Debatten om klimat- och energiuppgörelsen fortsätter. Jag funderar mest över alla minnen jag har kring dessa frågor. Minns att jag läste en rapport efter FN-mötet i Canada 1988 om klimathotet. Minns också alla diskussioner om koldioxidskattens förträfflighet- från höger till vänster, på nationell och internatinoell nivå har ekonomiska styrmedel och då särskilt koldioxidskatt lyfts fram som ett effektivt styrmedel.
Minns när jag första gången insåg, för sådär sju år sedan, att klimatförändringarna är en del av vår vardag. Det var när jag fick en föredragning om hur primärvården i norra Sverige får styra om sina insatser på sommaren, eftersom olika sorters insektsbett, t ex från fästingar, blir allt vanligare. Insekter som inte tidigare överlevt vintrarna i norra Sverige har helt plötsligt blivit en del av människors vardag.
Mildare vintrar och högre medeltemeratur sommartid. Klimatförändringarna smyger sig på oss. Först som en teoretisk ansats från några få forskare under årtionden, sedan arrangeras klimatmöten i FN:s regi, först med måttligt intresse från världens folk men inför Köpenhamnsmötet i december i år torde det handla om en världshändelse med extremt stort allmänintresse. Första riksdagsmotionen om koldioxidskatt skrevs 1979. Utan särskild uppmärksamhet. Det skulle dröja mer än tio år innan det genomfördes i Sverige.
Jag minns när en partikamrat till mig, Karin Stierna, numera kommunalråd i Strömsunds kommun, utsågs att ingå i regeringens klimatstrategi i slutet av 1990-talet. Det var stort. Äntligen skulle arbetet för att förhindra klimatförändringarna påbörjas. Men allmänintresset då var måttligt.
Plötsligt för ett par år sedan smäller det till och det finns en bred insikt om att Grönlandsisens konstruktion i kombination med vår egen slösaktiga livsstil skulle kunna utgöra en akut livsfara. Till stor del har det att göra med forskarnas allt större enighet i klimatfrågan. Att klimatpolitiken måste vila på vetenskaplig grund är ganska avgörande. Det räcker inte att vara aktivist. Det måste finnas en bred acceptans i forskarsamhället parallellt med ett folkligt engagemang. Nu finns det. Dessutom finns det en enighet i regeringen om vad som ska göras. I en demokrati måste saker och ting få ta tid. Dessutom har ju människan en förmåga att lösa frågor snabbt när man väl förstår att det är akut. Det kallas ledarskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar