Följer debatten om det förmodade dråpet på ett spädbarn på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Har varit där några gånger i vår. Först med sonen som stukade foten och i morgon ska jag dit på återbesök med en gipsad dotter.
Genom åren har jag även varit på sjukhus med son med brutet nyckelben, tre barn med svinkoppor, ett antal besök med halsfluss, öroninflammation och urinvägsinfektion. När Johanna var nyfödd stod en överläkare och studerade hennes svåra hosta. Han berättade att han inkallats för att säkerställa att inget var fel från födseln. Jag glömmer aldrig hur jag stelnade till den gången.
Har även varit sjukvårdspolitiker. En "grym" sådan som fattat beslut om att lägga ner BB-avdelningar, lägga ner vårdplatser på Dalslands sjukhus, skära ner anslag och prioritera om.
Barnsjukvård är något alldeles speciellt. Hjälplösa själar som inte alltid kan berätta själva var de har ont. Bara skrik och smärta. Föräldrar som också skriker om frågor som handlar om liv eller död. Ett eventuellt misstag av en läkare som möjligen gett för mycket morfin blir liksom en påminnelse om de sjuka barnens hjälplöshet. En slags kollektiv reaktion på hur svårt det kan vara i skarven mellan sjukt och friskt, mellan liv och död, i prioriteringen mellan de sjuka som ska få mer resurser och de som ska få mindre.
Sammantaget har rapporteringen om sjukvården i media varit usel de senaste månaderna. Siffror om hur många som varslas. Sällan någon mer rapportering om vad som ligger bakom varslen eller från vilka nivåer vi pratar om. Sällan någon rapportering om hur och varför den ena eller den andra prioriteringen sker. Det behövs en djupare diskussion om hälso- och sjukvårdens prioriteringar och svåra avvägningar. Annars kommer vi fortsatt att få uppleva oproportionerligt stora rubriker kring en enstaka patient, en enda läkares eventuella snedsteg och ett enda vittnesmål från en enda stackars undersköterska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar