(S)vika medborgarna eller (s)vika löftet till (mp) om E20 ?

När valrörelsen 2010 var över uppstod samma fråga som uppstår i alla andra parlamentariska församlingar efter ett val. Vem ska dansa med vem i Västra Götaland ? Jag levde i tron att (s), (fp) och (c) som samarbetat bra i nästan tio år skulle sätta sig ner och diskutera möjliga handlingslinjer. Men innan dessa tre partier diskuterat möjliga parlamentariska alternativ fanns plötsligt (mp) med på scenen. Inte otänkbart att samarbeta med dem, det verkade ganska rimligt att prata med dem. Men det blev aldrig något samtal utan dem, bara direkt in i förhandlingar oss fyra emellan. 

Centerpartiet hade gjort ett ganska dåligt val och jag var nytillträdd som råd. Jag fick många telefonsamtal om vem eller vilka vi borde samarbeta med. Att ta med (mp) innan vi pratat färdigt i den gamla konstellationen framstod som tveksamt samtidigt som många tyckte att vi borde prata med (m) och (kd). Jag kände starkt att man inte förhandla med två olika lag parallellt, så jag bestämde mig för att satsa första förhandlingsomgången på (s), (fp) och (mp). Mötena var givande men lite forcerade. Gert-Inge påpekade ständigt och jämt att det var bråttom, att vi har ont om tid. Jag kände tvärtom, tyckte att vi borde ta god tid på oss för att se om en konstellation skulle hålla. Vi förhandlade texter samt förhandlade platser i nämnder och styrelser under ett stort antal dagar som ofta övergick i sena kvällar med motiveringen att vi måste bli klara så snabbt. Jag förstod inte varför, men vartefter sjönk medvetenheten in om varför vår förhandlingspart hade så bråttom att bli färdig. 

Vi körde fast om sjukvården, särskilt om formuleringar om valfrihet och det fanns texter om de små sjukhusen som vi inte kände igen. Men i det stora hela kom vi framåt med sjukvårdstexterna. När vi kom till texten om infrastruktur gick det också hyggligt framåt, ända tills det var dags för meningen om E20. Då blev det tvärstopp. Meningen om standard på E20 tycktes omöjlig att diskutera. Det skulle absolut stå att vägstandarden ska vara 1+ 2, dvs ingen som helst öppning för 2+2. Med ett enklare vokabulär kan man säga att (mp) och (s) var helt låsta vid att E20 absolut INTE ska bli motorväg. Jag minns särskilt det sista mötet om just den meningen. Vi hade haft en lång diskussion där jag undrade varför vi ska lägga ner oss i fråga om standarden på vägen innan vi överhuvudtaget pratat med regeringen? Det finns förstås risk för att det bara blir 2+1 väg, men varför ska vi inte sikta högre? Men förhandlingen var fortfarande helt låst på den punkten. I det ögonblicket var jag tilltänkt som ordförande i regionutvecklingsnämnden och jag insåg att det blir omöjligt att leda det arbetet med restriktioner på E20. Jag bad att få prata i enrum med Gert-Inge Andersson (s). Jag frågar honom vad som har hänt, är han inte längre anhängare av en utbyggd E20?  Jag är så arg att tårarna tränger fram i ögonvrån där vi sitter i ett trångt grupprum i källaren på residenset i Vänersborg. Gert-Inge blir moloken och säger att "..jag tycker ju som du, Kristina...". Jag svarar med darrande röst att då får han väl visa det i den officiella förhandlingen. 

Vi fortsätter mötet i det större sammanträdesrummet där alla förhandlarna från (fp), (mp) och (s) sitter. Vi bråkar om sjukvårdstexter, antal ledamöter i nämnder och en del annat som ligger i vågskålen i en av de sista förhandlingarna. Vi justerar i alla texter, utom meningen om E20 som tycks vara helt låst i sin formulering. Ingen fyrfältsväg, endast 2+1 är beskedet! Gert-Inge ger inte sken av att han tänker öppna för någon förändring av E20-meningen efter vårt samtal i enrum. Han tycks hoppas att jag ska ge med mig genom enstaka justeringar på andra avsnitt. Uttrycket som han använt "jag tycker ju som du, Kristina" mal i huvudet medan diskussionen tuggar vidare. När Gert-Inge tar till orda om denna europaväg igen är han fortfarande lika oenig med mig om E20. Jag märker inte ens någon nyansskillnad i inställningen till E20 och han undrar retoriskt om "..Centerpartiet kan nöja sig nu.." Under några sekunder är jag helt paralyserad. Vi har nyss suttit i samtal i enrum, Gert-Inge har uttryckligen sagt att han tycker som jag i E20-frågan, men när den officiella förhandlingen tuggar i gång igen väljer han att ge mig en smäll på käften på temat att Centerpartiet borde vara nöjda. Hur tänkte han sig att vi skulle kunna samarbeta i en hel mandatperiod om han redan från början använder de metoderna ?! Jag sitter tyst ett par sekunder ytterligare och är närmast i chock. Då hör jag min bisittare Hans-Inge Sältenberg reagera ungefär som jag och han upprepar uppgivet medan han stirrar Gert-Inge djupt i ögonen"..är Centerpartiet nöjda nu.." för att kontrollera om det verkligen var detta vi hörde. Vi stirrar på honom båda två. Gert-Inge är som ett stenansikte. Vi förstår att han menar allvar. Gert-Inge tänker inte ändra en bokstav om E20. Det han sagt till mig i enrum stunden innan gäller inte. Det var bara en fras för att ta sig ur knipan just i det ögonblicket. 

Fortsättningen är mer allmänt känt. Uppgörelsen mellan (s), (fp), (c) och (mp) sprack någon dag senare. Inte enbart på formuleringen om E20, utan även på grund av att det uppdagats att det fanns ett hängavtal med Sjukvårdspartiet som innehöll ett löfte om ett regionråd till Sjukvårdspartiet samt att den uppgörelsen i sin tur var knuten till möjligheterna för (s) att få makten i Sveriges Kommuner och Landsting. När det går upp för (fp) och (c) att vi inte bara blir nonchalerade i formuleringar om E20 utan också höll på att bli ett underlag för att Ilmar Repalu (s) skulle få makten i SKL tackade vi för oss. 

Några dagar senare hade (s) och (mp) och sjukvårdspartiet gjort upp och även kastat in (v) i samarbetet. Och det fanns en skrivning i deras politiska överenskommelse om E20 som var identisk med den vi diskuterat, nämligen att det är 2+1 väg som gäller. Socialdemokraterna hade offrat motorvägen på E20 för att få makten i Västra Götalandsregionen. 

Tre år har gått. Förnedringen som jag kände den där oktoberkvällen 2010 i källaren på residenset i Vänersborg kommer tillbaka ibland. "Jag tycker ju som dig, Kristina" är budskapet den ena sekunden med min förhandlingspart och stunden senare kommer rakt motsatt budskap från samme förhandlingspart "..om Centerpartiet kan nöja sig nu". 

Nu i september 2013 sitter vi mitt i en verklig förhandling om E20. Vi diskuterar nationell plan för infrastruktur fram till 2025. Misstänksamheten mot Gert-Inge (s) lever tyvärr kvar. Kommer han att gå bakom ryggen på oss andra igen för att hålla löftet till (mp) eller kommer han att driva frågan om en utbyggd E20 utifrån vad en majoritet i regionfullmäktige faktiskt tycker? Vid ett par tillfällen i regionfullmäktige har misstänksamheten hos (c) och (fp) gjort att vi voterat i frågan för att markera vad majoriteten av väljarna tycker. Vi upplever inte att det går att lita på ledningen i Västra Götaland i E20-frågan. Och vi har våra skäl att vara misstänksamma. Konsekvensen av hela spektaklet är förstås att alldeles för få av oss gått in i E20-frågan med seriösa ögon när det nu blir skarpt läge. Trafikverkets tjänstemän är nog trötta på oss alla ibland. Men de som tagit makten i Västra Götaland genom att hävda 2+1-väg in absurdum måste nu slutgiltigt bekänna färg. Tänker de fullfölja sveket mot väljarna eller ta ansvar för vägen? 

Idag träffade vi infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd för att diskutera de faktiska möjligheterna att få till stånd en utbyggd E20. Representanterna från kommunerna i Skaraborg har jobbat hårt och skrapat ihop 400 miljoner kronor. Ett imponerande arbete i ett stort antal små kommuner som säkert känner att 400 miljoner kronor egentligen är svårsmält för medborgarna. Men de plockar fram dessa medel för att de vet att deras framtid hänger på att få en fyrfältsväg på en av Sveriges största industristråk. Regionen, näringslivet och några ytterligare kommuner har skrapat i hop lika mycket pengar. Totalt kan vi skryta med uppåt en miljard kronor i medfinansiering. Gert-Inge (s) har trixat fram en avsiktsförklaring där han säger att regionens pengar i första hand ska gå till trafiksäkerhetshöjande åtgärder- ett sätt att slippa formuleringar om standard på vägen och ett sätt att hålla (mp) på gott humör. Kommunerna har sagt att deras pengar ska gå till en fjärde fil på E20. Trafikverket har arbetet fram ett utmärkt underlag där fem etapper studeras närmare. En av dessa etapper, sträckan förbi Mariestad, föreslås bli fyrfält/motorväg. På övriga sträckor föreslår Trafikverket 2+1. På dessa fyra sträckor kan alltså regionens och kommunernas pengar göra nytta och växla upp till 2+2 på alla fem sträckorna. Idag pratade vi också om att få fram en målbild för hela sträckan. Jag tror att de flesta gillar idén om en målbild för hela sträckan, men det behövs ansträngningar om att skapa 2+2 väg på alla de fem utpekade etapperna. 

Mötet med Catharina Elmsäter-Svärd idag var ett bra möte. Nu kryper det verkligt skarpa ögonblicket närmare. Det är omöjligt att gömma sig bakom två uppfattningar. Ska löftet till (mp) om 2+1-väg ska fullföljas eller ska någon ta ansvar för så många 2+2-etapper som möjligt ? Vi är några som är särskilt nyfikna. 

Jag bjuder på texten, men accepterar inte fasoner

De senaste veckorna har vi diskuterat naturbruksgymnasiernas framtid i Västra Götaland. Vi hade en interpellationsdebatt i regionfullmäktige för några månader sedan. Och redan under 2012 diskuterade vi om uppdraget till naturbruksstyrelsen skulle kunna utformas lite tydligare så att vi tvingar fram en framtidsdiskussion på skolorna, i förvaltningen och ute bland elever. Vi har en fantastiskt bra chef på naturbruksförvaltningen som tog uppdraget på allvar, tillsatte utredningen och skapade en framtidsdiskussion om de sju naturbruksskolorna i Västra Götaland.

Behovet av unga människor som förstår sambanden i naturen, som kan odla i en trädgård eller på en åker, som vet hur du ryktar en häst, sköter en traktor eller vaccinerar en katt bara ökar och ökar. Det saknas drängar, agrotekniker, lantmätare och hovslagare. Behoven ökar, men andelen elever som söker till naturbruksgymnasierna bara minskar. Idag är det  knappt tre procent sv antalet gymnasieelever i landet som går på naturbruksutbildning. I Västra Götaland är det bara knappt två procent, fastän vi är Sveriges största jordbrukslän. Det behöver göras något för att både locka fler elever på bredden och öka specialiseringen. Vi behöver både fler elever här och nu och ökad profilering på sikt på varje skola. Från naturbruksförvaltningen insåg man dessa behov och föreslog olika alternativ med både bredd och spets, med ett klustertänk och även alternativ med helt nedlagda skolor.

Vid ett möte hör jag hur min kollega Birgitta Losman (mp) ger klartecken till att utreda nedläggning av Dingleskolan. Jag lägger band på mig för att inte protestera alltför högljutt, men uttalar en tydlig tveksamhet. Varför ska vi lägga ner den skolan som traditionellt varit den största skolan och den skolan som exempelvis var först med ekologisk odling, tänker jag för mig själv. Jag uttalar också att det är onödigt att tillsätta en utredning om det inte relativt säkert att skolan ska läggas ner. Jag hör runt bordet att det finns en samstämmighet att utreda nedläggning. Känslan av att Dingles öde redan är fastlagt kryper omkring. Innan mötet är slut påminner Birgitta Losman (mp) om att vi arbetar med ett arbetsmaterial och att hon inte vill läsa i media om våra samtal. Jag tycker att hon har rätt, men funderar ändå på hur en utredning om nedläggning av en gymnasieskola ska hållas hemlig, allra helst med tanke på att berörda på skolan varit involverade själva i utredningen. Några dagar senare är spekulationerna i full gång i Bohusläningen och i Radio Väst. Munkedalspolitiker och Dingleelever är upprörda. Jag ligger lågt i flera dagar, svarar inte när media ringer, till slut  uttalar jag i Bohusläningen att jag tycker att Dingleskolan måste få besked snarast.

Dagen innan budgetregionfullmäktige i juni kommer beskedet från Birgitta Losman (mp) att Dingleskolan INTE ska läggas ner, för nu ska nya medel skjutas till för att "rädda" Dingle. Först har skattebetalarna alltså kastat ut pengar på utredning av skolan, sedan har innehållet i utredningen sågats, nya medel skjutits till och skolan blir kvar.
- Det känns som att ni inte vet vad ni gör, sa en av de gymnasieelever som jag pratade med då och jag är benägen att hålla med.

I förrgår kom vi till sammanträdet med regionutvecklingsnämnden för att fatta ett inriktningsbeslut om alla sju skolorna; Dingle, Nuntorp, Strömma, Uddetorp, Sparresäter, Svenljunga och Sötåsen. Det utredningsförslag som fanns på bordet pekade på ett sk "spetsalternativ" där alla skolor behålls och att varje skola profilerar sig lite tydligare. Dagarna innan har jag fått massor av telefonsamtal, mail och brev från föräldrar och elever, lärare och företagare som ställt frågor om skolornas framtid. Jag pratar även med flera representanter från näringen- både hästägare och jordbrukare, LRF:are och andra engagerade. Alla förstår att något måste göras för skolorna, men de flesta har många tveksamheter kring detaljerna och många tycker det är märkligt att regionutvecklingsnämnden ska bestämma inriktningen på skolorna. Jag funderar på dessa synpunkter på morgonen när jag åker till sammanträdet. Jag skriver på ett yrkande som jag förankrar under förmiddagen med kollegor i (m), (fp) och (kd) och jag smsar till Birgitta Losman (mp) att vi är flera i nämnden som är tveksamma till beslutet om den kategoriska inriktningen på skolorna. Vi gillar huvudinriktningen men känner oss inte bekväma med att regionutvecklingsnämnden som "beställare" fattar beslut om ganska detaljerade frågor. Det bör utföraren; naturbruksstyrelsen göra.

När vi kommer till sammanträdet trängs ett stort antal naturbrukselever utanför lokalen och ett par journalister står redo att ställa frågor. Sammanträdet börjar. Programmet kastas om. Vi ska fatta beslut genast om inriktningen på naturbruksgymnasierna. Vi är flera som uttrycker tveksamhet till förslaget och jag berättar om mina förslag till ett yrkande. Mötet ajournerar sig ett par gånger. Det är ganska stökiga diskussioner och Birgitta Losman (mp) vägrar i princip att ta upp mitt förslag till behandling. Jag vidhåller mitt yrkande. Då får jag veta av Birgitta Losman att jag inte ska "bråka" och att jag minsann inte kan ha egna yrkanden när jag suttit med på mötena om skolornas framtid de senaste månaderna.

Det är sant att jag suttit med vid diskussionerna om naturbruksgymnasiernas framtid, men då har jag fått förhållningsorder på mail i förväg från Birgitta Losman (mp)  att inte ägna mig åt "partipolitik".  Medan jag sitter där i sammanträdeslokalen och blir nersablad av en kollega inför ytterligare ett 20- tal kollegor funderar jag på när oppositionen och ledningen ska kunna dryfta meningsskiljaktigheter om det inte får göras under bedningsfas  och inte heller på nämndmötena. Den obehagliga stämningen i sammanträdeslokalen på Scandic Hotell vid Polhemsplatsen i Göteborg dröjer sig kvar. Vi vet att ett stort antal gymnasieungdomar väntar utanför, hitresta från Dingle och Uddetorp.

Någon i lokalen tycker till slut att alla sju partierna bör ansluta sig till mitt förslag. Och efter några minuter har alla sju partier yrkat bifall till mitt förslag om att profileringen av naturbruksgymnasierna ska ske succesivt under 2014- 2915, att detaljerna i skolornas profilering ska beslutas av naturbruksstyrelsen och att dialogen med kommunerna ska förbättras. Beslutet innebär också att alla sju partier i huvudsak ställer sig bakom förslaget till inriktning av naturbruksgymnasierna.

Igår kom det ett mail från Birgitta Losman (mp) att hon svarat på en insändare om naturbruksgymnasiernas framtid där hon ordagrannt använt de texter som jag skrev på min dator ett dygn tidigare, som först innebar att jag "bråkade" och som sedan ansågs vara så bra att sju partier kunde stå bakom.  Jag kan bjuda på att ha skrivit fram en text åt mina politiska motståndare som först inte får behandlas och som sedan används som underlag för att bevisa enigheten i nämnden. Men det är inte bra för demokratin när de verkliga politiska samtalen om framtiden för sju gymnasieskolor och en yrkesskola uteblir. Det drabbar mest alla de gymnasieungdomar som beslutet ytterst handlade om.

Om Olga Jönsson, Monica Zetterlund och Anna Lindh

Året är 1924. Vi närmar oss lucia och jul.  Min mormors mor Olga Jönsson har just fött sitt femte barn. Skolan där Olga jobbar som lärare till vardags har svårt att vara utan sin lärarinna. Olga vilar sig med sin nyfödda dotter över jul- och nyårshelgerna. Men i januari 1925 är hon tillbaka på skolan. För att lära  andras barn att läsa, räkna och skriva.

Jag tänker ofta hur det kan ha varit för Olga att vara fembarnsmor och yrkesarbetande kvinna i mitten av 20- talet. Troligen var Olga ganska ensam med sina bryderier om kampen mellan yrkeskarriär och mammaroll.  Förvärvsarbetande kvinnor var varken accepterat eller särskilt vanligt vid denna tid.  Den lilla Ingeborg lämnades i famnen på sin äldsta syster Clary när mamma Olga fick kasta sig direkt från barnafödande till katedern på Myggenäs skola.
- När jag blev äldre skickade jag mors dagshälsning till min storasyster Clary,  berättar Ingeborg som närmar sig 90- årsdagen och som tydligt minns uppväxten med en frånvarande mor.
- Det var Clary som tog hand om mig, inte mamma, förtydligar hon.

Förra veckan hade filmen om Monica Zetterlund premiär på bioduken. Filmens första scen utspelar sig hemma i köket i Hagfors.  Den unga Monica ska förklara för sin lilla dotter att hon får fira jul med mormor och morfar medan mamma åker till New York. Där börjar Monicas livslånga dragkamp mellan hembygdens lugna vrå i Värmland och artistkarriären ute i världen. Vi får följa Monicas framgångar och motgångar, hur hon dras mellan jobbet som växeltelefonist i Hagfors och de stora scenerna runtom i världen. Ständigt med en pappa flåsande i nacken som tycker att hon ska komma hem och ta hand om sin dotter. Och samtidigt en manlig värld i övrigt som vill styra hennes karriär, bestämma var och hur hon ska sjunga och vem hon ska sjunga med.

Kvinnor tenderar att straffas två gånger, oavsett vad de väljer i livet. Stannar de hemma med barn straffas de med eftersläpning i lön när de väl kommer tillbaka till jobbet. Väljer de att jobba mycket under småbarnstiden är det många som tittar snett och anser att ekvationen är omöjlig.

Sverige har en av världens mest generösa system för föräldraledighet och kommunal barnomsorg. Ibland funderar jag på om just detta gjort svenska kvinnor till mer dubbelarbetande än i andra delar av världen.  Tillgången på barnomsorg gör att kvinnor å ena sidan förväntas kunna jobba lika mycket som männen. Samtidigt är det å andra sidan ofta kvinnan som går ner på deltid för att familjepusslet ska gå i hop och det är oftare kvinnan som får hämta, lämna och vara hemma när barnen är sjuka. Och om kvinnan biter ihop och jobbar heltid parallellt med att vara familjens projektledare och "back up" så kommer snart sjukskrivningarna krypande.

Hos kvinnor stiger stressen ofta när de kommer hem från jobbet, för männen går pulsen ner när de kommer innanför hemmets dörrar. Kvinnor tänker på familjen när de är på jobbet och på jobbet när de är med familjen. Män ägnar sig åt jobbet på jobbet och åt familjen när de kommer hem. Kvinnorna är i högre grad än männen ansvariga  för familjens samlade vardagsprojekt- inköp av födelsedagspresenter och  kläder till barnen. Kvinnorna  förbereder i högre grad än männen släktmiddagar och gör upp oftare upp schemat över logistiken mellan olika fritidsaktiviteter. Just därför är kvinnor så gott som portade från VD- poster och styrelseuppdrag i börsbolagen.

 Monica Zetterlund fixade inte pressen som uppstod när hon både skulle prestera på scenen och ha tid till familjen. Tillflykten blev alkohol, först bara lite då och då via trevliga fester, sedan växte det till ett allt värre problem som till slut tog över hela hennes vardag.

Unga kvinnors sjukskrivningar stiger just nu. Svaret är inte att göra halt i frågor om jämställdhet eller avvakta med delat föräldraskap. Lösningen är att ta nya steg för att kvinnor ska kunna förvärvsarbeta utan att straffas med vare sig eftersläpning av lön eller ett dåligt samvete för att de väljer karriär. Vi kan inte både ha ett näringsliv utan kvinnor i ledande befattningar samtidigt som det är kvinnorna som sjukskriver sig mest. Vi behöver välkomna kvinnorna på arbetsmarknaden och samtidigt få fler män att ta mer ansvar för familjen.

Det blir ingen tillväxt och inga nya jobb om inte fler kvinnor får träda in i börsstyrelser och på VD- poster. Så säger EU- kommissionen just nu och förbereder därför ett direktiv om mer jämställda börsstyrelser.

Jag tänker på min mormors mor Olga igen. Hon tog på sig ansvaret att undervisa grannens ungar i svenska och matematik. Men fick skit av samma grannar för att hon inte tog hand om sina egna barn. Idag, 90 år senare, sjukskriver sig unga kvinnor för att de inte klarar pressen från en liknande  typ av mobbing. Det är dags att bryta mönstret.

Ganska länge har jag hoppats på den frivilliga vägen. Men jag tror numera att vi måste kvotera in kvinnor i börsstyreler. Inte för att hjälpa kvinnorna, utan därför att vi ska få den mångfald i börsstyrelserna som krävs för att skapa tillväxt och nya jobb. En framgångsrik industrination kan inte utestänga hälften av befolkningen från att få tillträde till börsbolagens styrelser.

För ganska exakt tio år sedan slog jag på morgon- TVn för att snappa upp lite nyheter innan jag skulle hasta i väg på möten med regionens serviceförvaltning. Vi skulle diskutera arbetet med miljöpolicyn på ett möte i Mariestad. Men jag åkte aldrig på det mötet. I TV- rutan satt den välkände journalisten KG Bergström i svart kostym. Jag var höggravid, oerhört trött  och höll på att falla ihop av tårar när jag ganska snabbt förstod vad den svarta kostymen betydde. Jag hade hört korta nyheter om en knivskadad Anna Lindh kvällen innan, men då fanns det inte i min sinnevärld att en utrikesminister skulle kunna knivhuggas till döds mitt under en valrörelse i Sverige. En kvinna som hade gjort allting rätt och varit förebild för så många andra kvinnor var död. Jag kunde inte uthärda vreden och sorgen den där septembermorgonen. Jag delade inte alls Anna Lindhs åsikter. Men på något sätt hade jag alltid känt igen mig i henne. Hon var första kvinnan i SSU. Jag var första kvinnan i CUF. Jag minns också minnesstunden när Ingrid Pettersson var död. Även då var jag gravid- det måste ha varit kring millenieskiftet,  trött och därför säkert extra känslig. Ingrid Pettersson kunde ha blivit första kvinnan i CUF redan på 80- talet. Och de fanns fler som skulle kunna ha släppts fram; Helena Nilsson, Marie Wilen eller Ann Pettersson. Men andra stod i vägen. Sverige har inte råd att ställa sig i vägen för kompetenta kvinnor. Bryt mönstret genom kvotering av kvinnor i börsstyrelser och påbörja samtidigt arbetet med fler pappamånader så vi kommer någon vart med jämställdheten!

Mellan Backamo och Damaskus. Om lokal ekonomi och globalt ansvar.

Det var länge sedan jag pratade så mycket politik som idag. 

Eller tvärtom ska jag säga; det var länge sedan jag lyssnade till så många  politiska inlägg. Mitt på åkern invid de gamla regementsbarackerna på Backamo, bland korvförsäljare, bokbord och kaffestugor i ett folkvimmel på uppskattningsvis 20 000 flanörer i en underbart sensommarväder hade Centerpartiet slagit upp ett tält idag, ställt fram en liten grönklädd bardisk,  lagt fram material om kyrkovalet nästa vecka och även laddat med några broschyrer om EU- valet nästa år. Få ville prata direkt om kyrkoval eller EU-val.  De flesta som stannade till vid tältet ville göra några enkla allmänna inlägg och säga sitt hjärtas mening om lite allt möjligt. Jag har funderat ikväll  om det finns något gemensamt i budskapet från alla dem som fällde några kommentarer i Centerpartiets tält. 

På väg till Backamo med kaffetermos och valbroschyr i handen.
Det blev en ovanligt trevlig pratstund om stort och smått,
sådant som kyrkoval och EU-val egentligen handlar om.

En  pensionerad polis från Stenungsund som sadlat om till bonde i Frändefors promenerar längs gatan där Centerpartiet har sitt tält. Jag känner genast igen honom och hälsar. Han bekräftar att han lagt politiken på hyllan efter en period som partipolitiskt aktiv.  Han gör gärna analyser av samhällsutvecklingen och han har slagits av skillnaderna mellan Göteborgsregionens expansion och Dalslands utarmning. 

- I Stenungsund ser man lyftkranar överallt och det byggs en del, men i Frändefors går människor med sänkta huvuden, säger han lite missmodigt. Omvänt tycker han att anonymiteten har brett ut sig i södra länsdelen. - Stenungsund har storstadsproblem idag. När jag började mitt jobb i Kungälvs polisdistrikt kände alla varandra. Idag är det så många nyinflyttade människor, betonar han.  På en ort är expansionen en baksida och på en annan ort- det är inte särskilt långt mellan Stenungsund och Frändefors- är bristen på expansion det stora problemet, tänker jag för mig själv sedan han promenerat vidare  i sensommaren. 

En yngre kille i keps och rödmosiga kinder kommer fram. Man ser att han söker efter någon att prata med. Han visar sig vara köttbonde från Ucklum som är fly förbannad på myndigheternas klåfingrighet och överdrivet petiga djurskyddstillsyn. Och han ger exempel på djurtillsyn där länsstyrelsen gör återbesök vid uppemot 50 procent av djurenheterna i länet för att kontrollera djurhållningen in i minsta detalj för att i slutändan ändå bara underkänna ett par procent. Den unge bonden undrar om skattebetalarna verkligen vill betala denna rigorösa kontroll, istället för att tillsynen utövas på ett billigare sätt och framför allt med mer realistiska metoder. Trycket på en sårbar djurägare blir också oproportionerligt stor, menar han och berättar att en bonde i hans grannskap nyligen tog sitt liv på grund av pressen från myndigheterna- Jag tillhör inte dem som klagar i första taget, men vi är många jordbrukare som snart inte orkar längre, säger han uppgivet. 

Jag lyssnar på ytterligare en person från Ucklum, som tycker att kommunpolitiken spårat ur när skattemedel används till nya båtbryggor i centralorten samtidigt som underskotten i den kommunala budgeten tvingar fram nedläggning av Ucklums skola. Själv har han valt att lämna politiken, understryker han och efterfrågar mer civilkurage. - Alla förstår att politik handlar om kompromisser, men jag skulle önska en annan inställning, rakryggade förtroendevalda som vågar stå för sin sak, säger han med eftertryck. 


Inne i Centerpartiets tält pratar jag med en entreprenör från Tjörn som väntar på en pacemaker från sjukvården sedan han fått beskedet att hjärtmusklerna är utslitna. Vi pratar om eventuella löften att få förtur för ingreppet. Att vänta för länge på en pacemaker är ingen lek, konstaterar vi.
 - Jag ska göra en skiktröntgen först, sedan blir det nog en pacemaker, förtydligar han. 
Och han börjar berätta om sitt långa yrkesliv. Jag tappar räkningen när han berättar om erfarenheterna i det sjätte eller sjunde jobbet. Det är lätt att förstå att här blir det en pacemaker därför att han jobbat och fortfarande jobbar för mycket.
 - Idag fick jag ett samtal från en kund som undrade om jag kan ta en körning till Hagfors, men läkarna säger att jag måste ta det lugnt, säger han och lutar sig tillbaka i campingstolen i  Centerpartiets partytält.  - Man ska slita ut en generation i taget, tillägger han ironiskt. 
Jag blir överrumplad över hans brutala uttryckssätt och distans till sjukdomstillståndet. Människor med sådan självdistans gör mig nyfiken. 
- De som är yngre behöver väl inget göra. Slit ut oss först, fortsätter han med en glimt i ögat och samtidigt väl medveten om att udden är riktad mot politiken. Det är inte bara eventuell lättja i den yngre generationen som han raljerar med. Han blottlägger också näringspolitikens, utbildningspolitikens och arbetsmarknadspolitikens oförmåga att hänga ihop. Hur ska de som har jobb och lång erfarenhet av arbetslivet kunna dra ner på takten och istället veva igång dem utan både utbildning och arbetslivserfarenhet.  


Jag småpratar med Bertil, ytterligare en invånare med bostadsadress Tjörn som är i Backamo för att passa bokbordet hos Bygdegårdarnas Riksförbund. Bertil visar sig vara skolkamrat till min mor och han berättar att de gick i samma klass i folkskolan. - Men alla vill inte läsa vidare. Jag tillhörde dem som gick till yrkesskola efter folkskolan, berättar han och efterfrågar mer av yrkespraktik också i dagens skola. Jag håller med och berättar att ersättningen för företag som tar emot lärlingar nu höjs igen för att möta behovet. 

En generation av yrkesarbetetare har nästan slitit ut sig och en annan generation har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Samtalen vid Centerpartiets tält handlar också om invandring.
 - Det får man ju inte säga, men de skapar problem, säger någon i folkvimlet utanför tältet. 
Det intressanta är att i samma andetag som vi människor klagar på avfolkning och utarmning eller i samma stund som vi vittnar om att många äldre behöver avlösning på arbetsmarknaden på grund av en utsliten kropp är många medborgare också tveksamma till fler invandrare. 

Jag slås av upplevelserna från tunnelbanan kring Stockholmsförorter som Skärholmen och Fitja där jag befann mig  i går eftermiddag. En skola i Hallunda var slutmålet så jag åkte förbi alla förorter längs den röda tunnelbanelinjen, nästan ända ut till Norsborg där det hölls en minnesstund för en vän som gått ur livet alltför hastigt. På tunnelbanan dit sitter jag intill tre uppspelta tonårstjejer. De pratar om hur de ska få i hop logistiken inför eftermiddagens idrottsträning och fredagskvällens nöjen. En av tjejerna är ganska lättklädd i linne och shorts, medan en annan är klädd i långa byxor, långärmad tröja och slöja som täcker allt utom ansiktet. Ganska snabbt förstår jag att det är tjejen i slöja som är ledaren i gruppen. Hon redogör för de andra två om schemat för eftermiddagen, medan hon viftar med nycklar till en lokal där de ska hålla till, betonar hur trevligt det kommer bli under kvällen och dessutom avbryter hon sin egen genomgång vid ett par tillfällen och säger till den lättklädda tjejen att sitta ordentligt på sätet och inte slänga upp benen "som om du vore hemma".  När jag ser den beslöjade tjejen styra upp samtalet, hålla information om kvällsaktiviteterna och dessutom agera morsa åt de två andra tänker jag för mig själv; detta är väl just det ledarskapet som farbröderna på Backamo efterfrågade idag ?! Det är inte säkert att civilkurage kommer från det hållet man först tror. 

Jag blir uppmanad att skriva på ett upprop från Amnesty International när jag får några minuter stiltje vid Centerpartiets tält i Backamo. Det är en handfull kvinnor vid bokbordet intill som hängt på sig västar med slagord om mänskliga rättigheter. De är på jakt efter namnunderskrifter mot våldet som följer i krigets kölvatten. Just idag, när världens ögon riktas mot Syrien, är intresset för dessa frågor ganska stort. Jag skriver på uppropet om att stoppa krigföring med kemiska vapen och att få stopp på våldtäkter mot kvinnor, som nästan alltid följer i spåren av ett krig. Vi byter några ord om krigföring, om kemiska vapen och resonerar om FN- sändebudet och svensken Alf Sällbergs uppdrag i Damaskus. 

Jag funderar också hur alla de goda krafter jag möter på Backamo, från aktivisterna i Amnesty International till pensionerade politiker kan hjälpas åt att ta hand om alla syrier som nu anländer till Sverige. Ge dem jobb genom att de avlastar entreprenörer med utslitna hjärtmuskler. Får syrierna försörjning, kan de också betala skatt och bidra till intäkter i exempelvis Stenungsunds kommun så att Ucklums skola kan vara kvar.
- Det finns drygt 70 tomter i Ucklum som står och väntar på att någon ska flytta dit, säger en av herrarna jag samtalar med idag. 


Och egentligen är nedläggningen av Ucklums skola ungefär samma som hotet mot bonden.  I Ucklum finns inte tillräckligt många invånare som kan dra runt den lokala ekonomin så att tillräckliga skatteintäkter kommer in för att finansiera skolan. Eller också är det som en av mina samtalspartner i Backamo idag trodde, att pengarna har gått till att bygga båtbryggor vid Stenungs torg. 

Om bonden inte får förutsättningar för att skapa lönsamhet utan tyngs av pålagor så läggs jordbruket till slut ner. Nedläggningen i sig är inget problem, det är följderna som till slut blir extrema.
 - Buskarna breder redan idag ut sig på ängar som egentligen borde hållas öppna och när strövområden skräpas ner-  vem ska ta hand om det, undrar bonden jag talar med. 

Paradoxen är att när bonden packar ihop sitt företag  finns en sorts tillväxt kvar på åkern eller i skogen som ingen längre anser sig behöva för sin försörjning och när Ucklum skola lägger ner sker det därför att en annan sorts tillväxt (befolkningstillväxt) helt saknas. På landet sker en tillväxt av jord och skog som ingen bryr sig om och i staden sker en befolkningstillväxt som inte alltid är hållbar. 

Låt alla bli bönder i Ucklum så har vi jobb och gemenskap åt alla, säger någon. Så enkelt ät det förstås inte. Men med en expansion i Göteborgsregionen finns det trots allt större chans att även Ucklum växer. Det troliga är att ledarskapet i ett samhälle både måste satsa på en allmän expansion i en större region och därutöver styra resurser till orter som Ucklum tills dess att den lokala ekonomin kommer på fötter. Då krävs det dels beslut av typen mindre pålagor och lägre skattetryck och dels beslut som gör det attraktivt att bo i Ucklum eller för den delen i Frändefors. Det troliga är att vi pratar om en kombination av civilkurage och ett nytt ledarskap som å ena sidan pekar ut vart expansionen ska ske rent geografiskt och solidaritet å andra sidan där vi omfördelar resurser dit behoven är som störst. 

Uppgiften är givetvis inte enkel för nya invånare, som vare sig kan språket eller har en yrkesutbildning när de kommer. Dessutom är de sargade av kriget och behöver olika sociala insatser. Den svenska byråkratin ska kanske sätta dem på flyktingförläggning, låta dem vänta på uppehållstillstånd och arbetstillstånd och skapa nya osäkerheter i deras liv, även om Integrationsverket nu säger att alla syrier ska få permanent uppehållstillstånd. 
Men en sak är säker, Ucklum och Frändefors behöver nya invånare. Som föds där eller flyttar dit. Och den åldrande befolkningen i Sverige vill kliva av arbetsmarknaden med vetskap om att det finns tillräckligt stor befolkningstillväxt som kan dra in skatteintäkter till sjukvården. 

Hur ska vi forma ett utbildningssystem där entreprenören från Tjörn kan lära upp de nyanlända syrierna, tänker jag för mig själv när jag promenerar ut från Backamoområdet. Solen står lågt och de största folkmassorna har redan lämnat Bohus bataljon för att slå sig ner i hemmets lugna vrå med lite nyinköpta livsmedel från någon av de många lokala bönderna. Hur ska vi förmå alla medborgare att göra sina hushållsinköp efter ett mönster som liknar utbudet på Backamo varje dag, tänker jag för mig själv när jag trängs i kön till försäljningen av den lokalproducerade korven och det hembakade brödet. Om alla köpte lokalproducerad honung, efterfrågade kött från kossor som betat på ängar i närheten,  säsongshandlade grönsaker och satsade på kvalitetsmöbler från svensk skog skulle bönderna i. Ucklum inte behöva känna sig så pressade. Då skulle de både kunna vifta bort myndigheterna när de överdriver djurtillsynen och våga välkomna dem när de vill ha myndigheternas hjälp. Myndigheterna är egentligen bara ett problem när de ekonomiska villkoren tryter, när känslan av ödslighet och avfolkning breder ut sig och efterfrågan viker. Är vi tillräckligt ihärdiga och köper lokalt producerad mat kommer myndigheternas överdrifter att kunna trängas tillbaka och då kan tillväxten öka i samhällen som Ucklum. Då finns det också större förutsättningar att möta framtiden med ett öppet sinne och ha ett globalt förhållningssätt. Men när oförståelsen för den lokala ekonomins förutsättningar kläms åt genom en överdriven byråkrati då gror också misstänksamheten mot exempelvis invandring eller flyktingmottagande. 

Det kändes som en gåva att få stå mitt i den lokala myllan i Backamo idag och ömsom prata om denna lokala ekonomi som trängs tillbaka av stelbenta regler och ömsom lyssna på upprop för att stoppa globala övergrepp. Lokala och globala övergrepp tränger tillbaka människor. Lokal och global öppenhet får människor att växa. Lokal öppenhet är kanske just det som kyrkovalet handlar om nästa vecka. Och global öppenhet är just vad EU-valet handlar om. 

Värdera jorden högre och ta tillbaka ledarskapet!

- Juridiken har fått en stor roll att tolka oerhört detaljerade regler, istället för att göra skälighetsbedömningar. Egentligen handlar det om vilket samhälle vi vill ha och politikerna måste sätta ner foten, tycker miljöjuristen Agnes Larfeldt-Alven och får medhåll; 

- Vi har flyttat beslut från politiken till myndigheter. Men myndigheterna är rädda för att göra fel och resultatet blir en utvecklingsfientlig mentalitet. Nu måste vi förändra attityder så att vi skapar miljöer som driver utvecklingen och inte bara fördelar, säger LRF:s ordförande Paul Christensson. 

- Det är inte rimligt att ett litet intresse eller en enda person ska kunna överklaga stora och viktiga infrastrukturprojekt, menar Kjell A Mattsson, som tidigare varit ordförande i riksdagens bostadsutskott. 

- Vi har en verkställighetsklyfta mellan vad vi å ena sidan vill åstadkomma och vilka metoder vi å andra sidan har valt, understryker Stefan Helstrand, som är forskare inom naturresurshushållning. 

- Ska samhällsplanering bygga välstånd eller rätta till det som blivit fel i välståndsbygget, frågar sig Ola Johansson, som sitter i riksdagens civilutskott och är talesperson i bostadspolitiska frågor för Centerpartiet. 

- Politiken kan aldrig styra bostadsbyggandet, men ändå skyller alla på oss. Vi bör sätta oss tillsammans med byggherrarna och ha en mer nära dialog, tycker Eva Nypelius som är ordförande i SKL:s beredning för ökat bostadsbyggande.
- Översiktplanen skulle kunna bli ett mer dynamiskt verktyg där planerare och näringslivsutvecklare arbetar tillsammans, menar Axel Wenblad som har ett brett förflutet inom olika myndigheter och företag.
Och egentligen beror svårigheterna att finna en god samhällsplanering på att vi inte värderar jorden i samhällsekonomin, utan nöjer oss med kriterierna arbete och kapital, betonar Stefan Hellstrand som är forskare i naturresurshushållning.

Kristina Jonäng klappar Kjell A Mattsson på axeln.
Kjell har lett arbetet med att forma dagens plan- och bygglag.
Mötet handlade om brister och möjligheter med samhällsplanering. 

Idag samlade jag ett stort antal politiker och experter och andra intresserade för att samtala om samhällsplanering. Mötet var en fortsättning på ett liknande möte i april. Och frågorna blev inte enklare idag, snarare fick vi en fördjupning som gjorde mig alltmer övertygad om att något är snett i de system vi valt för samhällets planering. Samtidigt har lagstiftaren haft svårt att fånga in brister i de översyner som gjorts. 

Ibland har lagstiftaren glömt övergångsbestämmelser mellan ny och gammal lagstiftning, vilket fått till följd att det blir mycket oklart hur lagstiftningen ska tillämpas. Agnes Larfeldt-Alven tar ett exempel på vad som sker när ramvattendirektivet nu ska implementeras i Sverige. Då uppstår det uppenbara svårigheter för en verksamhet vid en damm där fisken för länge sedan försvunnit och där ekosystemet inte riktigt fungerar. 

- Skulle alla äldre tillstånd vid alla dammar förnyas pratar vi om miljardkostnader, betonar Agnes. 

Agnes Larfeldt Alvén  ger oss fler exempel. Var går t ex gränsen mellan omhändertagande av avfall och omhändertagande av schaktmassor?  Det är inte tydligt och den ena klassificeringen innebär en helt annan hantering och helt andra kostnader än den andra klassificeringen.

Axel Wenblad som varit miljövårdsdirektör i Västra Götaland, generaldirektör för Fiskeriverket samt utredare för havsplanering ger oss en hel del paralleller mellan planeringen i havet och på land.
Axel ger exempel bakåt i tiden när länsstyrelsen i Göteborg började arbeta för att regionalekonomer jobbade i hop med handläggarna inom miljövården för att åstadkomma en ökad balans mellan regional utveckling och miljövård. Men Axel ger också exempel på hur svårt det har varit att få olika intressen att närma sig varandra i planeringen. När översiktsplanerna infördes var det svårt att få ett politiskt engagemang kring dessa.
- Översiktplanen skulle behöva bli ett mer dynamiskt verktyg, understryker Axel Wenblad.
Och Axel instämmer i det som Agnes antyder, att miljölagstiftningen ibland inte fångar in allt och rentav glömmer vissa aspekter. Underlaget till dagens miljöbalk med Carl- Axel Petri i spetsen blev mer av en redaktionskommitté och mindre ett verkligt underlag för en ny samlad miljölagstiftning, menar Wenblad.

När nuvarande plan- och bygglag skulle presenteras i slutet av 80-talet röstade alla de borgerliga partierna nej, men Centerpartiet hade i sitt nej en hel del förslag och idéer till hur en plan- och bygglag bör se ut.
- Lagrådet hade skarp kritik mot förslaget till ny plan- och bygglag, bland annat kring vad som skulle vara det allmännas rätt och den enskildes rätt, berättar Kjell som alltså var ordförande i riksdagens bostadsutskott vid denna tid.
- Konstitutionsutskottet uppmanade bostadsutskottet att arbeta fram lösningar på den kritik som lagrådet riktat. Resultatet blev bland annat att ÖP idag inte har någon verkan på den enskildes och de allmännas rät, fortsätter Kjell som menar att lagstiftningen fick en mer balanserad utformning där exempelvis ersättningsregler för privat egendom förbättrades.
Kjell tycker att man måste vara realist åt båda hållen i fråga om plan- och bygglagen. Det finns brister, men det går inte heller att avveckla en lagstiftning och tro att man ska forma något helt nytt.
- Istället får man förändra vartefter, betonar han.
Därefter tar Paul Christensson till orda, som är ordförande för LRF Väst. Han är ganska säker på vad huvudproblemet är.
- Rädslan att göra fel är fundamental hos myndigheterna. Lägg därtill att besluten flyttats från politiken till myndigheterna, säger Paul och menar att resultatet blir en utvecklingsfientlig mentalitet.
- Hur skapar vi miljöer där vi driver åt rätt håll, frågar sig Paul och efterfrågar mer civilkurage;
- Ofta blir myndigheterna uthängda i media och alltför sällan rycker chefer och politiker ut till försvar.
Paul instämmer i det som Axel Wenblad tidigare lyft fram, nämligen att översiktsplanen skulle kunna vara mer utvecklingsdrivet och mindre bevarandedrivet. Paul eftersträvar också nyttoanalyser i planeringen, men menar att vi mest ägnar oss åt riskanalyser och därmed späder vi på rädslan att göra fel, menar han.
- Vi måste orka väga intressen, ta ställning till vilken markanvändning som gör minst långsiktig skada, säger Paul med eftertryck.

Stefan Hellstrand har lång erfarenhet av praktiskt jordbruk och studier i lantbruksekonomi. Han tar ett större grepp än alla oss andra på seminariet och menar att det handlar om att föra in jorden som en produktionsfaktor i samhällsekonomin, istället för att enbart väga in arbete och kapital.
- Den långsiktiga samhällsekonomin är samma utmaning som bonden har att förhålla sig till, menar han.
Samhällsekonomin bygger på felaktig grund, menar Stefan.
Han säger exempelvis att värdet för våra sinnen är undervärderat. Det är lättare att sätta ett exploateringsvärde än att sätta värdet på kulturlandskapet. Med tanke på att vi riskerar få brist på energi och brist på livsmedel i framtiden när medelklassen i Indien och Kina ökar sin efterfrågan så bör värdet på naturresurserna öka ännu mer, tillägger Stefan.

Eva Nypelius som är ordförande i SKL:s beredning för ökat bostadsbyggande avrundar dagen med några reflektioner. Hon pekar på behovet av dialog mellan politiker och byggherrar.
- Politiken styr inte bostadsbyggandet, men ändå skyller man ofta på oss.
Eva betonar också behovet av planberedskap, att våga peka med hela handen och hantera den konfliktsituation som alltid finns kring hur vi ska använda marken.
Eva har studerat Finland och tycker att man bör pröva deras system med interntionsavtal med staten för att komma framåt i planeringen. Eva har funderat på avgifter eller någon form av begränsning av besvärsrätten. Kjell A Mattsson antyder också att han tycker att denna del har mest brister idag.
- Det är inte rimligt att ett litet intresse hos en enda person ska få sådana följder för stora infrastrukturprojekt, säger han.
Ola Johansson, som är bostadspolitisk talesperson för Centerpartiet är inte beredd att införa avgifter eller begränsningar av rätten att överklaga.
- Politiska system ska utgå från individen och individens rätt är grunden för rättssäkerheten, betonar han.
Och där någonstans sätter vi punkt för dagens samtal. Utan några enkla svar, men med ökad kunskap.

Bland krut och kanoner i Karlsborg

I slutet av 1800- talet begärde svenska försvarsmakten att en ny fabrik för tillverkning av ammunition skulle byggas i Karlsborg. Idag lever verksamheten som aldrig förr och det är fortfarande ammunition som produceras här- till amerikanska,  italienska, norska, finska och svenska försvaret.
- Och det är dom som har ammunition från Vanäsverken som vinner tävlingar i skidskytte, säger en ganska stolt Peter Ambjörnsson som möter oss i entrén hos företaget Nammo i Karlsborg. 
Jag åkte hemifrån i gryningen idag och framåt halv tio var jag framme i Karlsborg.  Först för att träffa Beate som är chef för ortens enda vårdcentral. Beate utstrålar proffessionalitet och värme i en lagom blandning när hon tar emot vid ett fruktbord på vårdcentralen. 

Idag besökte jag vårdcentralen i Karlsborg
tillsammans med Gunilla Druve-Jansson och
Kjell Sjölund. 

- Det är viktigt att förstå att vi är på landsorten, understryker hon flera gånger. 
Vården måste bygga på de villkor som gäller i glest befolkade områden. Läkartiderna måste anpassas till när bussen går och hembesök är ofta ett bra sätt att möta patienten. Beate beskriver målande hur hon jobbar för ett bra samarbete mellan alla aktörer i vårdkedjan och hur olika delar av vårdcentralen hålls samman samtidigt som distriktssköterskorna har sin mottagning, mödravården sin, barnavårdcentralen sin osv. Hennes berättelse får oss att förstå att här jobbar vi långsiktigt och inte med ryckighet. Enda gången hon höjer rösten är när vi frågar om vad hon önskar sig i form av politiska beslut. Då säger hon först artigt att det inte finns några särskilda önskemål, sedan säger hon med eftertryck att hon inte vill ha en massa dekret ovanifrån. Beate låter oss förstå att hennes främsta mål är kontinuitet och kvalité för patienten. Kommer det pekpinnar ovanifrån med snabba krav på förändringar riskerar det bara att slå sönder den långsiktighet som Beate försöker jobba efter. Hon har problem med att få fasta läkare, men de hyrläkare hon anlitar försöker hon knyta till sig, argumenterar för att de ska komma tillbaka så att patienterna slipper se nya ansikten hela tiden. Beate hänvisar hellre till Skövde än behåller en verksamhet i Karlsborg som hon anser har mindre kvalitetsbrister. Sommartid blir det sådana besked till patienterna och det måste vi hjälpas åt med att förklara för patienterna, menar hon. 
Vi lämnar vårdcentralen och styr på ammunitionsfabriken. Företaget omsätter tre miljarder totalt och ungefär en halv miljard i Karlsborg. Därmed är Nammo Karlsborgs största privata arbetsgivare. Och de anställda ökar i antal. Från knappt 100 för några år sedan till drygt 200 idag. Till viss del är det den blyfria ammunitionens förtjänst. I slutet av 90- talet började dessa krav slå igenom på allvar och nu ökar efterfrågan. Med ett mer miljövänligt försvar runtom i världen ökar möjligheterna för Karlsborg att leverera mer och anställa fler. 

Vid Vanäsverken produceras ammunition som aldrig förr.
Företaget har ökat från knappt 100 till drygt
200 på några få år. Det är till stor del tack vare ökad
efterfråganpå blyfri ammunition, berättar Peter
Ambjörnsson. 

Vi drar vidare bland verksamheterna i Karlsborg. Det går sannerligen inte att undgå försvarsmaktens påverkan på staden genom århundraden. Detsamma kan sägas om  Forsviks bruksmiljöer.  Gamla ståtliga tegelhus reser sig mot himlen. Ett och annat fönster är trasigt och man kan ana svårigheter att underhålla dessa enorma lokaliteter där mekaniska verkstäder, gjuterier, kvarnar och varv brett ut sig.  Målet för dagen är Forsviks fartygsvärncentrum som först tillkommit för att återskapa den gamla hjulångaren Erik Nordevall och som nu utvecklas till ett centrum för kunskapsspridning om fartygsbygge. Patrik som nyligen blivit utsedd till årets skaraborgare och som varit projektledare för återskapandet av Nordevall sprudlar som vanligt av berättarglädje när vi möter honom vid landbryggan till Erik Nordevalls tjusiga kopia.  Han påminner om att bygget av hjulångaren kan ha varit en av de första viktiga stegen för Sverige att bli en industrination. Vi tittar in i maskinrummet där nitar, cylindrar och ångpannor har återskapats i långdragna men lärorika byggprocesser. Ungdomar med nyvaknade intresse för fartygsbygge har fått lära sig från grunden. När Nordevall skulle byggas av britter på 1830- talet upptäckte man snabbt att det inte fanns någon utvecklad industri någon stans i Sverige. Efter bygget av Nordevall tog man med sig ritningarna till Motala verkstad för att se om det fanns förutsättningar för att starta serietillverkning av hjulångare. Vi vandrar vidare från maskinrummet till smakligt inredda sovhytter.

Patrik håller lektion för Gunilla om hjulångarens
tekniska konstruktion.  Den byggdes på 1830-talet och kan sägas
vara en av de första stegen mot industrialisering i Sverige.
En resa från Göteborg till Stockholm med denna hjulångaren kostade
motsvarande 28 000 kronor. 

 Idag kan sexton gäster i åtta sovhytter göra en chartrad tur på Vättern. Ombord kan man även hålla bröllop och fester för 60- talet gäster. Besättningen bär tidtypiska kläder och serverar mat från ett tidtypiskt kök med vedspis. Det är bara de inbyggda kylarna och det moderna porslinet som avviker från orginalinteriören i fartygssallongen. De små hyllorna på väggen med vattenkaraffer till törstiga passagerar är exakta kopior från orginalet Nordevall vars vrakdelar ligger på havsbotten mellan Vadstena och Motala. Detaljer som bordsben och fönsterkarmar är återskapade så som det en gång såg ut.  Sovhytterna ger en känsla av att befinna sig i en tågkupe från 1800- talet. Patrik bekräftar att hytterna i hjulångarna kopierades när vagnar till järnvägen skulle börja byggas i Sverige. Vi äter lite lunch ombord och pratar om marknadsinsatser för att få ekonomi på Erik Nordevall. Avtal finns nu med Jönköpings kommun för några år. Men Nordevall behöver bli mer känd. Kjell Sjölund, Karlsborgs starke man, berättar om planerna på en fortsättning i Forsvik nu när Nordevall är färdigbyggd. Kjell har många idéer hur kunskapen om varv och fartygsbygge ska utvecklas tillsammans med många goda krafter. Vi hejar på en av entusiasterna som står och smider på kopior till trädetaljer i regalskeppet Vasa. Lite längre bort i lokalen står några nybetsade kanoner i trä som ska pryda en restaurang i närheten. I Forsvik sker experiment som skulle kunna göra orten till en del av varumärket Vasa, menar Kjell. 

Prövar rodret på hjulångaren Erik Nordevall.
För knappt två hundra år sedan gick orginalet
på Vättern, men gick på grund mellan Vadstena
och Motala. De senaste femton åren har eldsjälar
sett till att återskapa fartyget,. 

Vi åker vidare på vår resa genom Karlsborg och stannar till hos Noremech AB som också är en fortsättning på framgångsrika  industri- och verkstadsföretag i Västsverige. SKF outsoursade en gång det som skulle bli Lidköpings mekaniska verkstad och Volvo i Skövde sålde en gång en del av sin verksamhet. Dessa företag har i sin tur köpts upp av norska intressenter för att bygga kapacitet för Offshore. Vi får lära oss allt om världens tyngsta slangklämmor i stål som kostar uppåt en miljon kronor och väger uppåt 15 ton. Ett exemplar ligger på verkstadsgolvet när vi kliver in i fabriken. En mäktig syn att ta ett varv runt en nymålad slangklämma som ska sitta på en pipeline utanför Australiens kust. Vi slänger ett öga på komponenter till enorma stålborrar och tar en promenad i fabriken där man kan se på intensiteten bland robotar och skärmaskiner att företaget går på högtryck. Orderstocken är nästan större än man klarar. Vissa order får Noremech säga nej till och företaget skriker efter arbetskraft. Vi pratar en stund om svårigheten att få tag på arbetskraft till verkstadsindustrin. Kanske kan ökad ersättning för lärlingar hjälpa, försöker jag. Det mottages positivt. Just nu är strategin att ta in arbetskraft utan utbildning och lära upp dem i företaget. Då kan höjd ersättning för lärlingsplatser vara ett tillskott som underlättar. När jag åker hemåt har jag svårt att släppa bilden av ett Sverige som går på högvarv, där arbetskraft saknas på många håll och där vi till och med förlorar arbetstillfällen därför att det saknas folk som vill och kan jobba i industrin. Kjell Sjölund, Gunilla Druve- Jansson och jag tar en kopp kaffe innan vi avslutar dagen. Vi är överens om att Sverige egentligen inte har någon arbetslöshet, det är fel på matchningen på arbetsmarknaden. Något att bita i för alla som jobbar i utbildningssystemet, på arbetsförmedlingen eller i politiken. 

Bland näsduksträd, makedonska tallar och hederliga dahlior

Vi möts av en bild på blommande näsduksträd från i våras när vi kommer in på biblioteket vid Botaniska Trädgården. För sådär 70 år sedan ville några entusiaster prova om ett näsduksträd skulle kunna blomma i norra Europa. Näsduksträdet planterades i det som skulle bli Japandalen i Botaniska trädgården i Göteborg. Det tar årtionden innan sådana experiment tar sig och ytterligare årtionden att få fram volymer på fröer och plantor som prydnadsväxter.  Att bevara och utveckla den biologiska mångfalden är ett tidsödande arbete. Det fick vi flera bekräftelser på när jag och några kollegor i Centerpartiets regionfullmäktigegruppen besökte Botaniska Trädgården idag. 

Idag har jag varit på Botaniska Trädgården i Göteborg
med kollegor från Centerpartiet i Västra Götaland. 

Vi förstår inte alltid själva vilken skatt som trädgården utgör, betonar Botaniska trädgårdens chef Marie Kellersjö när hon pratar till bilden av ett blommande näsduksträd. Botaniska Trödgården har fem stjärnor i rankingen av hållbara turistmål. Hit kommer en halv miljon besökare varje år och här finns 16000 bevarade arter. Botaniska Trädgården är alltifrån  en gigantisk växtsamling för forskare och ett klassrum för förskolebarn som ska väckas till ett intresse för naturen. Trädgården är inte bara en trädgård utan ett vidsträckt strövområde som breder ut sig mellan Sahlgrenska och Slottskogen och bort över kommungränsen i Mölndal. Totalt omfattar området 200 hektar markytor som på ett flygfoto ser ut som ett grönt hjärta fullt av vandringsstigar mellan träddungarna, mossarna och fågellivet. Botaniska Trädgården med Änggårdsbergen är något alldeles unikt. Knappast någon storstad i världen  i Göteborgs storlek har sådana grönområden. 

Vi får en guidning i de mer ordnade utställningarna av sommarblommar vid entrén till Botaniska via en av världens största stenpartier med insprängda rabatter och små vattenfall till de större strövområdena uppe vid Finnmossen. Man blir alldeles tagen av varje blomma som reser sig i tusental i fantastiska rabatter, skolträdgårdar och återskapade landerier. Förutom exotiska träd som näsduksträd från Kina kan man ställa sig i skuggan av en tall från Makedonien eller botanisera bland hederliga svenska dahlior. Vi får information om alltfrån nyligen obehagliga stölder av ovanliga växter och vardagligt detektivarbete bland de anställda vid Botaniska  för att artbestämma och identifiera sällsynta arter. Det är ofattbart vilka skatter som finns inbäddade i växthus och blomlådor samt hur många  eldsjälars enorma engagemang som vilar i Botaniska Trädgårdens resurser.  Det är viktigt att bli påmind om hur många arter som kunde varit utrotade om Botaniska Trädgården inte funnits.  Vi pratar om uppdraget som FN gett oss att bevara den biologiska mångfalden. Och dåremellan pendlar diskussionen till att mer handla om att locka fler turister och fler skolklasser. 

På promenad upp mot Änggårdsbergen och Finnmossen. 

Frågan om den biologiska mångfalden måste göras verklig och relevant för fler. Det finns inget som är så avkopplande för människan som att luta ögonen mot ett lövverk som vajar i vinden eller en blomma som sträcker sig upp mot himlen. All annan verksamhet som människan ägnar sig åt;  läsa en tidning, lösa en uppgift framför datorn,  köra bil, förbereda en lektion, lösa läxor, laga mat, ringa ett samtal eller leta i byrålådan tar kraft. Att vila ögonen mot naturens eget skådespel ger kraft. Det är därför som alltfler tar trädgårdsterapi som en metod för att lindra stressjukdomar. Att lära människan och påminna människan om vårt beroende till naturen så att vi kan undanröja psykisk ohälsa är en av vår tids viktigaste uppgifter. Västra Götalandsregionen som äger Botaniska Trädgården måste ta sig en allvarlig funderare på hur vi kan lyfta fram denna skatt ännu mer. Jag tror att fler långsiktiga satsningar i denna typ av anläggningar betalar sig. Botaniska Trädgården har varit utsatt för en hel del lappande och lagande på senare år. Näckrosdammen har fixats till och  nya besökstoaletter är på plats. Nyligen beslutade regionstyrelsen om en förstudie om nytt växthus. Det är ett första viktigt steg för en större och långsiktig satsning. En sådan långsiktig satsning skulle också behöva innehålla en bro eller ett promenadsstråk upp emot Sahlgrenska sjukhuset, en förbindelse bort mot Slottskogen och en nedsänkning av Dag Hammarsköldsleden så att bullret från trafiken kan byggas bort. Botaniska Trädgården skulle då kunna exponera sin entré och ännu tydligare bli en lättillgänglig trädgård med fler turister, fler skolklasser, fler forskare och bli en trädgård som ännu bättre kan bidra till förståelse som kan minska klimatförändringar och stärka den biologiska mångfalden i världen. Friskare människor och mindre stressjukdomar får vi på köpet!