre än vad det först verkar. Inga kriser av denna typ kan passera utan blod på golvet, fortsätter Percy och berättar öppenhjärtligt att han var nära att avgå vid det tillfället för att rädda företagets rykte. 
Men eftersom Percy Barnevik aldrig gick ut och dementerade smugglingen kunde han överleva som chef när bevisen kom att smuggling hade förekommit.
 - Jag kunde inte anklagas för att ha ljugit, alltså överlevde jag, menar han. 

Ju mer jag lyssnar på Percy, desto mer förstår jag att ledarskapet handlar om ärlighet. Ärlighet i vid bemärkelse, alltså inte bara i meningen att tala sanning. Att vara ärlig i meningen att ge möjligheter för alla medarbetare att förstå sammanhangen.
 - Det handlar om tydlighet och att komma i håg att människor glömmer.Låt inte människor lämna rummet utan att de har förstått, manar Percy. 

Jag tycker mig också kunna hitta spår av schartaunism i det som Percy Barnevik säger. Mot slutet betonar han iallafall att man inte behöver vara bäst själv.
 - Det är teamet som ska vara bäst, förtydligar han. 
På ABB skapade han 1200 team av företagets 200 000 anställda. Det blev det lilla företagets karaktär i det stora företaget. Det lilla Uddevalla i den stora världen. Så enkelt det låter, men säkert svårt i praktiken. Tack Percy för tipsen. Jag ska läsa boken! 

(S)vika medborgarna eller (s)vika löftet till (mp) om E20 ?

När valrörelsen 2010 var över uppstod samma fråga som uppstår i alla andra parlamentariska församlingar efter ett val. Vem ska dansa med vem i Västra Götaland ? Jag levde i tron att (s), (fp) och (c) som samarbetat bra i nästan tio år skulle sätta sig ner och diskutera möjliga handlingslinjer. Men innan dessa tre partier diskuterat möjliga parlamentariska alternativ fanns plötsligt (mp) med på scenen. Inte otänkbart att samarbeta med dem, det verkade ganska rimligt att prata med dem. Men det blev aldrig något samtal utan dem, bara direkt in i förhandlingar oss fyra emellan. 

Centerpartiet hade gjort ett ganska dåligt val och jag var nytillträdd som råd. Jag fick många telefonsamtal om vem eller vilka vi borde samarbeta med. Att ta med (mp) innan vi pratat färdigt i den gamla konstellationen framstod som tveksamt samtidigt som många tyckte att vi borde prata med (m) och (kd). Jag kände starkt att man inte förhandla med två olika lag parallellt, så jag bestämde mig för att satsa första förhandlingsomgången på (s), (fp) och (mp). Mötena var givande men lite forcerade. Gert-Inge påpekade ständigt och jämt att det var bråttom, att vi har ont om tid. Jag kände tvärtom, tyckte att vi borde ta god tid på oss för att se om en konstellation skulle hålla. Vi förhandlade texter samt förhandlade platser i nämnder och styrelser under ett stort antal dagar som ofta övergick i sena kvällar med motiveringen att vi måste bli klara så snabbt. Jag förstod inte varför, men vartefter sjönk medvetenheten in om varför vår förhandlingspart hade så bråttom att bli färdig. 

Vi körde fast om sjukvården, särskilt om formuleringar om valfrihet och det fanns texter om de små sjukhusen som vi inte kände igen. Men i det stora hela kom vi framåt med sjukvårdstexterna. När vi kom till texten om infrastruktur gick det också hyggligt framåt, ända tills det var dags för meningen om E20. Då blev det tvärstopp. Meningen om standard på E20 tycktes omöjlig att diskutera. Det skulle absolut stå att vägstandarden ska vara 1+ 2, dvs ingen som helst öppning för 2+2. Med ett enklare vokabulär kan man säga att (mp) och (s) var helt låsta vid att E20 absolut INTE ska bli motorväg. Jag minns särskilt det sista mötet om just den meningen. Vi hade haft en lång diskussion där jag undrade varför vi ska lägga ner oss i fråga om standarden på vägen innan vi överhuvudtaget pratat med regeringen? Det finns förstås risk för att det bara blir 2+1 väg, men varför ska vi inte sikta högre? Men förhandlingen var fortfarande helt låst på den punkten. I det ögonblicket var jag tilltänkt som ordförande i regionutvecklingsnämnden och jag insåg att det blir omöjligt att leda det arbetet med restriktioner på E20. Jag bad att få prata i enrum med Gert-Inge Andersson (s). Jag frågar honom vad som har hänt, är han inte längre anhängare av en utbyggd E20?  Jag är så arg att tårarna tränger fram i ögonvrån där vi sitter i ett trångt grupprum i källaren på residenset i Vänersborg. Gert-Inge blir moloken och säger att "..jag tycker ju som du, Kristina...". Jag svarar med darrande röst att då får han väl visa det i den officiella förhandlingen. 

Vi fortsätter mötet i det större sammanträdesrummet där alla förhandlarna från (fp), (mp) och (s) sitter. Vi bråkar om sjukvårdstexter, antal ledamöter i nämnder och en del annat som ligger i vågskålen i en av de sista förhandlingarna. Vi justerar i alla texter, utom meningen om E20 som tycks vara helt låst i sin formulering. Ingen fyrfältsväg, endast 2+1 är beskedet! Gert-Inge ger inte sken av att han tänker öppna för någon förändring av E20-meningen efter vårt samtal i enrum. Han tycks hoppas att jag ska ge med mig genom enstaka justeringar på andra avsnitt. Uttrycket som han använt "jag tycker ju som du, Kristina" mal i huvudet medan diskussionen tuggar vidare. När Gert-Inge tar till orda om denna europaväg igen är han fortfarande lika oenig med mig om E20. Jag märker inte ens någon nyansskillnad i inställningen till E20 och han undrar retoriskt om "..Centerpartiet kan nöja sig nu.." Under några sekunder är jag helt paralyserad. Vi har nyss suttit i samtal i enrum, Gert-Inge har uttryckligen sagt att han tycker som jag i E20-frågan, men när den officiella förhandlingen tuggar i gång igen väljer han att ge mig en smäll på käften på temat att Centerpartiet borde vara nöjda. Hur tänkte han sig att vi skulle kunna samarbeta i en hel mandatperiod om han redan från början använder de metoderna ?! Jag sitter tyst ett par sekunder ytterligare och är närmast i chock. Då hör jag min bisittare Hans-Inge Sältenberg reagera ungefär som jag och han upprepar uppgivet medan han stirrar Gert-Inge djupt i ögonen"..är Centerpartiet nöjda nu.." för att kontrollera om det verkligen var detta vi hörde. Vi stirrar på honom båda två. Gert-Inge är som ett stenansikte. Vi förstår att han menar allvar. Gert-Inge tänker inte ändra en bokstav om E20. Det han sagt till mig i enrum stunden innan gäller inte. Det var bara en fras för att ta sig ur knipan just i det ögonblicket. 

Fortsättningen är mer allmänt känt. Uppgörelsen mellan (s), (fp), (c) och (mp) sprack någon dag senare. Inte enbart på formuleringen om E20, utan även på grund av att det uppdagats att det fanns ett hängavtal med Sjukvårdspartiet som innehöll ett löfte om ett regionråd till Sjukvårdspartiet samt att den uppgörelsen i sin tur var knuten till möjligheterna för (s) att få makten i Sveriges Kommuner och Landsting. När det går upp för (fp) och (c) att vi inte bara blir nonchalerade i formuleringar om E20 utan också höll på att bli ett underlag för att Ilmar Repalu (s) skulle få makten i SKL tackade vi för oss. 

Några dagar senare hade (s) och (mp) och sjukvårdspartiet gjort upp och även kastat in (v) i samarbetet. Och det fanns en skrivning i deras politiska överenskommelse om E20 som var identisk med den vi diskuterat, nämligen att det är 2+1 väg som gäller. Socialdemokraterna hade offrat motorvägen på E20 för att få makten i Västra Götalandsregionen. 

Tre år har gått. Förnedringen som jag kände den där oktoberkvällen 2010 i källaren på residenset i Vänersborg kommer tillbaka ibland. "Jag tycker ju som dig, Kristina" är budskapet den ena sekunden med min förhandlingspart och stunden senare kommer rakt motsatt budskap från samme förhandlingspart "..om Centerpartiet kan nöja sig nu". 

Nu i september 2013 sitter vi mitt i en verklig förhandling om E20. Vi diskuterar nationell plan för infrastruktur fram till 2025. Misstänksamheten mot Gert-Inge (s) lever tyvärr kvar. Kommer han att gå bakom ryggen på oss andra igen för att hålla löftet till (mp) eller kommer han att driva frågan om en utbyggd E20 utifrån vad en majoritet i regionfullmäktige faktiskt tycker? Vid ett par tillfällen i regionfullmäktige har misstänksamheten hos (c) och (fp) gjort att vi voterat i frågan för att markera vad majoriteten av väljarna tycker. Vi upplever inte att det går att lita på ledningen i Västra Götaland i E20-frågan. Och vi har våra skäl att vara misstänksamma. Konsekvensen av hela spektaklet är förstås att alldeles för få av oss gått in i E20-frågan med seriösa ögon när det nu blir skarpt läge. Trafikverkets tjänstemän är nog trötta på oss alla ibland. Men de som tagit makten i Västra Götaland genom att hävda 2+1-väg in absurdum måste nu slutgiltigt bekänna färg. Tänker de fullfölja sveket mot väljarna eller ta ansvar för vägen? 

Idag träffade vi infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd för att diskutera de faktiska möjligheterna att få till stånd en utbyggd E20. Representanterna från kommunerna i Skaraborg har jobbat hårt och skrapat ihop 400 miljoner kronor. Ett imponerande arbete i ett stort antal små kommuner som säkert känner att 400 miljoner kronor egentligen är svårsmält för medborgarna. Men de plockar fram dessa medel för att de vet att deras framtid hänger på att få en fyrfältsväg på en av Sveriges största industristråk. Regionen, näringslivet och några ytterligare kommuner har skrapat i hop lika mycket pengar. Totalt kan vi skryta med uppåt en miljard kronor i medfinansiering. Gert-Inge (s) har trixat fram en avsiktsförklaring där han säger att regionens pengar i första hand ska gå till trafiksäkerhetshöjande åtgärder- ett sätt att slippa formuleringar om standard på vägen och ett sätt att hålla (mp) på gott humör. Kommunerna har sagt att deras pengar ska gå till en fjärde fil på E20. Trafikverket har arbetet fram ett utmärkt underlag där fem etapper studeras närmare. En av dessa etapper, sträckan förbi Mariestad, föreslås bli fyrfält/motorväg. På övriga sträckor föreslår Trafikverket 2+1. På dessa fyra sträckor kan alltså regionens och kommunernas pengar göra nytta och växla upp till 2+2 på alla fem sträckorna. Idag pratade vi också om att få fram en målbild för hela sträckan. Jag tror att de flesta gillar idén om en målbild för hela sträckan, men det behövs ansträngningar om att skapa 2+2 väg på alla de fem utpekade etapperna. 

Mötet med Catharina Elmsäter-Svärd idag var ett bra möte. Nu kryper det verkligt skarpa ögonblicket närmare. Det är omöjligt att gömma sig bakom två uppfattningar. Ska löftet till (mp) om 2+1-väg ska fullföljas eller ska någon ta ansvar för så många 2+2-etapper som möjligt ? Vi är några som är särskilt nyfikna. 

Jag bjuder på texten, men accepterar inte fasoner

De senaste veckorna har vi diskuterat naturbruksgymnasiernas framtid i Västra Götaland. Vi hade en interpellationsdebatt i regionfullmäktige för några månader sedan. Och redan under 2012 diskuterade vi om uppdraget till naturbruksstyrelsen skulle kunna utformas lite tydligare så att vi tvingar fram en framtidsdiskussion på skolorna, i förvaltningen och ute bland elever. Vi har en fantastiskt bra chef på naturbruksförvaltningen som tog uppdraget på allvar, tillsatte utredningen och skapade en framtidsdiskussion om de sju naturbruksskolorna i Västra Götaland.

Behovet av unga människor som förstår sambanden i naturen, som kan odla i en trädgård eller på en åker, som vet hur du ryktar en häst, sköter en traktor eller vaccinerar en katt bara ökar och ökar. Det saknas drängar, agrotekniker, lantmätare och hovslagare. Behoven ökar, men andelen elever som söker till naturbruksgymnasierna bara minskar. Idag är det  knappt tre procent sv antalet gymnasieelever i landet som går på naturbruksutbildning. I Västra Götaland är det bara knappt två procent, fastän vi är Sveriges största jordbrukslän. Det behöver göras något för att både locka fler elever på bredden och öka specialiseringen. Vi behöver både fler elever här och nu och ökad profilering på sikt på varje skola. Från naturbruksförvaltningen insåg man dessa behov och föreslog olika alternativ med både bredd och spets, med ett klustertänk och även alternativ med helt nedlagda skolor.

Vid ett möte hör jag hur min kollega Birgitta Losman (mp) ger klartecken till att utreda nedläggning av Dingleskolan. Jag lägger band på mig för att inte protestera alltför högljutt, men uttalar en tydlig tveksamhet. Varför ska vi lägga ner den skolan som traditionellt varit den största skolan och den skolan som exempelvis var först med ekologisk odling, tänker jag för mig själv. Jag uttalar också att det är onödigt att tillsätta en utredning om det inte relativt säkert att skolan ska läggas ner. Jag hör runt bordet att det finns en samstämmighet att utreda nedläggning. Känslan av att Dingles öde redan är fastlagt kryper omkring. Innan mötet är slut påminner Birgitta Losman (mp) om att vi arbetar med ett arbetsmaterial och att hon inte vill läsa i media om våra samtal. Jag tycker att hon har rätt, men funderar ändå på hur en utredning om nedläggning av en gymnasieskola ska hållas hemlig, allra helst med tanke på att berörda på skolan varit involverade själva i utredningen. Några dagar senare är spekulationerna i full gång i Bohusläningen och i Radio Väst. Munkedalspolitiker och Dingleelever är upprörda. Jag ligger lågt i flera dagar, svarar inte när media ringer, till slut  uttalar jag i Bohusläningen att jag tycker att Dingleskolan måste få besked snarast.

Dagen innan budgetregionfullmäktige i juni kommer beskedet från Birgitta Losman (mp) att Dingleskolan INTE ska läggas ner, för nu ska nya medel skjutas till för att "rädda" Dingle. Först har skattebetalarna alltså kastat ut pengar på utredning av skolan, sedan har innehållet i utredningen sågats, nya medel skjutits till och skolan blir kvar.
- Det känns som att ni inte vet vad ni gör, sa en av de gymnasieelever som jag pratade med då och jag är benägen att hålla med.

I förrgår kom vi till sammanträdet med regionutvecklingsnämnden för att fatta ett inriktningsbeslut om alla sju skolorna; Dingle, Nuntorp, Strömma, Uddetorp, Sparresäter, Svenljunga och Sötåsen. Det utredningsförslag som fanns på bordet pekade på ett sk "spetsalternativ" där alla skolor behålls och att varje skola profilerar sig lite tydligare. Dagarna innan har jag fått massor av telefonsamtal, mail och brev från föräldrar och elever, lärare och företagare som ställt frågor om skolornas framtid. Jag pratar även med flera representanter från näringen- både hästägare och jordbrukare, LRF:are och andra engagerade. Alla förstår att något måste göras för skolorna, men de flesta har många tveksamheter kring detaljerna och många tycker det är märkligt att regionutvecklingsnämnden ska bestämma inriktningen på skolorna. Jag funderar på dessa synpunkter på morgonen när jag åker till sammanträdet. Jag skriver på ett yrkande som jag förankrar under förmiddagen med kollegor i (m), (fp) och (kd) och jag smsar till Birgitta Losman (mp) att vi är flera i nämnden som är tveksamma till beslutet om den kategoriska inriktningen på skolorna. Vi gillar huvudinriktningen men känner oss inte bekväma med att regionutvecklingsnämnden som "beställare" fattar beslut om ganska detaljerade frågor. Det bör utföraren; naturbruksstyrelsen göra.

När vi kommer till sammanträdet trängs ett stort antal naturbrukselever utanför lokalen och ett par journalister står redo att ställa frågor. Sammanträdet börjar. Programmet kastas om. Vi ska fatta beslut genast om inriktningen på naturbruksgymnasierna. Vi är flera som uttrycker tveksamhet till förslaget och jag berättar om mina förslag till ett yrkande. Mötet ajournerar sig ett par gånger. Det är ganska stökiga diskussioner och Birgitta Losman (mp) vägrar i princip att ta upp mitt förslag till behandling. Jag vidhåller mitt yrkande. Då får jag veta av Birgitta Losman att jag inte ska "bråka" och att jag minsann inte kan ha egna yrkanden när jag suttit med på mötena om skolornas framtid de senaste månaderna.

Det är sant att jag suttit med vid diskussionerna om naturbruksgymnasiernas framtid, men då har jag fått förhållningsorder på mail i förväg från Birgitta Losman (mp)  att inte ägna mig åt "partipolitik".  Medan jag sitter där i sammanträdeslokalen och blir nersablad av en kollega inför ytterligare ett 20- tal kollegor funderar jag på när oppositionen och ledningen ska kunna dryfta meningsskiljaktigheter om det inte får göras under bedningsfas  och inte heller på nämndmötena. Den obehagliga stämningen i sammanträdeslokalen på Scandic Hotell vid Polhemsplatsen i Göteborg dröjer sig kvar. Vi vet att ett stort antal gymnasieungdomar väntar utanför, hitresta från Dingle och Uddetorp.

Någon i lokalen tycker till slut att alla sju partierna bör ansluta sig till mitt förslag. Och efter några minuter har alla sju partier yrkat bifall till mitt förslag om att profileringen av naturbruksgymnasierna ska ske succesivt under 2014- 2915, att detaljerna i skolornas profilering ska beslutas av naturbruksstyrelsen och att dialogen med kommunerna ska förbättras. Beslutet innebär också att alla sju partier i huvudsak ställer sig bakom förslaget till inriktning av naturbruksgymnasierna.

Igår kom det ett mail från Birgitta Losman (mp) att hon svarat på en insändare om naturbruksgymnasiernas framtid där hon ordagrannt använt de texter som jag skrev på min dator ett dygn tidigare, som först innebar att jag "bråkade" och som sedan ansågs vara så bra att sju partier kunde stå bakom.  Jag kan bjuda på att ha skrivit fram en text åt mina politiska motståndare som först inte får behandlas och som sedan används som underlag för att bevisa enigheten i nämnden. Men det är inte bra för demokratin när de verkliga politiska samtalen om framtiden för sju gymnasieskolor och en yrkesskola uteblir. Det drabbar mest alla de gymnasieungdomar som beslutet ytterst handlade om.

Om Olga Jönsson, Monica Zetterlund och Anna Lindh

Året är 1924. Vi närmar oss lucia och jul.  Min mormors mor Olga Jönsson har just fött sitt femte barn. Skolan där Olga jobbar som lärare till vardags har svårt att vara utan sin lärarinna. Olga vilar sig med sin nyfödda dotter över jul- och nyårshelgerna. Men i januari 1925 är hon tillbaka på skolan. För att lära  andras barn att läsa, räkna och skriva.

Jag tänker ofta hur det kan ha varit för Olga att vara fembarnsmor och yrkesarbetande kvinna i mitten av 20- talet. Troligen var Olga ganska ensam med sina bryderier om kampen mellan yrkeskarriär och mammaroll.  Förvärvsarbetande kvinnor var varken accepterat eller särskilt vanligt vid denna tid.  Den lilla Ingeborg lämnades i famnen på sin äldsta syster Clary när mamma Olga fick kasta sig direkt från barnafödande till katedern på Myggenäs skola.
- När jag blev äldre skickade jag mors dagshälsning till min storasyster Clary,  berättar Ingeborg som närmar sig 90- årsdagen och som tydligt minns uppväxten med en frånvarande mor.
- Det var Clary som tog hand om mig, inte mamma, förtydligar hon.

Förra veckan hade filmen om Monica Zetterlund premiär på bioduken. Filmens första scen utspelar sig hemma i köket i Hagfors.  Den unga Monica ska förklara för sin lilla dotter att hon får fira jul med mormor och morfar medan mamma åker till New York. Där börjar Monicas livslånga dragkamp mellan hembygdens lugna vrå i Värmland och artistkarriären ute i världen. Vi får följa Monicas framgångar och motgångar, hur hon dras mellan jobbet som växeltelefonist i Hagfors och de stora scenerna runtom i världen. Ständigt med en pappa flåsande i nacken som tycker att hon ska komma hem och ta hand om sin dotter. Och samtidigt en manlig värld i övrigt som vill styra hennes karriär, bestämma var och hur hon ska sjunga och vem hon ska sjunga med.

Kvinnor tenderar att straffas två gånger, oavsett vad de väljer i livet. Stannar de hemma med barn straffas de med eftersläpning i lön när de väl kommer tillbaka till jobbet. Väljer de att jobba mycket under småbarnstiden är det många som tittar snett och anser att ekvationen är omöjlig.

Sverige har en av världens mest generösa system för föräldraledighet och kommunal barnomsorg. Ibland funderar jag på om just detta gjort svenska kvinnor till mer dubbelarbetande än i andra delar av världen.  Tillgången på barnomsorg gör att kvinnor å ena sidan förväntas kunna jobba lika mycket som männen. Samtidigt är det å andra sidan ofta kvinnan som går ner på deltid för att familjepusslet ska gå i hop och det är oftare kvinnan som får hämta, lämna och vara hemma när barnen är sjuka. Och om kvinnan biter ihop och jobbar heltid parallellt med att vara familjens projektledare och "back up" så kommer snart sjukskrivningarna krypande.

Hos kvinnor stiger stressen ofta när de kommer hem från jobbet, för männen går pulsen ner när de kommer innanför hemmets dörrar. Kvinnor tänker på familjen när de är på jobbet och på jobbet när de är med familjen. Män ägnar sig åt jobbet på jobbet och åt familjen när de kommer hem. Kvinnorna är i högre grad än männen ansvariga  för familjens samlade vardagsprojekt- inköp av födelsedagspresenter och  kläder till barnen. Kvinnorna  förbereder i högre grad än männen släktmiddagar och gör upp oftare upp schemat över logistiken mellan olika fritidsaktiviteter. Just därför är kvinnor så gott som portade från VD- poster och styrelseuppdrag i börsbolagen.

 Monica Zetterlund fixade inte pressen som uppstod när hon både skulle prestera på scenen och ha tid till familjen. Tillflykten blev alkohol, först bara lite då och då via trevliga fester, sedan växte det till ett allt värre problem som till slut tog över hela hennes vardag.

Unga kvinnors sjukskrivningar stiger just nu. Svaret är inte att göra halt i frågor om jämställdhet eller avvakta med delat föräldraskap. Lösningen är att ta nya steg för att kvinnor ska kunna förvärvsarbeta utan att straffas med vare sig eftersläpning av lön eller ett dåligt samvete för att de väljer karriär. Vi kan inte både ha ett näringsliv utan kvinnor i ledande befattningar samtidigt som det är kvinnorna som sjukskriver sig mest. Vi behöver välkomna kvinnorna på arbetsmarknaden och samtidigt få fler män att ta mer ansvar för familjen.

Det blir ingen tillväxt och inga nya jobb om inte fler kvinnor får träda in i börsstyrelser och på VD- poster. Så säger EU- kommissionen just nu och förbereder därför ett direktiv om mer jämställda börsstyrelser.

Jag tänker på min mormors mor Olga igen. Hon tog på sig ansvaret att undervisa grannens ungar i svenska och matematik. Men fick skit av samma grannar för att hon inte tog hand om sina egna barn. Idag, 90 år senare, sjukskriver sig unga kvinnor för att de inte klarar pressen från en liknande  typ av mobbing. Det är dags att bryta mönstret.

Ganska länge har jag hoppats på den frivilliga vägen. Men jag tror numera att vi måste kvotera in kvinnor i börsstyreler. Inte för att hjälpa kvinnorna, utan därför att vi ska få den mångfald i börsstyrelserna som krävs för att skapa tillväxt och nya jobb. En framgångsrik industrination kan inte utestänga hälften av befolkningen från att få tillträde till börsbolagens styrelser.

För ganska exakt tio år sedan slog jag på morgon- TVn för att snappa upp lite nyheter innan jag skulle hasta i väg på möten med regionens serviceförvaltning. Vi skulle diskutera arbetet med miljöpolicyn på ett möte i Mariestad. Men jag åkte aldrig på det mötet. I TV- rutan satt den välkände journalisten KG Bergström i svart kostym. Jag var höggravid, oerhört trött  och höll på att falla ihop av tårar när jag ganska snabbt förstod vad den svarta kostymen betydde. Jag hade hört korta nyheter om en knivskadad Anna Lindh kvällen innan, men då fanns det inte i min sinnevärld att en utrikesminister skulle kunna knivhuggas till döds mitt under en valrörelse i Sverige. En kvinna som hade gjort allting rätt och varit förebild för så många andra kvinnor var död. Jag kunde inte uthärda vreden och sorgen den där septembermorgonen. Jag delade inte alls Anna Lindhs åsikter. Men på något sätt hade jag alltid känt igen mig i henne. Hon var första kvinnan i SSU. Jag var första kvinnan i CUF. Jag minns också minnesstunden när Ingrid Pettersson var död. Även då var jag gravid- det måste ha varit kring millenieskiftet,  trött och därför säkert extra känslig. Ingrid Pettersson kunde ha blivit första kvinnan i CUF redan på 80- talet. Och de fanns fler som skulle kunna ha släppts fram; Helena Nilsson, Marie Wilen eller Ann Pettersson. Men andra stod i vägen. Sverige har inte råd att ställa sig i vägen för kompetenta kvinnor. Bryt mönstret genom kvotering av kvinnor i börsstyrelser och påbörja samtidigt arbetet med fler pappamånader så vi kommer någon vart med jämställdheten!

Mellan Backamo och Damaskus. Om lokal ekonomi och globalt ansvar.

Det var länge sedan jag pratade så mycket politik som idag. 

Eller tvärtom ska jag säga; det var länge sedan jag lyssnade till så många  politiska inlägg. Mitt på åkern invid de gamla regementsbarackerna på Backamo, bland korvförsäljare, bokbord och kaffestugor i ett folkvimmel på uppskattningsvis 20 000 flanörer i en underbart sensommarväder hade Centerpartiet slagit upp ett tält idag, ställt fram en liten grönklädd bardisk,  lagt fram material om kyrkovalet nästa vecka och även laddat med några broschyrer om EU- valet nästa år. Få ville prata direkt om kyrkoval eller EU-val.  De flesta som stannade till vid tältet ville göra några enkla allmänna inlägg och säga sitt hjärtas mening om lite allt möjligt. Jag har funderat ikväll  om det finns något gemensamt i budskapet från alla dem som fällde några kommentarer i Centerpartiets tält. 

På väg till Backamo med kaffetermos och valbroschyr i handen.
Det blev en ovanligt trevlig pratstund om stort och smått,
sådant som kyrkoval och EU-val egentligen handlar om.

En  pensionerad polis från Stenungsund som sadlat om till bonde i Frändefors promenerar längs gatan där Centerpartiet har sitt tält. Jag känner genast igen honom och hälsar. Han bekräftar att han lagt politiken på hyllan efter en period som partipolitiskt aktiv.  Han gör gärna analyser av samhällsutvecklingen och han har slagits av skillnaderna mellan Göteborgsregionens expansion och Dalslands utarmning. 

- I Stenungsund ser man lyftkranar överallt och det byggs en del, men i Frändefors går människor med sänkta huvuden, säger han lite missmodigt. Omvänt tycker han att anonymiteten har brett ut sig i södra länsdelen. - Stenungsund har storstadsproblem idag. När jag började mitt jobb i Kungälvs polisdistrikt kände alla varandra. Idag är det så många nyinflyttade människor, betonar han.  På en ort är expansionen en baksida och på en annan ort- det är inte särskilt långt mellan Stenungsund och Frändefors- är bristen på expansion det stora problemet, tänker jag för mig själv sedan han promenerat vidare  i sensommaren. 

En yngre kille i keps och rödmosiga kinder kommer fram. Man ser att han söker efter någon att prata med. Han visar sig vara köttbonde från Ucklum som är fly förbannad på myndigheternas klåfingrighet och överdrivet petiga djurskyddstillsyn. Och han ger exempel på djurtillsyn där länsstyrelsen gör återbesök vid uppemot 50 procent av djurenheterna i länet för att kontrollera djurhållningen in i minsta detalj för att i slutändan ändå bara underkänna ett par procent. Den unge bonden undrar om skattebetalarna verkligen vill betala denna rigorösa kontroll, istället för att tillsynen utövas på ett billigare sätt och framför allt med mer realistiska metoder. Trycket på en sårbar djurägare blir också oproportionerligt stor, menar han och berättar att en bonde i hans grannskap nyligen tog sitt liv på grund av pressen från myndigheterna- Jag tillhör inte dem som klagar i första taget, men vi är många jordbrukare som snart inte orkar längre, säger han uppgivet. 

Jag lyssnar på ytterligare en person från Ucklum, som tycker att kommunpolitiken spårat ur när skattemedel används till nya båtbryggor i centralorten samtidigt som underskotten i den kommunala budgeten tvingar fram nedläggning av Ucklums skola. Själv har han valt att lämna politiken, understryker han och efterfrågar mer civilkurage. - Alla förstår att politik handlar om kompromisser, men jag skulle önska en annan inställning, rakryggade förtroendevalda som vågar stå för sin sak, säger han med eftertryck. 


Inne i Centerpartiets tält pratar jag med en entreprenör från Tjörn som väntar på en pacemaker från sjukvården sedan han fått beskedet att hjärtmusklerna är utslitna. Vi pratar om eventuella löften att få förtur för ingreppet. Att vänta för länge på en pacemaker är ingen lek, konstaterar vi.
 - Jag ska göra en skiktröntgen först, sedan blir det nog en pacemaker, förtydligar han. 
Och han börjar berätta om sitt långa yrkesliv. Jag tappar räkningen när han berättar om erfarenheterna i det sjätte eller sjunde jobbet. Det är lätt att förstå att här blir det en pacemaker därför att han jobbat och fortfarande jobbar för mycket.
 - Idag fick jag ett samtal från en kund som undrade om jag kan ta en körning till Hagfors, men läkarna säger att jag måste ta det lugnt, säger han och lutar sig tillbaka i campingstolen i  Centerpartiets partytält.  - Man ska slita ut en generation i taget, tillägger han ironiskt. 
Jag blir överrumplad över hans brutala uttryckssätt och distans till sjukdomstillståndet. Människor med sådan självdistans gör mig nyfiken. 
- De som är yngre behöver väl inget göra. Slit ut oss först, fortsätter han med en glimt i ögat och samtidigt väl medveten om att udden är riktad mot politiken. Det är inte bara eventuell lättja i den yngre generationen som han raljerar med. Han blottlägger också näringspolitikens, utbildningspolitikens och arbetsmarknadspolitikens oförmåga att hänga ihop. Hur ska de som har jobb och lång erfarenhet av arbetslivet kunna dra ner på takten och istället veva igång dem utan både utbildning och arbetslivserfarenhet.  


Jag småpratar med Bertil, ytterligare en invånare med bostadsadress Tjörn som är i Backamo för att passa bokbordet hos Bygdegårdarnas Riksförbund. Bertil visar sig vara skolkamrat till min mor och han berättar att de gick i samma klass i folkskolan. - Men alla vill inte läsa vidare. Jag tillhörde dem som gick till yrkesskola efter folkskolan, berättar han och efterfrågar mer av yrkespraktik också i dagens skola. Jag håller med och berättar att ersättningen för företag som tar emot lärlingar nu höjs igen för att möta behovet. 

En generation av yrkesarbetetare har nästan slitit ut sig och en annan generation har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Samtalen vid Centerpartiets tält handlar också om invandring.
 - Det får man ju inte säga, men de skapar problem, säger någon i folkvimlet utanför tältet. 
Det intressanta är att i samma andetag som vi människor klagar på avfolkning och utarmning eller i samma stund som vi vittnar om att många äldre behöver avlösning på arbetsmarknaden på grund av en utsliten kropp är många medborgare också tveksamma till fler invandrare. 

Jag slås av upplevelserna från tunnelbanan kring Stockholmsförorter som Skärholmen och Fitja där jag befann mig  i går eftermiddag. En skola i Hallunda var slutmålet så jag åkte förbi alla förorter längs den röda tunnelbanelinjen, nästan ända ut till Norsborg där det hölls en minnesstund för en vän som gått ur livet alltför hastigt. På tunnelbanan dit sitter jag intill tre uppspelta tonårstjejer. De pratar om hur de ska få i hop logistiken inför eftermiddagens idrottsträning och fredagskvällens nöjen. En av tjejerna är ganska lättklädd i linne och shorts, medan en annan är klädd i långa byxor, långärmad tröja och slöja som täcker allt utom ansiktet. Ganska snabbt förstår jag att det är tjejen i slöja som är ledaren i gruppen. Hon redogör för de andra två om schemat för eftermiddagen, medan hon viftar med nycklar till en lokal där de ska hålla till, betonar hur trevligt det kommer bli under kvällen och dessutom avbryter hon sin egen genomgång vid ett par tillfällen och säger till den lättklädda tjejen att sitta ordentligt på sätet och inte slänga upp benen "som om du vore hemma".  När jag ser den beslöjade tjejen styra upp samtalet, hålla information om kvällsaktiviteterna och dessutom agera morsa åt de två andra tänker jag för mig själv; detta är väl just det ledarskapet som farbröderna på Backamo efterfrågade idag ?! Det är inte säkert att civilkurage kommer från det hållet man först tror. 

Jag blir uppmanad att skriva på ett upprop från Amnesty International när jag får några minuter stiltje vid Centerpartiets tält i Backamo. Det är en handfull kvinnor vid bokbordet intill som hängt på sig västar med slagord om mänskliga rättigheter. De är på jakt efter namnunderskrifter mot våldet som följer i krigets kölvatten. Just idag, när världens ögon riktas mot Syrien, är intresset för dessa frågor ganska stort. Jag skriver på uppropet om att stoppa krigföring med kemiska vapen och att få stopp på våldtäkter mot kvinnor, som nästan alltid följer i spåren av ett krig. Vi byter några ord om krigföring, om kemiska vapen och resonerar om FN- sändebudet och svensken Alf Sällbergs uppdrag i Damaskus. 

Jag funderar också hur alla de goda krafter jag möter på Backamo, från aktivisterna i Amnesty International till pensionerade politiker kan hjälpas åt att ta hand om alla syrier som nu anländer till Sverige. Ge dem jobb genom att de avlastar entreprenörer med utslitna hjärtmuskler. Får syrierna försörjning, kan de också betala skatt och bidra till intäkter i exempelvis Stenungsunds kommun så att Ucklums skola kan vara kvar.
- Det finns drygt 70 tomter i Ucklum som står och väntar på att någon ska flytta dit, säger en av herrarna jag samtalar med idag. 


Och egentligen är nedläggningen av Ucklums skola ungefär samma som hotet mot bonden.  I Ucklum finns inte tillräckligt många invånare som kan dra runt den lokala ekonomin så att tillräckliga skatteintäkter kommer in för att finansiera skolan. Eller också är det som en av mina samtalspartner i Backamo idag trodde, att pengarna har gått till att bygga båtbryggor vid Stenungs torg. 

Om bonden inte får förutsättningar för att skapa lönsamhet utan tyngs av pålagor så läggs jordbruket till slut ner. Nedläggningen i sig är inget problem, det är följderna som till slut blir extrema.
 - Buskarna breder redan idag ut sig på ängar som egentligen borde hållas öppna och när strövområden skräpas ner-  vem ska ta hand om det, undrar bonden jag talar med. 

Paradoxen är att när bonden packar ihop sitt företag  finns en sorts tillväxt kvar på åkern eller i skogen som ingen längre anser sig behöva för sin försörjning och när Ucklum skola lägger ner sker det därför att en annan sorts tillväxt (befolkningstillväxt) helt saknas. På landet sker en tillväxt av jord och skog som ingen bryr sig om och i staden sker en befolkningstillväxt som inte alltid är hållbar. 

Låt alla bli bönder i Ucklum så har vi jobb och gemenskap åt alla, säger någon. Så enkelt ät det förstås inte. Men med en expansion i Göteborgsregionen finns det trots allt större chans att även Ucklum växer. Det troliga är att ledarskapet i ett samhälle både måste satsa på en allmän expansion i en större region och därutöver styra resurser till orter som Ucklum tills dess att den lokala ekonomin kommer på fötter. Då krävs det dels beslut av typen mindre pålagor och lägre skattetryck och dels beslut som gör det attraktivt att bo i Ucklum eller för den delen i Frändefors. Det troliga är att vi pratar om en kombination av civilkurage och ett nytt ledarskap som å ena sidan pekar ut vart expansionen ska ske rent geografiskt och solidaritet å andra sidan där vi omfördelar resurser dit behoven är som störst. 

Uppgiften är givetvis inte enkel för nya invånare, som vare sig kan språket eller har en yrkesutbildning när de kommer. Dessutom är de sargade av kriget och behöver olika sociala insatser. Den svenska byråkratin ska kanske sätta dem på flyktingförläggning, låta dem vänta på uppehållstillstånd och arbetstillstånd och skapa nya osäkerheter i deras liv, även om Integrationsverket nu säger att alla syrier ska få permanent uppehållstillstånd. 
Men en sak är säker, Ucklum och Frändefors behöver nya invånare. Som föds där eller flyttar dit. Och den åldrande befolkningen i Sverige vill kliva av arbetsmarknaden med vetskap om att det finns tillräckligt stor befolkningstillväxt som kan dra in skatteintäkter till sjukvården. 

Hur ska vi forma ett utbildningssystem där entreprenören från Tjörn kan lära upp de nyanlända syrierna, tänker jag för mig själv när jag promenerar ut från Backamoområdet. Solen står lågt och de största folkmassorna har redan lämnat Bohus bataljon för att slå sig ner i hemmets lugna vrå med lite nyinköpta livsmedel från någon av de många lokala bönderna. Hur ska vi förmå alla medborgare att göra sina hushållsinköp efter ett mönster som liknar utbudet på Backamo varje dag, tänker jag för mig själv när jag trängs i kön till försäljningen av den lokalproducerade korven och det hembakade brödet. Om alla köpte lokalproducerad honung, efterfrågade kött från kossor som betat på ängar i närheten,  säsongshandlade grönsaker och satsade på kvalitetsmöbler från svensk skog skulle bönderna i. Ucklum inte behöva känna sig så pressade. Då skulle de både kunna vifta bort myndigheterna när de överdriver djurtillsynen och våga välkomna dem när de vill ha myndigheternas hjälp. Myndigheterna är egentligen bara ett problem när de ekonomiska villkoren tryter, när känslan av ödslighet och avfolkning breder ut sig och efterfrågan viker. Är vi tillräckligt ihärdiga och köper lokalt producerad mat kommer myndigheternas överdrifter att kunna trängas tillbaka och då kan tillväxten öka i samhällen som Ucklum. Då finns det också större förutsättningar att möta framtiden med ett öppet sinne och ha ett globalt förhållningssätt. Men när oförståelsen för den lokala ekonomins förutsättningar kläms åt genom en överdriven byråkrati då gror också misstänksamheten mot exempelvis invandring eller flyktingmottagande. 

Det kändes som en gåva att få stå mitt i den lokala myllan i Backamo idag och ömsom prata om denna lokala ekonomi som trängs tillbaka av stelbenta regler och ömsom lyssna på upprop för att stoppa globala övergrepp. Lokala och globala övergrepp tränger tillbaka människor. Lokal och global öppenhet får människor att växa. Lokal öppenhet är kanske just det som kyrkovalet handlar om nästa vecka. Och global öppenhet är just vad EU-valet handlar om.